måndag 1 augusti 2011

Han kommer aldrig kunna ta ett andetag till. Aldrig.

För två veckor sedan hittades en liten pojke, 15 månader, död i sitt hem. Hans mamma hade då ringt efter hjälp för att pojken var livlös.

Pojken blev bara 15 månader. 15! Han hade knappt firat klart sin ettårsdag innan han dog. Innan han, troligtvis, misshandlades till döds. Hur kan man göra så? Varför? Hur kan man som vuxen göra ett så litet barn illa?

Skrek han mycket, kolik? Var han en krävande bebis som bara ville bli buren. Ett barn som kanske vänt på dygnet?

Vad var det som gjorde att de vuxna rättfärdigade sitt handlande? Vad?

Jag har full förståelse för att man i vissa situationer tänker dumma tankar. Att man efter flera sömnlösa nätter och kanske till o med dagar bara vill ge upp. Men att verkligen misshandla? Nej, aldrig.

Obduktionsrapporten visade att pojken hade närmare 80 skador när han dog. Ett var ett två veckor gammalt lårbensbrott. Har ni någonsin sett en äldre människa med lårbensbrott? De är inte så värst rörliga. Tänk då ett litet barn, med all den nyfikenhet och utforskarglädje de har. De flesta barn går runt ett års ålder. Han var 15 månader. Han kanske precis hade lärt sig gå. Eller skulle precis ha lärt sig gå om han hade kunnat stödja på benet.

Hans mamma och hennes sambo anhölls samma dag som pojken dog, misstänkta för att ha misshandlat pojken till döds. Vilket straff de än får kommer det aldrig att vara tillräckligt. Inte ens om de blir inspärrade resten av sina liv och behandlade på precis samma sätt som de gjorde med pojken.

Han kommer aldrig att få fylla två år. Aldrig köra moppe eller dansa. Aldrig se en solnedgång. Han kommer aldrig ta ett andetag till.

Varför??

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar