onsdag 30 november 2011

Nackdelen med att ha mycket hår när man föds?

Det finns mer hår att rycka i, vid varje blöjbyte ungefär.

Stackars liten...

Jag är nog ganska jobbig jag också.

Lady Dahmer skriver att hon är "den där jobbiga morsan" och jag håller med. I exemplet. Allstå när ungarna skriker "men han/hon får ju". Den biten. Den är jobbig. Då är orsaken till utbrottet en jobbig person.

LD tar upp en sak i inlägget som jag börjat med alldeles nyligen, när jag började bli för rund om magen och inte orkade bära sonen. Nämligen att barn själva får bestämma över vissa saker, ytterkläder exempelvis. Jag tar inte striden om ytterkläder längre. I början tog jag inte heller strid om vanliga kläder, men det får jag göra igen eftersom de på dagis började titta väldigt snett på mig när sonen började dyka upp lite då o då i pyjamasen. Eller i sandaler när det hällregnade (pluspoäng till sonen som undvek att gå på gräsmattan pga det blöta gräset).
Och ja, jag är väldigt lättpåverkad av vad de säger där på dagiset. Mer än jag varken vill eller vill erkänna. Så när de kritiserar känns det, hårt.

Det fungerar väl sådär med att låta snorungen bestämma själv. Jag är inte direkt konsekvent med det här. Jag vill ju inte att han ska frysa samtidigt som jag inte vill bråka varenda morgon om kläder. Och så kommer skuldkänslorna som alltid dyker upp när andra föräldrar tittar snett på mig.

Samtidigt undrar jag hur fasen de står ut med bråken. Eller vad som är deras knep för att få det att rulla på smidigt för alla - utan bråk och utan att bli värsta curlingföäldern. 

Jag vill att sonen ska lära sig att ta sina egna beslut och även konsekvenserna av det. Jo, han är ung - men när är det dags att lära dem då? Är det inte bättre att det får sitta i ryggmärgen? Jag tvingar honom inte till något, inte pottträning heller. Och där räknas de stora nog att besluta själva när de är redo. Så varför inte med detta?

Skitsamma om strumporna inte machar tröjan eller om han har på sig pyjamaströjan till dagis. Så länge som han förstår att vi respekterar hans beslut, oavsett vad, spelar det ju faktiskt ingen roll. Eller hur?



Man blir föresten inte sjuk av kylan, man blir sjuk av bakterier och virus. Det har lättare att bryta ut om man blir nedsatt - ja. Men det finns inget likamed-tecken där.

tisdag 29 november 2011

Nu jäklar är det allvar...

...ensam med två småttingar. Ingen dans på rosor precis.

Den positiva sidan i mig säger att det bara kan gå bättre. Den negativa sidan säger att detta bara är första dagen av många kommande.

Åh, vad jag längtar.... Typ.

måndag 28 november 2011

Övning ger färdighet säger man ju så...

Snart kan jag både laga mat o amma samtidigt. Jodå! För idag lyckades jag i hela två minuter! Tänk, snart kan jag komponera ihop en sjurätters middag med pojken hängandes vid bröstet.

Hehe! Varsegod för den nätbilden!

Lite erfarenhetssnack önskas!!

Funderar på bärsjal, vävd eller elastisk. Vilken är att föredra?? För en nybörjare med lite mindre tålamod än vanligt alltså.

Lite erfarenhetssnack önskas!!

Testade att gå runt med Babybjörnen idag och det fungerade sådär. Sonen somnade ju o så men det såg inte ut att vara den bekvämaste ställningen för nacken för honom. Desutom sover han bättre om han "ligger" i famnen än "sitter".

Och så blir det vardag igen...

En helt annorlunda vardag som jag aldrig upplevt förut. Känns lite pirrigt och nervöst. Fast jag vet att jag kommer att klara av det. Nu gäller det att hitta nya fungerande rutiner.

Ojoj, kommer inte bli det lättaste med en son som klamrar sig fast vid bröstet på en. Och en annan son som inte gillar nya rutiner. Även om han vänjer sig skapligt fort är inkörningsperioden oftast väldigt intensiv.

Jag har redan bestämt mig för att kvällrutinen får ta den tid det tar. Och läggningen också. Är det så att lilla pojken måste ammas vid läggning får han snällt följa med eller så får stora pojken lägga sig lite senare.

Håll tummarna för mig, imorgon gäller det!

fredag 25 november 2011

onsdag 23 november 2011

Det är skillnad på kompetens, så är det bara.

Idag efter BVC-besöket fick vi åka o göra ett blodprov på lilla trollet. För o se om han behöver sola lite eller inte.

Och hur ser det ut när personal som inte vanligtvis tar prover på små barn gör just det?

Så här....


tisdag 22 november 2011

Testar lite...

... Om det fungerar att mobilblogga. Kanske att jag löst mitt problem med att blogga från mobilen.

Spännande!

Flygande, överfulla bröst som närmar sig eller försvinner bort.

De små bebisarna alltså. Gråter och skrattar i sömnen, men vad drömmer de om?

Flygande, överfulla bröst som närmar sig eller försvinner bort. Eller? Deras värld är ju inte så stor precis när de bara är några dagar gamla.

Skillnad mellan första och andra barnet, del 1

Den allra första skillnaden mellan andra och första barnet måste vara graviditeten och förlossningen. Man jämför, försöker minnas tillbaka i detalj när första symptomen kom eller första gången man kräktes. Sånna där viktiga saker.

Vi hade desutom, även denna gång, sagt att vi inte skulle ta reda på könet innan. Surprise, surprise liksom. Så jag jämförde lite extra. Självklart är man ju nyfiken på vem som gömmer sig i magen!
Mycket var likt och lika mycket var det inte. Jag kan alltså med gott samvete säga att alla skrönorna om magens form, fosterljud, illamående, foglossning, kroppsbehåring och så vidare INTE stämmer ett jäkla dugg. Bra va? Så alla ni med stora magar nu, kan sluta gissa och istället koncentrera er på undret i magen istället för på könet.

Förberedelserna innan nedkomsten var faktiskt också annorlunda när jag tänker efter. Vi hade ju väldigt mycket redan, det är ju inte precis så att spädbarn sliter på kläderna eller måste ha hundra leksaker redan från dag ett. Vi tog det väldigt lugnt, tänkte att blir det en flicka får hon ändå ärva storebrors kläder - I don't care. Så länge de är i rätt storlek struntar jag numera i färgen. Med andra ord var inhandlingen nästan minimal.

Maskinen bakom mig heter Dagmar, säg Hej till Dagmar!
Tankarna inför förlossningen var ju också självklart annorlunda, inga panikkänslor. Inga mardrömmar om att man födde fram något helt omänskligt (jodå, mardrömmar efter Flugan dyker upp lite då och då). Bara peppande tankar och praktiskt tänkande - vad saknade jag förra gången, vad ska jag koncentrera mig på... Ja, förutom olustighetskänslan över att denna gång åka nästan 18 mil för förlossningen istället för sex mil.

Och slutligen förlossningen den största skillnaden av dem alla. Jag kan inte säga att det var annorlunda starter på dem, eller jag kan inte jämföra dem. Första kom igång spontant och denna gång blev jag igångsatt (fast om jag ska lyssna på experterna så var jag redan igång med förlossningen [sammandragningar] redan innan jag blev igångsatt, och även denna gång tänkte jag att det inte var så farligt, vad stojjar de om ungerfär). Men värkarbetet, ja jäklar vilken skillnad. Den här gången GICK det att tänka "en värk närmare bebisen". Ingen hopplöshet för att man skulle behöva ligga med värkar för evigt, man var mer förberedd på olika saker att testa. Vågade ha ont, så där som de säger på föräldrautbildningen innan att man ska göra - jobba med värken, omfamna smärtan.
Och fasen, det fungerar! Jag lovar. Okej, alla har olika smärttrösklar men jag tror faktiskt att detta fungerar på alla. Inte att så att man får mindre ont, men man spänner sig inte lika mycket. Och slappnar man av blir smärtan faktiskt inte lika jobbig.

Paniken över smärtan när barnet är på väg ut infann sig inte heller. Åh, vad jag önskar att barnmorskan förra gången hade förberett mig på att "nu kommer det göra ont" istället för att bara känna smärtan helt plötsligt. Där kan man snacka om att krystarbetet kom av sig!
Istället blev känslan "okej, nu är det dags att ta i" och att "våga ta i nu". Resultatet? Sjukt mycket kortare tid att krysta ut hörnsoffan! Och att jag är mäkta stolt över min egen prestation. Närvarande, kontrollen, viljan.

Stolt


Ps. Nästa gång ska jag ta med mig en stressboll, så kanske gubben slipper få sina fingrar krossade. Eller va fan, lite smärta ska väl de också ha?

måndag 21 november 2011

Napp eller inte napp

Jag sa under hela graviditeten, ja faktiskt innan också, att denna gång ska vi inte vara snabba med nappen. Vänta ut o se om jag klarar av att vara en mjölkkossa 28 av dygnets 24 timmar.

