Sebastistian har ju börjat prata ordentligt nu, inte humbuggord utan riktiga ord. Han testar o smakar på alla nya ord vi säger, även svåra. Jag ser på honom hur tankarna i huvudet maler runt o hur han försöker forma läpparna om orden är försvåra.
Många gånger frågar jag honom rakt ut om han kan säga ett visst ord, när jag märker att han funderar på det. Ibland säger han det och ibland tittar han på mig, skrattar o säger nej. Skön snubbe det där!
En nackdel med att han ska testa orden, i vilka sammanhang de passar och så vidare, är att en lätt får skavsår i öronen. Hur sött det än är så är det väääldigt irriterande när ungen sitter i baksätet i bilen och upprepar två ord hela vägen till förskolan (15 minuter bort). Då gäller det att hålla god min. Inte det lättaste alla gånger, speciellt inte då jag efter halva tiden kollade i backspegeln o såg att han tittade så där oförstående på mig. Som bara han kan göra. När han har en fråga han vill få förklarad för sig.
Nej, jag lyckades inte luska ut vad det var han ville imorse. Två och den var orden han upprepade tills mina öron blödde.
Det bästa med att ha ett nyfiket och envist barn är att en vet att chansen att få klura ut det kommer igen.
Det värsta med att ha ett nyfiket och envist barn är att en vet att riskan för att tvingas klura ut det kommer igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar