måndag 11 mars 2013

Är det verkligen dags nu?

När vi ändå är inne på ämnet förlossningar...

Innan Sebastian kom fick jag städigt höra att "du kommer veta när det är dags" och att "det går inte att ta miste på". Och jo alltså... Det är inte alls så glasklart när det är dags att åka in till förlossningen och nej visst - kryssningsvärkarna går inte att ta miste på. Men de innan, det är faktiskt lätt att förväxla med vanliga förvärkar. Eller sammandragningar som inte alls är ovanliga låååångt innan det är dags.

Jag kan förstå att det inte känns betryggande precis att höra att det inte är så självklart när det är dags, så varför säger jag då så här? För att jag själv blev rädd över att inte veta.

Det finns ett antal blivande föräldrar runt omkring mig nu, en del som ska få uppleva det här för första gången och det är i första hand för dem.

Jag hade två helt olika förlossningar med barnen:
  • Med Sebastian startade det spontant med både slempropp (tror jag, är fortfarande osäker på vad det egentligen var jag såg i toan) och att det hade blivit ett litet hål så det sipprade vatten. Tänk dig en kraftig flytning/minikissa på sig varje gång du rör på dig.
  • Med Hampus blev jag igångsatt, vilket betyder att förlossniningen inte startade av sig själv utan vi fick hjälpa till med vräkningen. Det finns både medicinsk och icke-medicinsk ingångsättning. Jag fick icke-medicinsk igångsättning.
Det som var likt innan själva ploppandet för båda gångerna var förvärkarna/sammandragningarna. Jag har alltid haft dem ett bra tag innan själva förlossningen. Och de är absolut inget farligt med dem, så länge som du själv inte far illa av dem! Och inte ens då betyder förvärkarna att det är något farligt, det kan vara din kropp som säger till dig att ta det lugnare.

Så hur vet du då när det är dags? För att tala klarspråk så finns det ingen sån där bra sak att säga som gäller för alla. Ja, alltså... Går vattnet så lär du märka det för det är inte så lite vatten det handlar om. Och då ska du alltid ringa till förlossningen. Antingen får du åka in direkt för att göra en undersökning eller så får du råd om vad du ska göra. Eftersom jag inte har personlig erfarenhet av just det här så vet jag inte vad som händer.

Börjar du få kraftigare värkar, alltså tätare eller mer kännbara än innan, så ska du också ringa till förlossningen. Du kommer inte få en medalj för att du låter bli att ringa. Ring hellre en gång för mycket än en gång för lite! Ett bra kännetecken för att det är riktiga värkar och inte förvärkar är att förvärkar försvinner om du vilar, badar/duschar varmt, med alvedon och så vidare. Det gör inte riktiga värkar. Men var värken sitter och hur den känns går inte att svara på. Det är olika för alla. Och olika mellan graviditeter också. Mina värsta punkter har varit ryggen, fast på två olika sätt. En del får ont i/på/runt magen. Det är olika med andra ord.

Att åka in för en undersökning kan ta tid med allt som ska kollas, var beredd på det. Men det måste vara värt det, det måste få ta tid.

Det är heller inget ovanligt att förlossningar stannar av efter att de dragit igång. Så det som du tyckte var riktiga värkar kanske suddas ut. Inget ovanligt alls, och det betyder inte att du känt fel eller tolkat din kropp fel. Sånt händer och det är inget du kan göra något åt.

Det är din kropp och bebisen som bestämmer när hen vill komma ut.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar