Gång på gång förvandlas jag till en tjatmamma med läppar stora som dasslock

Samma visa varje morgon, dag ut och dag in, när kläderna för dagen ska tas på. Usch och jag som verkligen kämpat för att inte bli en sån där tjatmamma - nu är jag en och på heltid verkar det som.

När vi började planera för att skaffa barn började jag med en gång göra upp planer på vilken sorts mamma jag skulle vara. Och jag utvecklade drömmamman undan för undan; när jag hörde något jag gillade eller såg något som jag inte tyckte var så bra. Och jag skulle definitivt inte bli en sån mamma som bara tjatade o tjatade.

En sån mamma som jag tyckte att min egen mamma var.

Jag förstod inte varför hon jämt tjatade på oss barn att ta på oss vantar eller varför vi inte fick vara uppe hur länge som helst. Eller varför vi inte fick äta ostbågar till middag.

Okej, jag erkänner att jag kanske fattade varför vi inte fick äta ostbågar till middag. Men själva tanken. Ungefär som att hon skulle sagt att vi slapp göra läxorna en dag "bara för att". Den var väldigt lockande. Och det är den fortfarande.

Jag ville bli en sån mamma som väcker ungarna mitt i natten för att kolla på den gigantiska månen; som skulle säga "idag struntar vi i skolan och bara umgås"; som tillät godis mitt i veckan OCH på helgen.

Sen fick jag barn.

Och nu står jag här, varje morgon och tjatar. Och tjatar. Och tjatar. Och tjatar. Det tar aldrig slut. Det är som att när dasslocken väl kommit i svaj så stannar de aldrig! Men jag står också helt vilsen. För jag vill inte tjata ändå är det oundvikligt.

Första steget är alltid att erkänna och att göra sig själv medveten om problemet. Nu är jag medveten. Igen. Och från och med nu SKA jag dra ner på mitt tjat.

Jag ska inte längre ställa krav på att sonen ska vara påklädd till dagis - om en unge kan protestera så vilt måste den också få känna på konsekvenserna av sitt beslut. Det kommer bli en hel del kalla mornar för honom, men jag tror (hoppas mest) att han till slut kommer förstå varför vi har kläder på oss och inte springer runt näck jämt o ständigt.

Och jag ska inte heller ta åt mig av kommentaren jag fick idag på dagis när jag ville förbereda dem på att han kanske kommer enbart i blöjan nästa vecka till dagis.










Men framförallt ska jag börja andas och njuta (ja, faktiskt) av att jag har ett sånt envist barn. Detta är en egenskap jag verkligen tycker att han kommer ha nytta av senare i livet. Så fort han lärt sig att ha lite tålamod alltså.