Jag fortsätter. Och jag börjar med mig själv, om varför.

Igår när jag jag satt o skulle skriva ihop ett inlägg om båda sönerna rörde det till sig. Att hålla isär dem i texten på ett smidigt sätt. Jag tog för länge, lääääänge, sen ett beslut om att inte vara för privat på nätet ifall att det skulle komma o bita mig i arslet senare. Undan för undan har jag sen ruckat på det.

Inte om sånna saker som nakenbilder på barn (inte pornografiska utan vanliga familjebilder). Det kommer jag aldrig rucka på. För det är inte min kropp jag hänger ut då. Om jag sen skulle lägga upp en nakenbild på mig själv när jag var barn, ja då är det mitt beslut. Min kropp.

Men igår då. Jag kände att jag kommit så långt att jag antingen skulle sluta med bloggen eller rucka lite till på min gräns. Det går liksom inte att skriva inlägg om hela familjen längre utan att antingen röra ihop barnen eller skriva ut namnen (en av mina gränser).

Så jag tog en tänkardag.

Och tänkte på olika inlägg jag skulle skriva och hur öppen jag skulle vara. Inte helt så jag tänkte min tänkardag från början. Men det gjorde det betydligt lättare att fatta mitt beslut.

Jag fortsätter med bloggen och vrider upp ett snäpp. Och de som inte gillar att läsa om bajsblöjor, vakennätter eller olika sorters matprat kan leta upp en annan vardagsblogg att läsa.

För det här är mitt liv just nu. Och jag vill dela med mig av en sån enkel anledning att jag själv älskar att läsa om andras vardagar - rosenskimmrande som dynghögsstinkande.

Så välkomna! Vi börjar strax med en mer personlig blogg.