tisdag 17 juli 2012

Barnet i artikeln var ett år. Om några månader fyller min lilla bebis ett år

Jag blir alldeles ledsen och kall inombords när jag läser om små barn som gått bort före sin tid. En ettårig pojke som dött av uttorkning på ett sjukhus i Norge läste jag om nu senast.

Jag har också bekanta som mist barn och lider så oerhört med dem. Jag tror att de allra flesta föräldrar kan sätta sig in i känslan, som jag känner nu inte hur det är att mista ett barn. Och en blir mörkrädd, vill inte läsa, vill inte veta. Det är som att hjärnan skyddar sig själv, det är för jobbigt. Och jag skäms nästan.

Barnet i artikeln var ett år. Om några månader fyller min lilla bebis ett år. Mina ben känns tunga, jag får svårt att andas, handsvetten kommer och jag vill bara åka hem till familjen när jag tänker på det. Tänk om inte jag får ha mina barn hos mig? Om våra dagar är räknade?

Jag vet, det är sjukt. Man ska inte tänka så. Men vem kan låta bli när det händer sånna här saker? När man läser om allt fler barn som går bort, olyckshändelser som sjukdomar som allt annat skit.

Fy fan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar