Året som gått...

... året började som många andra år med en sjukt trött dag. Nyårsdagen såklart. Men förutom den dagen kantades januari av att stora sonen började prata mer och mer. Ord som Miten och Haj råå började dyka upp.

Han pratar fortfarande inte så mycket ord, mest ljud och sitt eget teckenspråk. Men jag hade faktiskt glömt att det inte är så länge sedan han började forma orden ordentligt. Och nu tycker jag faktiskt att han pratar väldigt bra.

Det var mycket dagisbaciller som gick runt runt också. Kul sånt där. Snabb bantning - både för kroppen och ekonomin. Så pass roligt att jag med gott samvete kunde åka på en spaweekend med the girls. Nått som vi sagt ska bli en årlig återkommande grej. Det gillas STORT!

Middag uppdukat på SPAt vi var på i januari.

Februari kantas av en hel del bokläsning om man ska tolka vad jag skrivit på bloggen. En hel del eftertänksamhet och snö.

Under februarimånaden fick jag både helt underbara nyheter och sjukt trista. Det var många, väääldigt många, som trodde sig veta vad de underbara nyheterna var. Men icke! Inte en enda lyckades gissa rätt och jag verkligen njöt av att retas. Både på bloggen, Facebook och i verkligheten.

I mars började jobba 50 procent igen efter det urtista beskedet månaden innan. Surt läge. Men jag hoppas hela tiden att det bara var tillfälligt och att jag skulle få gå upp på 100 procent eller till o med få jobb på stället. Så vart det ju inte som sagt.

Sonen gör många framsteg, både i tal och i att fixa saker själv. Jäklar, vad fort man glömmer saker!

Saker som hände i världen under mars månad var jordbävningen i Japan. Den skrämde skiten ur mig. Inte bokstavligt talat, det hade blivit en rejäl snackis på jobbet det!

Trots fanns det gott om, både i vuxenform och i barnform. Nää, det har inte gett med sig än. Även om vi kommit på vissa knep för att "lindra" trotsen.

Den första april blev min sista dag på uppdraget jag gillade så mycket. Längtar fortfarande tillbaka till den arbetsplatsen. Och den nya vardagen infinner sig med allt vad det då betydde. Jag hade ändå lite tur i oturen där. Jag var precis i början av min andra graviditet när jag gick hem från uppdraget och sjukt illamående. Beskeden gick omvartannat där på vårkanten med andra ord.

Och vips så hade jag fått ett uppdrag till! Wohoo laget runt! Det blev visserligen inget av just det uppdraget, då placeringen (skrivbordet) var på sånt ställe där gravida inte fick vistas. Shit happens! Men jag behövde inte gå uppdragslös särskillt länge ändå, istället fick jag testa på att jobba inom ekonomi. Och med tanke på mitt sifferhuvud så måste jag säga att det gick ovanligt bra.

Trots att jag erbjöd mig att ta uppdrag inom en större cirkel blev jag ändå varslad. Fan.

Under april månad fyller även sonen år. Förra året var det en väldigt blåsig födelsedag.

Den där helt underbara nyheten jag fick reda på i februari, var att min allra finaste vän skulle gifta sig. Men innan hon kunde göra det var en möhippa obigatorisk såklart!

Under maj hände egentligen inte så mycket här hemma. Jag jobbade som en tok. Två timmars resväg/dag. Tidiga mornar och sena kvällar. Mycket tid gick åt till livspusslet och stora beslut skulle fattas.

Juni rullar på i ungefär samma tempo. Och jag började känna mig som ett med bilen. Mitt beslut om att inte ta jobbet i Kalmar började kännas mer och mer vettigt. Jag hängde inte med sonens utveckling. Graviditeten började verkligen ta ut sin rätt. Stress och känslan av otillräcklighet började bli vardagskänslor.  Nej, sommaren 2011 var verkligen inte en sommar jag vill göra om arbetsmässigt.

Under sommaren började vi också med en äggfri kost i familjen. Ingen äggallergi i sikte, men gott o väl äggöverkänslighet. Och huxflux fick föräldrarna börja sova hela nätter. Otroligt!

Juli blev hemvändarmånaden för mig då jag skaffade sommarjobb på den tidigare uppdragsplatsen. En del av den planerade semester gick åt till sommarjobbet, den andra delen spenderades hos svärföräldrarna. Med en son som såg ut som en prickigkorv. Första pricken kom på första semesterdagen. Wooppi! Not.

Augusti - arbetslös på riktigt. Inskrivning på arbetsförmedlingen gick bättre än väntat. Trots att gubben bakom disken tyckte att jag skulle söka ett mammavik med start nångång i november. Dhööh! I'm do in November!

Vi påbörjar operation blöjfri. Tanken var att få sonen blöjfri under sommaren, den långa semestern som aldrig blev av. Och tills den nya bebisen kom. Ett blöjbarn i taget liksom. Haa! Grattis! Men vi är på god väg. Just nu jobbar vi med föräldrarnas tålamod mer än med sonens blöjvanor.

Förkylningarna avlöste varandra under september. Eller ja.. Jag hade ju graviditetsnästäppa utan dess like, men sonen var förkyld i ett. Det gick liksom aldrig över, kommer jag ihåg att jag tänkte flera gånger. Ojust det.. Redan då var jag totalt beroende av nässpray. Schh! Men säg inget, jag använde det betydligt längre än de där tio dagarna...

Sonens trots bara fortsatte, i olika grader men ändå alltid pyrande under ytan. Jag har sagt det förr, jag har ett väldigt envist barn. Det är en skit egenskap det där. SkitBRA och skitJOBBIG. Det gällde alltså att förvandla varje ledig minut till något kreativt. För att hålla allas våras humör på topp.

Hur det gick annars i graviditeten? Joo, jag var väldigt - väldigt - villig att byta rygg med någon.

Oktober fortsatte i ungefär samma anda. MVC-besöken avlöste dagisträffarna ungefär. Det var också omkring här det beslutades att jag skulle förlösas i Linköping istället för den närmaste förlossningsavdelningen. Anledning? Jag föddes med hjärtfel och denna gång ville de ha extra koll på mig. Det ville de egentligen ha haft förra gången också, men det gick ju bra ändå. Den stora nedräkningen började alltså här. Scary!!

Äntligen började det märkas att hösten var på väg. I november av alla månader. Jisses, jag har både firat min födelsedag (september) i sommarskrud som i vinterskrud. Men det är aslängesen, vad jag kommer ihåg, som hösten var så där sen.

Fatta att växterna lever än!!! Så här länge har jag aldrig
kunnat hållt dem levande förut!

Årets största händelse var ändå att son nr två föddes, den 13 november för att vara exakt. Som brukligt var det en omtumlande upplevelse. Fast denna gång kunde jag vara mer närvarande och panikkänslorna uteblev. Härligt och starkt jobbat av mig, det tycker jag allt!

Vardagen slog till ordentligt under december. En hel del jobbiga stunder då jag inte riktigt räckte till. Men det går bättre och bättre. Förutom på de dagar då sömnbristen tar ut sin rätt på tålamodet. Hua... Sånna dagar önskar jag att jag kunde spola bort.

Så sammanfattningsvis då'rå...

Massor med trotsstunder i vardagen, härliga skratt då stora sonen lärde sig prata allt mer, en hel del fredagsmys toppat med en del jagräckerintetill-känslor och otroligt mycket kärlek.

Berg- och dalbana helt enkelt. Precis som det ska vara.

God fortsättning på er, lite så här i efterhand!