Fast... Det kanske bara är jag som inte går till jobbet och tänker att det är farligt att umgås med arbetskamraterna ifall att de skulle bli kära i mig?

Läste en rubrik på en debattartikel nyss; Att komma ut - ett krav eller valfritt. Nu kan ju artikeln handla om många andra saker också men mina tankar går direkt till att öppet berätta att man är homosexuell. Komma ut ur garderoben.

Bilden är lånad. Och för er som inte vet så är detta Prideflaggan.

Om det nu är så viktigt att medge, erkänna, kallade det var du vill, att man är homosexuell. Eller bisexuell för den delen också. Måste det väl betyda att det är lika viktigt att berätta att man är hetrosexuell också? Ja' menar, läggning som läggning.

Jag "erkänner" att jag inte känner en enda öppet homosexuell person, vad jag vet om. En bisexuell som jag knappt vill kännas vid, men det är allt. Och där handlar inte min ovilja om läggningen utan om helt andra saker. Också.

Men det stör mig inte ett dugg, att jag inte känner någon alltså. Jag går inte runt o ropar ut min läggning - varför skulle nån annan behöva göra det? Vad folk gör i sitt sovrum tillsammans med en partner (eller utan) struntar jag blankt i. Liksom folk inte behöver bry sig om vad jag gör i mitt sovrum.

En annan sak med det här hysterin över att stämpla homo- och bisexuella. Vad tror folk egentligen? Att bara för att man har en annan läggning blir den personen plötsligt attraherad av ALLA av samma kön? Det verkar vara det som är en stor grej när man snackar med folk häromkring.

"Vill inte umgås med en bög för han kan bli kär i mig" Öh, jaha... För att du är så fantastiskt ödmjuk då eller?

Fast... Det kanske bara är jag som inte går till jobbet och tänker att det är farligt att umgås med arbetskamraterna ifall att de skulle bli kära i mig? Vi är ju faktiskt bara två tjejer på en avdelning där det är nästan tio killar.

Åh, jag glömde - jag måste ju också komma ut. Jag är hetrosexuell. Utan homofobi om ni inte redan fattat det.