Än så länge går det bra, fast min rygg börjar säga ifrån de konstiga sovställningarna, Kan ju visserligen också bero på mina två vaken nätter som jag ena gången spenderade i fotöljen och andra vaggandes runt i vardagsrummet. (Lök är inget jag kan äta längre tror jag.)

Den här lilla trollungen är lika snuttig som sin bror, så det känns som att jag kanske måste tänka om vad gäller nappfrågan.

Ska jag orka ta fajten sen när nappen vägrar stanna kvar i munnen hela natten igenom?
Ska jag orka med tjatet om nappar, var de är och paniken som följer om jag inte har stenkoll på var de är?

torsdag 17 november 2011

Jo, alltså.. Jag har inte försvunnit...

... jag har bara varit lite frånvarande från bloggen för att jag har klämt ut en unge.

I söndags för att vara exakt. Kan dra historien sen, för nu ska jag o pojken (japp, en son till - lycklig) gå o lägga oss. Han ska äta/slumra och jag ska slumra/tänka på oviktiga saker.

Hej hopp!

torsdag 10 november 2011

Manliga undersköterskor?!

Fungerar det? Vill verkligen patienterna bli mötta av en MANLIG undersköterska? Jag menar, män är ju inte omhändertagande på samma sätt som kvinnor är. Och vem vill bli bemött av en hårdhänt typ? Och hur är inte de här männen personligen, de måste ju helt klart vara bögar. Ingen vettig MAN vill ju syssla med något sånt där!

Öhm... Lite åt det hållet går en diskussion på FL och man blir bara helt knäpp av att läsa den. Tänkte först skriva ett inlägg där om hur jäkla blåsta de är, lägret som anser det helt omöjligt för en undersköterska/sjuksköterska att vara av det manliga könet. Som om könet verkligen spelar någon som helst roll! Men jag låter faktiskt bli att kommentera där, för jag orkar verkligen inte diskutera med ett gäng av den åsikten.

Missförstå mig rätt här, alla har rätt till sina egna åsikter - hur korkade jag än anser att de är - jag blir bara så less på att en del inte kan tänka ens liiiite längre än sin egen näsa räcker.

Om det skulle finnas mer manliga inom vården (räknar bort läkare här) skulle lönerna med stor sannolikhet börja klättra uppåt i den takt de förtjänar. Vissa åtgärder som aldrig blir gjorda (pga att det är ett nedvärderat arbete, kvinnoarbete) skulle börjas åtgärdas. Inte alla, nej jag säger inte att männen har en magisk förmåga att fixa saker. Jag menar helt enkelt att vore det mer jämnställt inom personalen skulle det även synas på andra sätt inom den yrkesgruppen/de arbetsplatserna.

Så gäller det ju även för "klassiska" manliga yrken som yrkeschaufförer och skogsarbetare.

En av mina favoritfröknar på dagis när jag var liten (jooo, DÅ hette det faktiskt dagis!) var manlig. En av favoriterna, jag hade kvinnliga sånna också. Varför jag gillade honom exakt är svårt att säga nu så här långt i efterhand, jag var liten och det var många år sedan. Men några saker som jag kommer ihåg är att han var rak, behandlade oss barn lika och att han lekte med oss.
Detta var hans personliga drag och har egentligen inte alls med hans kön att göra. För de kvinnliga fröknarna vi hade som jag gillade hade exakt samma drag.

Weird eller hur? Att båda manliga och kvinnliga kan ha samma drag fast de så helt klart är av olika kön.... Tänk på det nästa gång som du pratar med ett barn om tjej- och pojkfärger och andra typiska saker.
Det är inte det biologiska könet som bestämmer vilken favoritfärg barnet kommer att ha, det beror mer på hur du påverkar barnet.

Ge mig tålamod!

Att vakna femtielvatusen gånger för att vända på sig och sen inte kunna somna om på stört gör att man inte sover så mycket på natten. Desutom känner man efter för mycket o får ränna iväg till toan varenda gång också.

Lägg till en unge som idag bestämde sig för att det var morgon INNAN klockan äns visade 04 så tror jag att du har en aning om vilket morgonhumör jag just nu har. Ja, och just det... Jag har nu också fått skavsår i öronen av allt mamma som sen inte ens leder till en fråga. Bara ordet mamma.

