Finns det fin så finns det ful, hård kall fakta.

Jag tänker på det ibland, det här med att en säger "Vad du är FIN idag" till ett barn. Att en kanske inte ska säga just FIN utan kanske färgglad eller leksugen ut istället. Men jäklar vad svårt det är att lära en gammal hund sitta. Eller som Jennifer säger en gammal gubbe att knulla. Fast i mitt fall är det ju tant, äsch skit samma...

För om en säger att ett barn är fint idag måste det ju betyda att barnet är fult andra dagar. Ying o Yang, upp o ner, in o ut och allt det där. Ja, det är ju inte så en menar det fattar ju jag också. Jag är inte dum heller. Men barnet? Barn är verkligen inte dumma när det gäller sånt.

Självklart kommer barnet att sträva efter att få komplimanger och känna sig omtyckt. Vem gör inte det i småbarnsåldern liksom? Hört talas om det underbara och förskräckliga grupptrycket?

Och fortsätter vi vuxna att säga till barnen att de är fina i vissa sorts kläder kommer det att sätta normen för vad barnet vill ha på sig. Rosa och pluttinuttigt för flickor medan pojkarna väljer mörkare färger med häftiga tryck. Om jag ska dra alla över en kant.

Hampus i sina "tjej"byxor.

Jag försöker även tänka på samma sätt vad gäller teckningar och andra kreativa saker som Sebastian (och Hampus när han blir lite äldre) gör. Att inte bara säga "Vilken FIN teckning" utan att jag frågar om den. Finns det en historia bakom? Har traktorn ett hus? Var ska fågeln flyga? och så vidare.

Men jag vill inte ta bort ordet FIN. Nej, jag vill kunna använda ordet. Och det ska jag. Jag vill bara inte att min son ska sträva efter att vara FIN. Jag vill att han ska sträva efter att utveckla sig själv. Prova att göra den där extra krångliga figuren på pappret eller känna glädjen i att helt gå upp i leken (vad det än kan vara).

Jag är definitivt inte där jag vill vara än. Jag säger fortfarande FIN till honom och till andra barn på fel sätt. Men jag tänker. Och jag byter ut och avstår faktiskt många gånger att helt kommentera. För vem är jag att recensera andras barn?