Om att äta djur

När jag växte upp var jag fruktansvärt allergisk, så pass att jag inte kunde äta det kött som gick att köpa i en vanlig affär. Utan min farmor och farfar fick föda upp grisar som de sen slaktade och vi fick köttet. Och annat viltkött också för den delen.

Det var kanske inte hela anledningen till att de hade grisar, men vi fick hur som helst köttet därifrån när jag var mindre.

Det blev en ständig fråga vid matbordet det där, har svaga minnen av det. Om vart maten (köttet) kom ifrån. Och om det gick att ha ketchup eller lingon till. Men det är en helt annan grej som vi kan ta sen nån gång.

Var det inte min gris som låg där på tallriken ville jag inte äta. Tror att jag kallade alla grisar hos farmor och farfar för Flinta eller Fred Flinta. Men på den punkten är jag inte helt hundra!

Och jag tänkter på det där när jag hör andra föräldrar som inte riktigt vill visa att köttet de äter kommer från djur. En del föräldrar gör aktiva val och för en del blir det liksom aldrig av att berätta om det, det är inget naturligt snack hemma hos dem. Och nu ska jag inte säga att jag hade full koll när jag var liten, på vad jag stoppade i mig. Jag visste såklart vad en gris var för något, jag hade ju klappat och "gosat" med grisar hos farmor och farfar. Men jag hade inte den blekaste aning om vad en älg var, för någon sådan hade jag ju inte sett.

Men jag tycker det är intressant att höra om varför man inte pratar med barnen om vad de äter, i köttväg. Grönsaker och frukt är det många som tar som naturligt att visa var de kommer ifrån - äppelträd och grönsaksland. Men kött är liksom lite tabu.

Inte hemma hos oss dock. Det är en aning svårt att undanhålla barnen vart vårat kött kommer ifrån när det styckas på köksbordet. Och jag måste säga att ingen utav barnen har någonsin (okej, Hampus är bara ett år men han kunde ju lika gärna tyckt att det var skitäckligt så han får hänga på också) visat den avsky som jag hör många barn visa när de förstår att kött är lika med djur. Det är snarare tvärtom.

Sebastian frågar ofta om vem som sköt djuret, var det sköts, vilken del vi äter. Han kanske inte är så haj på att måla huvudfotingar men att peka ut olika köttbitar på både sig och djuret det kan han. Och Hampus lär följa i samma fotspår och som det lilla matvrak han är försöker han alltid ta sig en smakbit när det styckas hemma. Urk!

Vad jag menar är, barn behöver inte skyddas från det här. Det är min åsikt. Äter ni kött hemma och ni visar vart grönsaker och frukt kommer ifrån, gör samma sak med köttet. Det kan bli många intressanta pratstunder vid matbordet kan jag lova! Undanhåll inte det här för barnen för att du är rädd.

Barn är väldigt nyfikna och har inga fördomar!