Ikväll, peppar peppar, är det dags igen för en genomgång av kroppen. Jag som tjatat och gnällt så otroligt mycket på att jag måste röra på mig (till mig själv alltså) gör nu slag i saken igen!
Min förhoppning är att jag ska kunna - ja, motionera på något sätt, åtminstone en gång i veckan. Fast med tanke på gubbens schema kanske det blir mer ryckigt än så. Några gånger ena veckan och inga gånger alls en annan vecka. Vi får se.
Jag är glad att jag kommer iväg överhuvudtaget, så hemmakär som jag blivit menar jag. Nej nej nej, det har inget att göra med att jag inte vill att gubben drar hela läggningsbiten själv. Nej fy fasen, det klarar han bra. Precis som jag gör när han är borta. Det jag tänker på att min lathet.
Det är den tröskeln jag ska över - latheten. Mina kära läsare, det är gigantisk tröskel för mig. Önska mig lycka till!!
Lycka till! Jag har samma problem, latheten sätter stopp för mina planer alltför ofta. Eller ja, jag lyssnar på min lata sida. Det är konstigt att det ska ta emot så att ta det där steget, för när man väl är inne i träningen mår man ju så mycket bättre... :)
SvaraRaderaTack!
SvaraRaderaEller hur, det är jättesvårt att TA sig iväg. Men när det är gjort så är det andra enkelt, och oftast roligt också.