Och så var vi två små bråkiga smågärsar i huset.

Ni känner säkert igen det, ni småbarnsföräldrar alltså, fenomenet att själv förvandlas bara så där hux-flux till en 2-3 åring själv.

När man står där och "Nähää"ar varandra, eller skriker "skrik inte", eller när man slå i dörrarna av ren frustration, eller, eller, eller....

Inte jag den här gången.

Och just då känns det ju oftast helt befogat. Man måste överrösta skriken o allt sånt. Men efteråt. Ojojoj... Vet inte hur många gånger jag tänkt att det där kunde jag definitvit skött bättre. För visst kan man alltid ha gjort på ett annat sätt. Jag valde att överrösta med skrik. Jag valde att slå i dörren. Just då känns det enbart som en reaktion, men det är det ju inte. Inte enbart.

Fasen, jag får ta det som ett rejält steg framåt för mig, i min personliga mognad, att jag får upp ögonen och märker att jag gör det här. För om jag inte ens är medveten om att jag beter mig som ett småglin, hur ska jag då kunna ändra mig?

Igår hände det som jag länge kämpat för. Jag valde att inte bete mig som en barnrumpa. När sonen hällde ut en burk med vitlökspulver i kastrullen med potatis blev jag inte rabiat. Jag varken gastade eller blev skogstokig. Jag gjorde inget av det mina impulser skrek om. Och fatta att jag är stolt!

Helt lugnt, nja okej - jag fick hålla tag i bordskivan för att inte kasta bort kastrullen, frågade jag sonen om han ville smaka potatisen. Det gjorde han. Det var inte gott. Och sen gick jag ner till frysen i källaren och hämtade varje småbarnsfamiljs räddning - pommes.

Jag undrar nu bara om han någonsin kommer att smaka det jag säger att han ska smaka.