Döden är inte slutet - döden är själens förlossning

Jag har nog aldrig hört en så fint formulerad tanke om döden som jag gjorde igår, på programmet När livet vänder på SVT. Det var lite hoppigt i min koncentration under programmet så jag missade en hel del, men just den biten är jag glad att jag inte missade.

Bilden är lånad från svt.se

Anita Lanz har jobbat i över tio år med personer i livet slutskede, i Schweiz. Hon kallar sig "dödmorska".

Eftersom det dyker upp lite olika typer av personer som kallar sig liknande saker men beskrivs på helt andra sätt - som mördare. Så blev jag nyfiken och ville kolla in, åtminstone början av programmet, för att se vilken "sort" hon var. Det blev inte alls som jag trodde.

Anita berättade med sådan värme om sina patienter och sina tankar om döden. Om hennes resa till att hon blev den hon blev och hur detta blev hennes kall.

Anita delade med sig av tanken att kvinnor som väntar barn oftast för ett lugn över sig när förlossningen närmar sig, det spelar ingen roll om kvinnar varit rädd innan. Lugnet kommer ändå. Och i det kan jag delvis känna igen mig. Det här lugnet återkommer när personer är i slutskedet, strax innan de dör faller ett lugn i rummet och över personen. Det blir frid. Döden är inte slutet - döden är själens förlossning.

Jag har vänner som jobbar med äldre och en del av dem har också förlorat patienter, för mig känns det som något väldigt svart, kallt och otäckt. Men inte en enda av dem har talat illa om händelserna, alla har istort sett sagt samma sak. Det finns ett speciellt lugn över händelsen. Det är nog först med Anitas förklaring som jag kan säga att jag förstår, inte allt men mycket mer än tidigare.