En man som heter Ove av Fredrik Backman

Så här står det om boken på Adlibris:

Ove är 59. Han kör Saab. Folk kallar honom "bitter" och "grannarnas skräck". Men Ove är fan inte bitter, grymtar han. Han går väl bara inte runt och flinar jämt! Varje morgon tar Ove sin inspektionsrunda i kvarteret. Flyttar cyklar och kontrollerar källsorteringstunnorna. Trots att det är flera år sedan han avsattes som ordförande på bostadsrättsföreningens årsstämma. Eller "den där statskuppen", som Ove själv bara minns den. Men bortom den vresige ordningsmannen finns en historia och en sorg. Så när de nyinflyttade grannarna i radhuset mittemot en novemberdag råkar förstöra Oves brevlåda blir det upptakten på en komisk och hjärtevärmande berättelse om tilltufsade katter, oväntad vänskap och den uråldriga konsten att backa med släp. Som kommer förändra en man och en bostadsrättsförening i grunden. Fredrik Backmans debutroman om den arga äldre mannen i grannhuset präglas av pricksäker humor och hög igenkänningsfaktor. En underhållningsroman som både lyckas skapa sitt eget humoristiska universum och berätta något viktigt om oss själva och vår tid. Det är en underhållande feel good-berättelse i samma anda som Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann och filmen Livet från den ljusa sidan.

Och jag tycker väl så här att boken är bra, jag gillar historien och lunken i boken. Uppläsaren Torsten Wahlund gör en bra Ove. Han passar in i miljön om vi utrycker det så. Men jag förstår inte varför det ska tjatas om saker flera gånger. Ett kapitel kan innehålla samma mening flera gånger och det fungerar kanske i den skrivna boken. Men som ljudbok gillar jag det inte.

Det är jättetråkigt att en sån grej ska förstöra så mycket, för jag var nära på att lägga ifrån mig boken flera gånger på grund av tjatet. Får liksom nog av det här hemma från fyraåringen. Och från ett och ett halvtåringen när jag tänker efter.

Så ja... Läs boken hellre än lyssna på den. Men jag tycker inte att du ska undvika den, för den har flera goa punkter som berör, får en att skratta och le så där igenkännande.