Helena skriver att hennes depression blev värre för varje graviditet. Hon beskriver också hur den allmänna uppfattningen av förlossningsdepression ser ut - att inte kunna älska sitt barn och att det för henne inte var så utan hon kunde inte älska sig själv.
Det finns studier som visar att en av tio eller 10-15 procent av alla nyförlösta mammor drabbas av depression av något slag. Mörkertalet tros vara väldigt stort, för detta är inget vi talar om. Det är inte tillåtet att inte älska sitt barn eller tycka att bebisbubblan är hemsk.
När Sebastian var nyfödd levde både jag och min man i den här glittrande bubblan och allt var egentligen bra. Mer än bra till och med. Men i takt med att amningen krånglade allt mer och vakennätter, svåra sövningar och vardagen kryper närmare så blev jag både starkare och mer nedstämd. Att ha lätt till tårarna är det många som har efter att alla hormoner levt rövare i nio månader och sen blandas till den största coctail du sett av hormoner efter förlossningen.
Jag kan känna igen så mycket av det Helena skriver om den onda cirkeln som bara blir större och glädjen för barnet som blandas med ens egna dåliga samvete och tankar. Det är både hemskt och vackert på samma gång.
Jag tror att i mitt fall så var blandning av stress över amningen och den dåliga sömnen triggerpunkter och det tog mig lång tid innan jag kunde acceptera att jag inte kunde amma. Att jag inte var en dålig mamma för det. Jag kan fortfarande känna mig som en usel mamma som inte försökte lite till, lite hårdare - det fanns säkert något jag kunde gjort bättre. Jag kan fortfarande inte prata om den tiden utan att känna hugg av samvetet och hur tårarna bränner för att få komma fram. Men jag har haft en otrolig tur också, för jag sjönk aldrig ner så långt. Var gränsen mellan nedstämdhet och depression går vet jag heller inte.
När jag inför Hampus förlossning fick åka på ett förberedande samtal fick frågan från läkaren hur första tiden hade varit började jag stortjuta. Det var första gången som jag verkligen, på allvar, fattade att det här har varit som en sorg för mig. Att jag var mer nedstämd än vad jag trodde, eller ville acceptera.
Jag skämtade alltid bort det med att barnen dör inte om de inte får bröstmjölk och att går det så går det och gör det inte det så är det inte hela världen. Men för mig var det tydligen det. Och jag önskar att alla kunde få ha ett sånt bra stöd från BHV (BVC) som jag hade. Jag önskar också att det kunde sluta predikas om hur viktig amning är för barnet, för det kan sätta sina spår. Hårt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar