tisdag 30 april 2013

Nu kan du kontakta mig via mejl också!

Och jag rättar.... det ska vara PUNKT SE inte PUNKT COM. Tydligen. Förbannade as som inte visar direkt vilken e-postadressändelse det blir. Grr!

Jag är ju, som du säkert märkt, lite halvfeg (eller halvprivat) så jag har bara haft en enda kontaktväg med er läsare. Nu har jag äntligen tagit mig i kragen och skaffat ännu en mejladress, bara för bloggen!



Så vill du kontakta mig på annat sätt kommentarer så kan du skicka ett mejl till adressen nenna-b @ hotmail . se (minus mellanslagen alltså).


Testande = trotsande = lärande = urtrötta föräldrar = ??

Hujedamej vilken helg! Kan jag bli mycket tröttare än så här? Tror inte det, fy fasen...

Guess why... Jepp - testande barn. Eller trotsiga barn för den som vill ha ett annat namn på det.

Det är nämligen så att mina barn är urduktiga på att känna av stämningen, fruktansvärt duktiga om jag ska erkänna. "Problemet" är bara det att den aningen längre varianten av barn i huset även vänder situationer som mamma-och-pappa-är-slutkörda-de-behöver-lite-lugn till mamma-och-pappa-är-slutkörda-nu-ska-jag-testa-hur-långt-jag-kan-gå. Fruktansvärt duktigt må jag säga.

Nu när både jag och gubben är förkylda och trötta efter allt springande på nätterna så har det ju dykt upp oändligt många sånna situationer. Lyckliga vi! Suck... Hur som helst så hade jag lite svårt att se något positivt i saken i helgen när det härjades som mest, och säkert också gubben som hade en helt förjäklig morgon igår och det är nu som min kloka syster kliver in med sina ord.

För innan hade hunnit gnälla av mig helt när vi pratade igår, och innan jag hunnit färdigt i tanken på varför det ska härjas så här så säger hon:
- Han kollar hur mycket ni älskar honom.
Det kan tänkas att jag borde bli lite ledsen att barn behöver testa gränser för att få veta hur mycket de är älskade, men egentligen - tjaa, varför inte? Hur ska jag förklara det i annat fall? Att vara sams jämt och ständigt vore ju i och för sig helt toppen, men vad händer den dagen när barnet är så stort och vill gå sin egen väg? Om inte hen har testat att veva med armarna, fått in en käftsmäll och ändå fått uppleva att det är okej. Att jag är älskad - vad jag än gör. Kommer barnet att våga ge sig av den dagen i så fall? Om det inte testats, trotsats innan menar jag?

Jag är inte så säker på det. Jag har inga bevis och jag är definitvt ingen expert (det är därför jag pratar med min syster). Men min första känsla är att barnen inte testar för att vara dumma:
  • de reflekterar vad föräldrarna har lärt dem,
  • de behöver få veta hur mycket de är älskade,
  • de är så smarta att de vet att handling har betydligt större roll än vad ord har.
 Det kändes fortfarande jobbigt efter pratstunden med Millis (bytanten för er som läser bloggar) men det känns mer okej än innan. Som att det faktiskt finns något nyttigt med tjurigheterna trots allt.

Jag menar, så tjurigt som det varit i helgen alltså då har ju båda ungarna lärt sig massor om hur mycket vi älskar dem!!

Problem med att kommentera?

Jag har fattat att det kan vara lite knepigt att kommentera när bloggen läses från en mobiltelefon.  Jag har testat att ändra inställningarna lite och vill gärna att den som kan kommenterar och säger om kommentaren är från en dator eller mobil.

Okej?

måndag 29 april 2013

En bra mamma har kladdiga golv

Jag är lite förälskad i den här tavlan/postern! Det var som förälskelse vid första ögonkastet faktiskt.

Tavlan finns på www.balorina.se

Såattejaa, födelsedagspresent någon?? I förskott?

Det här med att vara sjuk och småbarnsförälder?

Vem var så dum och kom på den ekvationen? Det går ju inte alls ihop. Inte. Ett. Dugg.

För att göra tillvaron lite spännande så bestämde min kropp sig för att utveckla snor i sånna mängder att huvudet nästan har sprängts i helgen. Och feber om kvällarna. Bara om kvällarna, WTF?? Kunde det inte ha skippats helt och hållet då? Onödigt, helt och hållet onödigt.

Desutom är den här veckan ingen bra vecka att vara sjuk på, det är nämligen ingen idé att vara hemma och krya på sig. Inte när jag på köpet får ta hand om två småglin också. Missförstå mig rätt här, det är inte att jag inte vill umgås med barnen utan jag tar gärna varje chans jag får. Men att vara sjuk, ensam med barnen och få det att fungera utan diverse sammanbrott och hopp om att kunna vila sig det finns liksom inte.

Inte med mitt tjuriga humör som dyker upp lagom efter fem minuter av barnens hojtande och skrikande. Så vad gör en småbarnsförälder som behöver vila en aning?

Joo, trycker i sig Alvedon och åker till jobbet. Håller avstånd till alla jobbarkompisar och spritar så fort tillfälle ges.

Trevlig måndag på er, må snoret hålla sig på avstånd!

fredag 26 april 2013

Känsliga läsare varnas!

Jag tänkte ta upp en grej, som kan vara lite känslig för vissa. Inte så att det är hemskt och otäckt, eller nja. Otäckt kan det kanske vara innan eller beroende på vilken syn man har. Men det är inte otäckt som i skräckfilmsotäckt i alla fall. Hur som helst, du som känner att du inte vill/orkar/kan läsa om kroppen kan sluta läsa nu.

Hur många har blivit faschinerade av bröst? Det har jag, det ÄR jag är mer rätt. Nu snackar vi inte sånna där uppblåsta till max så huden nästan spricker-bröst utan vanliga bröst. Stora, små, olikformade och allt där emellan.

För tänk, både män och kvinnor har dem. (rätta mig om jag har fel här) Både män och kvinnor har körtlar som kan producera mjölk. Att männen inte producerar någon mjölk beror till stor det på grund av hormonbristen. Prolaktin och Oxytocin har jag för mig att några av hormonerna heter, men om det är de som är med från starten vet jag inte.


Med brösten kan en människa föda en annan människa under första levnadsåret, säkert också längre eftersom bröstmjölken ändras efter barnets behov.

Under tiden som en kvinna är gravid växer brösten, olika hur mycket från en graviditet till en annan (jodå, egen erfarenhet) och det är inte alls ovanligt att mjölk sipprar/sprutar/rinner under graviditeten (också egen erfarenhet samt gluttat på andra). Under tiden som barnet ammas växer brösten, olika (jag veeet! skittråkigt att det inte går att säga hur mycket, men mängden mjölk i bröstet baseras inte på hur stora de är) från person till person och från amningsperiod till amningsperiod.

Efter amingsperioden är slut och innehållet (mjölken) försvinner känns det naturligtvis som att någon har stuckit hål på två ballonger som envist försöker hänga med i de övriga kroppsrörelserna.

Det är nu det börjar bli lite känsligt för vissa.

Jag chockade min MVC-tant genom att förklara för henne att mjölken aldrig sinade på mig mellan mina båda graviditeter, enligt henne var det inte så där fruktansvärt vanligt men jag hävdar bestämt att jag hört många mammor som upplevt samma sak som mig. Eftersom jag hela tiden (2,5 år eller så) gick runt med lite, ynkepyttelite mjölk i brösten så såg de ändå ut nästan som innan. Ja, förutom det extra skinnet och de nya tigerränderna runtom brösten. Och jag började faktiskt tro att det finns en chans att brösten återgår till det "normala" efter ett tag, precis som bredden på höfterna och lårens omfång.

Men precis som med bredden på höfterna och lårens omfång så är det "normala" ändrat. Jag har fortfarande kvar min figur i det stora hela, men på några utvalda (inte av mig) ställen så är det så pass förändrat att jag måste införskaffa en ny garderob (kläder, inte stommen). Och jag anade väl att det skulle bli en liknande förändring efter nummer tvås framfart. Jag fick bara delvis rätt.

Och eftersom det handlar om bröst just nu så håller jag mig också till det ämnet.

I min lilla värld trodde jag att brösten stabiliserats som två extra mycket skinn över extra lite innehåll-stadiet och jag var nöjd med det. Jag har tidigare haft stora bekymmer, komplex till och med, över min bröststorlek men efter att ha kommit till den insikten att jag är Angelica, jag är bra, jag är kvinna - oavsett siffor eller bokstäver på bh-lappen så har jag (inte helt och hållet, där är jag inte än) inte brytt mig om hur de sett ut. Ser ut. Och det är nog bra, för jag hade säkerligen varit ganska nedstämd nu annars.

För att från att ha varit två extra mycket skinn över extra lite innehåll så har de blivit extra mycket skinn över extra lite innehåll med hål i.

Me and my numera flat chest! Wohoo!
Det är helt otroligt måste jag erkänna, och väldigt faschinerande. För mig själv. Och det var det jag ville ha sagt, att jag är faschinerad över att brösten lyckats krympa i innehåll ännu mer.

Apans öppna brev till Magdalena Ribbing

Jag skulle desutom vilja lägga till en fundering samt erkänna att jag inte hörde Magdalena när hon pratade om amning. Men av Apans text så kan jag förstå att ett av argumenten till att inte amma offentligt är sorlet runt omkring. Att barnet tar skada av sorlet eller något liknande.

Är inte det ett helt perfekt argument för att minska ner grupperna i förskolan, förskoleklasserna och i skolan? Där om någonstans är det ju en hög ljudnivå vid matrasterna!

Perfekt, en så offentlig person som Magdalena borde verkligen satsa på att göra grupperna mindre för våra unga - så att det inte tar skada av sorlet och faktiskt kan koncentrera sig på sin utbildning/utveckling samtidigt som de får ordentligt med tillsyn.

torsdag 25 april 2013

KOLLA IN TJOKISEN!!

Tror inte jag har bjussat på några gravidbilder förut va? Här kommer ett par...


The Impossible (Lo imposible) 2012


Filmen handlar om en familj som över jul- och nyårshelgen åker till Thailand 2004, och blir som många andra drabbade under tsunamins framfart i Indiska oceanen. Filmens berättar om en familjs öde och vi får följa dem från flygresan till Thailand, genom sökandet efter varandra i kaoset som blev efteråt och ändå till flygresan därifrån.
 
Marie och Lucas.
Naomi Watts har en av huvudrollerna, Marie - mamma i familjen. Det går inte att säga annat är att skådespelarna som är med i filmer gör ett strålande jobb, så pass att det gjorde ont att titta på filmen. Och vi får mesta dels följa Marie och Lucas i deras resa.
Lucas spelas av Tom Holland, otroligt trovärdig och duktig.

Ewan McGregor spelar pappan i familjen, Henry.
Och är också som vanligt väldigt bra i sin tolkning.
Med risk för att säga för mycket vill jag lämna det så tror jag. Familjen berättelse är helt otrolig, som alla överlevandes berättelser såklart, och titeln på filmen är verkligen passande (för en gång skull). Och jag ger den allra högsta betyg: skådespelarna är trovärdiga, regissören har gjort ett bra jobb, historien är helt otrolig och det är tjutfest från börja till slut.



Det enda negativa jag har att säga om filmen är att den inte går att titta på dagen innan du ska se ut som ditt allra bästa jag, i alla fall inte om du som jag blir väääldigt svullen i ansiktet efter att snyftat och tjutit så länge.

onsdag 24 april 2013

Nu är det klippt!


Vad tycker du? Har jag en framtid inom frisöryrket?

Notera gärna de skarpa och konstruktivt ojämna kanterna.

tisdag 23 april 2013

Kusinkärlek!

Söndagen spenderades med storasyster och hennes familj, jag älskar när de kommer på besök! En av mina absoluta älsklingsgrejer är det otvungna vardagshänget, då när man kan prata, leka, äta, pyssla med olika saker och bara hänga utan några som helst måsten.

En sån dag var det. De två personerna som blev mest lyckliga över träffen var de två äldsta kusinerna tror jag. Sebastian har tjatat om att få träffa sin kusin och kusinen har tjatat på sitt håll om samma sak. Och även om de inte lekte med varandra precis hela tiden så hade de stenkoll på varandra och ville inte skiljas åt på kvällen.

När dörren var stängd och bilen började rulla iväg blev Sebastian väldigt ledsen och sa: Men mamma, jag vill ha E här! Jag älskar ju E!

Något liknande sa han sen också när han låg i sängen och vi pratade om dagen.

- Jag älskar E. Jag älskar T också, fast han är en liten bebis. Och det inte går att leka med honom än. Men när han är lika stor som jag (räknar på fingrarna) då kan vi leka!

måndag 22 april 2013

När jag blir stor...

Sebastian, jag och Hampus sitter i bilen på väg hem från förskolan.

Sebbe: När jag blir stor... Som pappa. Då ska jag ha stor mage! (paus) Stora ben. Stora armar och stort huvud.

En aning segt om jag ska erkänna, fast lite skönt också.

Förrförra veckan jobbade jag två dagar varav den ena dagen var fullbokad med möten så det kändes som att jag bara jobbade en och en halv dag - max. Förra veckan var jag ledig för att skola in Hampus på förskolan. Så ja, joo - det var en aning segt igår när jag kom på att det skulle vara dags för jobb idag. 

Men så kollade jag på vädret och upptäckte att det skulle bli kallare idag. Och då kändes det med en gång bättre, för jag har haft sånt underbart väder förra veckan och i helgen. Barnen och jag har spenderat varenda eftermiddag ute i trädgården med att leka, klippa buskar och kratta snö.

Nu är all snö borta från gården och på andra ställen syns det också att det börjat torka upp. Allt det gröna plus att krokusar och andra blommor nu börjar kika fram ger en verklig kick om att värmen är på väg.

Fast ja, värme i all ära. Jag är såå nöjd med att enbart kunna vara ute utan att behöva hålla mig till skottade gångar i trädgården att jag just nu känner att värmen halkat ännu längre ner på önskelistan.

Om vädret tillåter ska varje eftermiddag spenderas ute i friska luften hädanefter, för hujedamej så skönt det är! (Det är ju ingen nackdel heller precis att barna håller betydligt bättre sams ute än inne.)

lördag 20 april 2013

The Hunger Games trilogin av Suzanne Collins

Ibland pratar vi om olika filmer på jobbet, så jag nämnde att jag äääälskade The Hunger Games och blev då tipsad om att det inte bara är en bok utan att det fanns flera böcker! Tre stycken för att vara exakt. Eller ja, jag hittade tre böcker i alla fall och slutet i tredje lämnade både utrymme för en fortsättning men var även ett ordentligt slut. Så jag håller mig till tre.

The Hunger Games av Suzanne Collins
Första boken heter alltså The Hunger Games eller Hungerspelen. Och handlar om hur Katniss anmäler sig som frivillig för att rädda sin lillasyster Primrose när hon blir utvald som tribut i ett spel på liv och död. Bokstavligt talat, för deltagarna tävlar tills sista person överlever. Spelen hålls en gång per år och två från varje distrikt (tolv distrikt) mellan 12-18 år väljs ut för att delta. Katniss överlistar spelet och blir så också måltavla för regimen och dess rädsla för uppror. Boken håller ett högt tempo och det var svårt att lägga ifrån sig hörlurarna (jag lyssnade på den). Rebecka Hemse som uppläsare passade verkligen bra till boken, det gav Katniss en alldeles egen röst.

Catching Fire av Suzanne Collins

Andra boken heter Catching Fire eller Fatta eld och vi får följa Katniss, Peeta och de övriga inblandade i Hungerspelen när Katniss försöker skydda sin familj och sina vänner. Boken är en typisk andrabok där tempot är rejält sänkt och egentligen bara en sträcka fram till finalen - den tredje och avlsutande boken. Ändå så kan jag inte säga att den är trög. Det framkommer ännu fler vinklar som gör att Katniss olika val blir svåra och ångestfyllda. Ibland rusar handlingen till, som när Peeta och Katniss besöker distriktet där Rue kom ifrån och det känns svårt att följa med. Jag kan inte sätta fingret på att det är för att jag lyssnar på boken eller om tempot faktiskt ökar just där. Men jag hade gärna sett att just sånna bitar i boken varit längre och bättre beskrivna.

 
Den tredje boken heter Mockingjay eller Revolt och beskrivs bäst som en final. Katniss har överlevt Hungerspelen, inte bara en utan två gånger. Knappt. Och befinner sig nu mitt i upprorets hjärta, distrikt 13. Efter alla sina handlingar mot regimen har hon nu en viktig roll att spela, frågan är bara vem hon spelar för. Vem är på hennes sida? Och var är Peeta, Prim och vad har hänt med hennes egna distrikt? Var kvartsekelsspelen planerade för redan 75 år sedan eller är det ännu ett sätt för president Snow att göra sig av med härmskrikan?
Boken känns snurrig, men eftersom handlingen växlar mycket beroende på vad Katniss upplever och går igenom passar det på något sätt. Jag tänker att om boken varit lika väl förklarande som första hade den varit tre gånger så lång också. Det händer mycket och slutet (finalen) är både önskvärd och helt platt. Spelen måste ha en segrare, eller? Så som Katniss överlistade spelen i första boken händer även här.

Jag fastnade för alla tre böckerna och jag är väldigt nyfiken på hur de ska framställa andra boken i film. Som vanligt saknades det en massa från boken när jag i efterhand kollade in filmen. Men det var nog minst lika mycket som blev förklarat eftersom det togs upp i boken på ett betydligt bättre sätt än på filmen.

Trevlig läsning!!

fredag 19 april 2013

Kanske dags att lägga till stylist på det framtida CV?

När jag håller på att ta mig strumporna rusar Hampus fram till strumplådan, drar fram en ensam strumpa. Drar av mig ena strumpan och trycker den andra i handen på mig.

Jahopp, bara att göra...

Trevlig fredag på er!!

torsdag 18 april 2013

Över förväntan!

Ungefär så kan jag snabbt sammanfatta hur inskolningen på förskolan går. Hampus bryr sig knappt om mig, inte mer än att han kollar in vart jag är nån gång emellanåt. Mellan alla lekar och nya kompisar.

Första dagen blev väldigt kort, lite lek och mat sen var det dags att åka hem. Andra och tredje dagen lämnade Hampus mig för att leka ute med de andra, sen strålade vi ihop till lunchen och efter det var det dags att sova. Även det gick hur bra som helst. För att vara en unge som vägrar att sova borta (något kan ju missas!) så somnade han snabbt hos mig på tisdagen och relativt snabbt hos en av personalen på onsdagen.

Idag fick jag bara vara med till fruktstunden och nu sitter jag hemma och väntar på att klockan ska slå rätt så jag kan åka och hämta hem båda ungarna. Det var också första protesten mot förskolan jag hörde idag, och det var helt och hållet mitt fel. När jag skulle åka gjorde jag misstaget att säga att jag skulle "åka hem" varpå Hampus sa och vinkade hej då till alla och skulle följa med mig.

Som sagt, mitt fel och han blev ledsen när jag skulle åka. Det är aldrig roligt att åka från dem när är de är ledsna, det är heller inte så roligt att åka när de bara rusar iväg utan (enbart för föräldrarna) ett ordentligt hej då. Men jag vet att (och hörde på hans gråt) det går över så fort jag kommit iväg och inte syns eller hörs mer. Hampus blev ledsen och arg för att han trodde att han skulle få gå ut, just där och då. Han är en riktig liten utevarelse den där ungen!


tisdag 16 april 2013

Syskonkärlek alltså, fy fasen så fin den är! ♥

Barnen och jag gick ut en stund igår efter maten. Det är verkligen sjukt länge sen som vi kunde göra det! Inte bara för att det har varit vinter och mörkt om kvällarna, men vi har så mycket snö kvar. De senaste dagarna har den börjat försvinna i rask takt i alla fall - hur härligt som helst!

Och ja, det som göms i snö kommer fram i tö. Även leksaker som glömdes framme innan första snön kom. Det var som att få nya leksaker för barnen de tjöt, tjoade och stimmade som bara den. Tills den ena kom för nära den andra då'rå... Då tjöts det i en helt annan tonart.

Syskonkärlek alltså, fy fasen så fin den är! ♥

måndag 15 april 2013

Vi överlevde!

Jodå, det var inte alls så farligt med BVC-besök och förskoledebut, trots att det blev en spruta för Hampus som vi inte räknat med.

Jag bestämde mig för när jag kom hem efter debuten att sova en stund med Hampus, inte för att jag somnade men förstår du hur skönt det var att få ligga ner och blunda efter en sån natt som vi haft inatt? Hampus fick komma in till oss vid tjaa, 23-nånting tror jag att det var. Kanske 22-nånting. Är lite osäker. Och sen skulle han ha kontakt med både mig och gubben - samtidigt. Med andra ord, hade jag inte en fot på mig så hade jag en hand eller ett huvud.

När jag klev upp i morse hade jag snudd på nackspärr och Hampus låg i Pippi-stil. När gubben vaknade till ett tag senare hade Hampus tryckt sig tätt intill honom och han vaknade av att han fick stödja sig med en arm på golvet. Hur härligt är inte det på en skala, va!?

Hur som helst, det blev en snabbvisit på förskolan idag eftersom vi hade BVC-besöket också. Alltså tog jag inga kort. Det blev bara lek, mat och en vurpa från en klätterpall. En vanlig dag med andra ord.

Huvud, axlar, knä och tå. Knä och tå!

Idag är det dags för inskolning för Hampus. Spännande! Han känns så stor och så liten på samma gång. Men förutom det ska hela familjen till världens bästa BVC-sköterska. Vägning och mätning för båda grabbarna.

Det ska bli kul att se hur mycket Sebbe växt på längden, för han klagar nästan varje dag på växtvärk i benen. Och byxor efter tröjor efter strumpor krymper och läggs åt Hampus-högen.
Medan Hampus bara blir knubbigare och knubbigare, ja längre också. Men hans moster har rätt i det nyliga mytade utrycket: Hampus fyrkant!

Jag gissar att det kommer bli en del frågor om vad barnen har lärt sig, och då kan jag ju meddela att Hampus nu har fattat var näsan är och vad den kallas - näda! Med ett finger upp i näsan och sen halvkvävt säga näda är han överlycklig att han hänger med på våra ramsor numera. Helst ska han också stoppa upp ett finger i våra näsor och säga näda.

 
Om Sebbe ska måla figurer blir det svårare att visa att han kan, han vill nämligen inte måla sånt. Han kan, det har jag bildbevis på. Men viljan mot att måla figurer överhuvudtaget är stort. Det lär dröja ett tag innan jag kan fylla mina väggar på jobbet med teckningar som berättar olika historier. Men det kommer, det kommer....


Vårat gummistöveldrama fick ett lyckligt slut i alla fall. Eftersom Sebbe också var en aning fyrkantaktig så hade jag hittat stövlar till honom som var tillräckligt breda för att Hampus ska kunna använda dem nu. LYCKA!

(Alltså, jag har lite bråttom, så det blir inga nya bilder just nu...)

fredag 12 april 2013

Det kommer INTE att vara populärt det här

Du vet den där känslan av att det kunde varit värre, den har jag just nu. Barnen är friska från magsjukan i söndags/måndags och de är pigga på alla möjliga sätt igen.

Alltså, även om de inte kräktes så var de ju medtagna och inte ett dugg matglada de andra dagarna. Men det är återställt nu. Så pass att Sebastian på bara en dag (första dagen som ett uns av hungern kom i gång igen) blivit sockertokig.

Han fyllde ju år i onsdags och då blev det lite godis, tårta och kakor. Vi har ätit betydligt mer vid andra tillfällen så mängden är inte problemet. Utan det var att han åt det på helt tom mage. I alla fall tror jag att det är det som är boven.

Höll på att tjata ihjäl oss om godis på onsdagen, gick ut starkt och frågade direkt på morgonen efter godis på torsdagen för att sen stå och ropa i hallen nere att "JAG VILL HA GODIS!!" så att pappan och lillebror vaknar. Ja, vad säger man?

En sockerdetox kanske vore på sin plats? Det kommer i n t e att vara populärt, men helt klart nödvändigt.

Jag tänker ibland på att inte ha något godis överhuvudtaget hemma utan bara göra sånna där goa nyttiga saker med frukt istället. För det är ju minst lika gott! Men inte lika beroendeframkallande. Och det är väl där den allra största skillnaden är?

Så ja, måste jag välja på en sockerabstinensunge eller en magsjukunge så väljer jag abstinensen alla gånger. Men det gör det inte roligare för det.

Så till helgen rycker godiset och ska det vara något sött så för hela familjen finna sig i nyttigare sötsaker. Åtminstone ett tag. (Jag gillar nämligen egentligen inte matförbud, det är så svårt att hålla sig menar jag.)

Här slutar internet

Det här är min typ av humor!

http://www.slutet.se/

torsdag 11 april 2013

Inskolning av trollungen

Inskolningssamtalet med inskolningsfröken/pedagogen/vad-de-nu-kallar-sig är avklarad och det känns faktiskt riktigt bra. Det verkar som att personen som kommer att ha hand om Hampus inskolning är en trygg person, som jag kan prata med och som kan vara ärlig mot mig.

Jag vet att det finns de som läser bloggen som känner mig privat och ni vet vilket tumult vi har haft med förskolan tidigare, jag tror därför att ni anar hur mycket det här första intrycket betyder för mig. Och då inte bara för att jag ska lämna iväg mitt barn till, för mig egentligen, främmande människor.

Under inskolningssamtalet fick jag syn på att en i personalen skrivit ut en artikel angående könsroller, en psykolog som hävdade att vi måste bevara könsrollerna för att barnen inte ska bli förvirrade som vuxna. När jag såg den artikeln på personelens fikabord blev jag lite kallsvettig. Det erkänner jag. Min första tanke var "Onej, inte igen!" men sen lugnade jag ner mig lite och tänkte att jag kanske kunde glida in på ämnet under samtalet. Öhm, det gick inte så bra. Vi hade på tok för mycket annat att gå igenom. Jag kommer verkligen inte ihåg att vi gick igenom Sebbes inskolning så här grundligt, men det var å andra sidan inte jag som hade huvudansvaret från hemmet med den inskolningen. De kanske faktiskt gick igenom sånt där då också, vad vet jag.

Lite senare, när vi går en rundvandring i lokalerna, fick jag möjlighet att lufta mina tankar. Och det var här personen gjorde störst intryck på mig, inte så mycket för orden som sades utan hur de sades.
- Självklart har alla barn tillgång till alla leksaker.
- Vem som helst kan gilla rosa eller grönt eller prickigt.
- Men då hamnar ju barnet i ett fack. Nej, det går inte för sig!
Det var några av fraserna jag fick höra när jag frågade om artikeln på fikabordet och försökte på så ärligt, men inte klandrande sätt, säga att vi haft problem med pikar om klädesval och annat tidigare. Reaktionen jag fick när jag berättade hur vi tidigare blivit bemötta kändes riktig, som att personen verkligen tyckte att det inte får gå till så. Som att personen förstod mig.

Nu hoppas jag att känslan håller i sig även efter inskolning, jag kan inte beskriva hur viktig den här trygghetskänslan är för mig. Nästa vecka börjar allvaret, Hampus är van vid förskolemiljön och väldigt social av sig så jag tror inte att det kommer bli några större besvär att skola in honom. Det kommer säkert vara betydligt värre för hans föräldrar.

När jag stod i kiosken på en auktion i påskas fick jag flera gånger svara på vad heter hon. Svarade utan några tankar bakom -  Hampus. Vet inte vad de trodde att jag sa, men just det namnet sjönk inte in hur många gånger jag än svarade samma person. Så hårt sitter könsrollerna hos många, äldre som unga.

onsdag 10 april 2013

Fyra års föräldraskap idag!

Hurra för gubben och mig!! Eller nähä? Hurra för Sebastian menar jag ju!

Jag har skrivit så här om hans tidigare födelsedagar... Denna blir en aning annorlunda eftersom både Sebbe och Hampus fick magsjuka i söndags/måndags så kan vi ju inte gärna bege oss någonstans som förra året. Då var vi på brandstationen en sväng.

Men tårta blir det och massor med paket! Jag skulle gärna visa dem på kort, men jag är för lat att gå ner till källaren (alltså - jag skriver detta inlägg på kvällen innan födelsedagen) och ta kort på dem. Så du för allt hia dig tills själva presentöppnandet är över.

Tårta och paket och sen så får vi se vad vi orkar med alla idag. För de senaste dagarna har tärt på hela familjen. Att bli väckt mitt i natten och fram till småtimmarna ta hand om en unge som kräks (fick gubben ta) och en unge som blev rädd av all uppståndelse och sen inte ville sova själv eller länge, tar flera dagar att hämta sig från!

Är det det som händer när man blir äldre? Kanske det jag ska varna min fyraåring (höll på att skriva treåring) idag att hans energi kommer att ebbas ut. Herrejisses vad han kommer skratta åt mig och säga att jag är tokig!

Hur som helst...



Grattis på dig min härliga tokiga och alldeles galna unge!

tisdag 9 april 2013

Stor dag imorgon!

Alla paket är inslagna, tårtan är fixad och snart är det läggdags.

Undrar hur lättsövd den snart fyraåringen kommer att vara ikväll..?

måndag 8 april 2013

Note to self

Glöm ALDRIG att tvätta handdukar och sängkläder.

Kräks kommer alltid olägligt, som på natten utan knappt en enda ren handduk.

(Var finns torktumlaren när jag behöver den??)

söndag 7 april 2013

Hört talas om "Döm inte boken efter omslaget"? Ungefär så är det.

Efter lite nattsömn har en del irritation mot tanten igår lagt sig, jag är väl nånstans mittemellan att vara långtjurig och inte alls antar jag. För ibland eller vissa saker kan hålla isig rejält länge medans andra saker glöms fortare än fort!

Jag var väldigt irriterad när jag skrev inlägget igår och idag kan jag ju se att jag inte är världens bästa på att formulera mig när jag är irriterad. Det brukar vara bättre i skrift än i tal just då, för jag får sällan in att kunna säga vad jag tycker på ett bra och träffsäkert sätt i stundens hetta. Det kommer efteråt, när det är på tok för sent att säga vad jag menar. Men igår lyckades jag en aning, kanske för att jag verkligen lyckades hålla huvudet kallt och bara vara saklig. Ju mer hånaktig tanten blev i rösten desto mer saklig försökte jag vara.

Får testa det igen nästa gång, om det fungerar då också menar jag.

Hur som helst så var det inte det jag ville säga, utan vad jag menade när jag formulerade mig knasigt på slutet av inlägget.

När Sebastian var liten tänkte jag inte alls på detta och det är också därför jag märker att vi föräldrar verkligen påverkar med vårat är du en liten flicka? när barnet gråter och tjurar eller vilken tuff grabb du är! när barnet har på sig något som anses typiskt grabbigt. Eller slår sig. För vi gör skillnad!

Omedvetet gör vi skillnad för att det är så vi är lärda - att det är skillnad. Men det är bara det att det är inte skillnad på könen. Snoppar gillar per automatik inte blått och bilar och snippor gillar inte per automatik rosa och dockor. Vi lär barnen vad de kan och får tycka om. Presenterar vi enbart bilar för en pojke (som jag gjorde för Sebbe i början) så kommer han att gilla bilar mest. Men om vi presenterar både bilar och dockor, lego och böcker och allt annat så ger vi barnet en möjlighet att upptäcka sina egna intressen. Och vi prackar inte på dem våra värderingar eller intressen på samma sätt.

Som förälder kommer du aldrig att komma undan påprackande hur du än gör, men du kan medvetet göra ett val som ger barnet en större möjlighet till att utveckla sig själv. Hela sig själv. Inte bara en liten del.

Jag skulle vilja påstå att alla barn gillar leksaker. I alla former. Jag har aldrig stött på en bebis som ratat en leksak som presenteras för henom. Däremot när barnet blir äldre börjar ratandet, av både anledningar som att hen gillar en sak mer än en annan men också för att barnet inte vet hur hen kan leka med saken.

Genom att presentera dockor, bilar, rosa och blått och allt därimellan som en salig blanding gör jag inte bara en del medmänniskor osäkra - jag ger mina barn hundra möjligheter istället att begränsa dem till några få utvalda.

lördag 6 april 2013

Skulle jag stå vid fruktdisken i affären och hånskratta åt alla som köper ingefära eller en viss äppelsort?

Eftersom det var så fint väder ute idag, tog vi tillfället i akt och gick på loppis - inomhus. Hittade några fynd och retade mig på en tant. Bra dag det här.

Jo, alltså. Jag tänkte att jag skulle fynda lite barnkläder, regnkläder och sånt där. Det fanns inte jättemycket, men en del och några fynd blev det ju som sagt. En kofta till Hampus och en tunika till mig. Och en skitstor bägarbil till Sebbe. Bra dag. Billig dag.

Men en tant, hon envisade inte bara en eller två gånger utan ännu fler gånger att placera mina barn i ett fack.

Tant: Vilken storlek letar du efter?

Jag: 92/98 och 110/116.

Tant (försöker kolla på barnen som vimsar runt kring fötterna på mig): Är det pojkar eller flickor du har?

Jag (kollar i några klädhögar): Färger spelar ingen roll.

Tant: Jamen, är det pojkar eller flickor? Så att jag kan hjälpa dig leta.

Jag: Det hör inte hit. Färger spelar ingen roll.

Tant (kluckskrattar lite och försöker spana in Sebastian för att avgöra om han har snopp eller snippa): Ja, nu spelar det kanske inte någon roll. Men när de är 10-12 år - kommer det vara viktigt.

Jag (tar ett steg åt sidan för att kolla in klädstrecket istället): hoppas jag att vi har gett dem tillräckligt med självförtroende att vara sig själva, INTE sitt kön.

Tant (visar upp en kortkort kjol och med triumpfröst): Men en kjol, det går naturligtvis inte bra!

Jag (går tillbaka till klädhögarna): Inte just nu nej, för det är kallt. Men i sommar går det bra.

Tant (vänder sig om mot en annan kund): ....

Det gör mig rejält sur när folk försöker placera in mina barn i fack på det där sättet. Varför ska jag beröva mina barn chansen att leka med ALLA leksaker istället för HÄLFTEN? Varför ska jag bara ge dem EN möjlighet till att utvecklas när ajg kan ge dem HUNDRA!?

Nej, jag tycker inte att jag prackar på folk mina insikter och åsikter. Jag delar med mig och märker jag att personen jag pratar med inte alls är inne på samma spår och det inte handlar om en diskussion - då lägger jag av! Jag hånar inte andra för att de har ett annat tycke än jag själv.

Hur skulle det se ut? Skulle jag stå vid fruktdisken i affären och hånskratta åt alla som köper ingefära eller en viss äppelsort? För att JAG inte gillar den? Det skulle säkert inte du heller och inte den där tanten heller, men det hindrade ändå inte henne att döma mig och mina barn. Placera in dem i fack och sen skratta åt mig.

fredag 5 april 2013

torsdag 4 april 2013

Har jag nämnt att jag är klantig?

Det måste jag ha gjort någon gång, men hur som helst för dig som inte vet det så kan jag vara otroligt klantig av mig. Och då pratar vi inte lite sött klantigt hoppsan-jag-tappade-mjölkpaketet-TITTA-VAD-DET-STÄNKTE!-klantig.

Nu snackar vi klantig som i att jag går rätt in i glasdörrar för att jag inte ser att de är där. Eller när jag går helt vanligt, på plan yta med ordentliga skor, och snubblar så att jag vrickar foten. Eller bakar cheesecake och skär mig på digestivekexen.

Eller som häromdagen, när Hampus hade pillat bort mellanslagstangenten på tangentbordet och jag skar mig på tangenten när jag skulle sätta fast den igen. På ovansidan av handen. Såret alltså, jag försökte inte sätta fast tangenten på ovansidan handen. Fast jag måste erkänna att det nästan ser ut som att det var tanken från början. Nu i efterhand alltså.

Och nu vill jag bara meddela att småsår av tangenter gör lika jävla ont som pappersskärsår. Bara så du vet.

tisdag 2 april 2013

Nej, för bövelen - njut inte av spädbarnstiden!

Det kommer du, som nybliven mamma, inte ha tid med. Ånej, aldrig i livet! För det allra viktigaste är att komma i form. Och i bättre form än innan graviditeten, annars är det ingen vits med det heller.


Jag blir så ledsen när jag ser sånt här, Laila är inte inte direkt den enda som tipsar om hur kvinnor på kortast möjliga tid ska bli av med sina graviditetskilon. Och ännu sorgligare är att hon inte kommer vara den sista heller.

Det tog nio månader att skapa ett barn, att gå upp de kilon som du gjorde. Det borde ta minst nio månader att bli av med dem också. Att stressa kroppen att komma i form direkt efter en förlossning är inte, kan inte vara bra. Nu pratar jag inte kroppsligt, för träna kan du göra så fort du känner att du kan och vill. Men psykiskt.

Varför måste kvinnor komma i form direkt efter graviditeten? Varför får de inte ägna sig åt sin bebis i lugn och ro? Det är tillräckligt med stress över allt annat som förändras i och med ett barn.

Kroppen förändras under en graviditet, brösten växer för att mjölk börjar produceras eller ja - de står i startgropen för att börja producera i alla fall. Höften blir bredare till följd av hormonerna som mjukar upp ligamenten inför förlossningen. Du samlar på dig fett inför amningen som kommer kräva en hel del av dig. Bland annat. Det är mycket som händer.

Och många av de här sakerna är inget som du kan träna bort direkt efter en förlossning, kroppen måste få en chans att "reparera" sig själv. Så varför dyker de här träningsartiklarna alltid upp?

Det gör mig så sorgsen att helt vanliga kvinnor stressar med det här, det gör mig ännu mer sorgsen när jag hör nyblivna mammor klaga över hur deras kroppar förändrats och hur de avskyr det. Då vill jag bara ge dem en kram och få dem att förstå att:

Ja - kroppen förändras under en graviditet. Det är inte alltid till något du tycker är bättre. 

Nej - din kropp är inte ful! Du har skapat ett barn, det är ett mirakel bara i sig självt. Ha tålamod, många av de förändringar som skedde under graviditeten kommer att gå tillbaka till det "normala". Ge det tid! Och sen börja träna för att orka, för att få kraft. Inte för att bikinen ska passa.