Jag är trött, får återkomma när jag är på bättre humör.

tisdag 8 november 2011

When we stand together


Ett av mina favoritband har gjort det igen, en bra låt och en bra video. Lyssna o njut!

Hur många fingrar som blev över låter jag vara osagt, det räcker att det är plural.

Om man kan räkna de sammanlagda antalet sovtimmar på en hand och ändå få fingrar över. Får man kalla det en dålig nattsömn då?

//vill gå och lägga mig igen, men får bita i det sura äpplet o vakna till istället...

måndag 7 november 2011

Bildbevis lovades, bildbevis levereras

Det här är lite av det jag o sonen har gjort idag.


Andra saker vi har gjort idag är; matat kamikazefåglarna, räffsat undan lite löv, plockat in lite trädgårdsverktyg o annat som glömts på gården och så har vi haft springtävling naturligtvis. Fast jag behövde inte springa, det räckte med att säga klara, färdiga - SPRIIIING!!! och det tyckte jag räckte väldigt gott.

Och så det bästa av allt - vi har sovit middag. Med andra ord är vi så där lagom nyvakna nu och snart är det dags att börja med maten.

Sex timmar kvar sen sover ungen och jag får lägga mig bland mina kuddar igen.

På ett sätt är det ganska skönt att gå upp med sonen på morgonen, han är lugn - det räcker med nått barnprogram för att få lite "egentid". Man känner inte att halva dagen har gått bara för att man kliver upp vid åtta. Det sura är att man just måste gå upp.

Vakna.

Inte få ligga kvar under sitt varma, goa täcke med sin fluffiga kudde.

Men vet ni, det är bara - ungefär - sex timmar kvar sen sover ungen och jag får lägga mig bland mina kuddar igen.

Idag ska det banne mig bli lite höstfint här hemma.

Jodå, serru! Igår tog jag mig i kragen o inhandlade lite växter som ska planteras idag. Betoning på lite. Men fiiiint ska det blir och jag slog till o med på stort och köpte en lykta som ska passa in i arrrangemanget.

Återkommer med bild, typ när solen gått upp och jag fått i mig lite koffein.

söndag 6 november 2011

Uppäten av kamikazefåglar, eller?

Innan jag klev upp i morse tänkte jag att man kanske skulle ta en utedag på trädgården. Meeeen.... Det är dimmigt, blött och allmänt trist där ute.


Ser ni småfåglarna i kanten på bilden? De tror att de kan ta sig in i huset genom att picka på mina fönster. Eller rent av köra rätt in i dem, gång på gång. Kamikazefåglar.

fredag 4 november 2011

Jag säger inte att man inte ska ta upp saken med de berörda först, jag säger att man inte ska vända sig om.

Jag får lite känslan av att förklara mig lite. Det här med att anmäla när man hör varningsklockor av olika slag; för barnmisshandel, för ett allvarligt brott, för... Det som man reagerade mot.

Det har varit en aning för många artiklar om barnmisshandel/övergrepp under bara det senaste halvåret som gör att jag tycker att man inte ska avstå att anmäla en närstående om man får känslan att något är skumt. Däremot säger jag inte att man inte först ska ta upp det med personen/personerna i fråga först.

"Hur menar du nu?" "Vad är anledningen till att ni gör så där?" "Behöver du hjälp?"

Jag tycker inte att våran feghet ska drabba barnen.

Pojkens dagis slog inte larm trots misstankar
80 skador funna på litet barn
Mordet på pojken i Ljungby

Listan kan göras ännu längre. Tyvärr.

Jag ser ju att risken med att jag skrivet öppet om att jag anser att man ska anmäla kan ge mig personliga konsekvenser, som att vänner inte berättar "pinsamt roliga saker" som hänt. Men jag hoppas också att de som känner att de måste avstå att berätta, avstår av andra skäl.

Jag ser inte barn nakenhet som enbart sexuellt. Jag anser inte att det är barnpornografi att filma två lekande nakna barn under en semester som ett minne.

Jag både duschar och badar naken med min son, och han frågar vad olika delar av mig heter. Och jag svarar. "Det är är min snippa, det där är mina bröst, det där är min stortå" Inga kruseduller, bara raka svar.
När sonen häromdagen fick tag i en av mina tamponger fick jag snällt förklara vad det var för något. Att budskapet inte gick ända vägen och att han ändå trodde det var en supp ser jag som en rolig grej.

När det gäller barn, människor överhuvudtaget, är inte allt svart eller vitt. Nakna barn är inte sexuella bara för att de är nakna. Ett barn med brännskador är inte automatiskt misshandlad. Men vi måste börja lyssna mer på vad som sägs inom oss, om det är något som inte står rätt till kan vi inte skylla på att det var ju min syster, hon skulle aldrig eller vi har inte hunnit än.

torsdag 3 november 2011

Mjölka pappas snopp

Det är inte alltid jag tittar på Uppdrag granskning eller Kalla fakta, eller nått sånt program för den delen. Varför? Jag tycker inte att de visar hela sanningen. De gör som alla andra, vrider o vänder så det ska passa deras programpunkt lite extra. Även om det ligger sanning bakom får man aldrig reda på bådas sidor, hela sanningen eller som oftast inte ens en vettig bakgrund.

Men igår tittade jag, av en slump faktiskt, på Uppdrag granskning. Och det handlade om ett par som blivit oskyldigt anklagade för sexuella övergrepp på sina barn. Och jodå, visst tjöt jag och tyckte att det var jäkligt orättvist. Fel gjort av vissa instanser osv. Men...


Vad skulle du göra om en närstående till dig pratar om en incident där ett barn tar tag i sin pappas snopp? Visst skulle man se till situationen, absolut. Men om du skulle bli orolig? Om den som berättar om incidenten får dig att höra varningsklockor, om ens väldigt svaga. Vad skulle du göra då? Stänga ute klockorna och gå vidare med ditt?

Jag är rädd att många gör det. Jag tror det är fler som gör det än det är de som anmäler. Och det skrämmer mig. Speciellt när det gäller barn. Jag kan inte statistiken på hur många barn som drabbas varje år, varje dag kanske. Det jag känner är att hur låg den än är, är den alldeles för hög.

Att det här föräldraparet drabbats oskyldigt är jätte-, jätteolyckligt. Verkligen. Jag tycker att det är jättetråkigt att det ska behöva drabba oskyldiga. Men jag tycker ändå inte att anmälaren gjorde något fel. När det gäller barn, ser jag hellre att det kommer in en anmälan för mycket än en för lite.

På samma sätt som jag hoppas att andra föräldrar (vuxna) säger till mitt barn när han gör något fel. Och naturligtvis ska jag säga till när jag uppmärksammar något som inte är bra.

Det jag hakade upp mig på under inslaget var att Socialstyrelsen inte kunde gå på tingsrättens dom. Utan att de fortsatte att anklaga föräldrarna. Jag blev förvånad att det inte var mer sammarbete därimellan. Är man friad är man, är man dömd är man. För vad hade hänt om det hade blivit en fällade dom mot föräldrarna? Hade Socialstyrelsen gått på den domen då? Eller skulle de ändå ha hållt en egen "rättegång? Och om den domen var friande. Hade de dömda föräldrarna (behöver inte vara för sexuella anklagelser utan andra som gör att de inte skulle fått fängelse) då fått åka och hämta sina barn?

Ser ni hur jag tänker?

Lagstiftning är fasen inte lätt och jag är glad att jag slipper sitta o försöka vrida o vända på ett ämne så att man ska få med allt och att det ska drabba så få oskyldiga som möjligt. För visst gör nästan alla lagar det. Drabbar oskyldiga emellanåt.

onsdag 2 november 2011

Här går det undan må ni tro

Ojdå, jag som trodde att det var igår jag skrev något på bloggen upptäckte nu att det var ju inte riktigt så. Öhm, jag har lite glömt bort det tror jag. Fast i tankarna har jag gjort massa trevliga inlägg.

Jag har fortfarande väldiga problem med att få över denna blogg till ett annat konto alt. ändra e-postadressen på detta konto. Fungerar inte så värst bra. Och innan jag fixat det kan jag inte mobilblogga. För visst vill ni se mig in action??

Det som tagit upp alla mina tankar de senaste dagarna är alla förberedelser vi står inför i familjen just nu. Mycket att tänka på, kanske inte så många saker att fixa men man ska komma på dem. Desutom har jag lite tomt på idekontot vad gäller maträtter denna vecka. Och då blir det alltid konstigt i mitt huvud. Så några tips? Vad ska du äta i dag? Imorgon?  Give me din matlista så jag kan sno go'bitar ifrån den!!

Och jag lovar att jag ska bättra mig. Jag märker ju helt klart på statistiken om jag skriver intressanta inlägg, speciellt sånna där jag är väldigt öppen. Då jäklar är det många som läser. Det gillar jag!

Så vi hörs lite senare, okej?