onsdag 15 maj 2013

Jag längtar inte längre

- Go’morron, go’mooorron…
Mamma nästan sjunger ut den lilla väckningsfrasen till min syster och mig när det är dags att gå upp. Första gången mamma kommer in så vaknar jag och känner lukten av nybryggt kaffe, jag älskar kaffebryggarens bubblande och lukten av det. När mamma kommer in andra gången vet jag att jag måste gå upp, åtminstone sätta mig upp i sängen annars kanske lampan i taket tänds. Promenaden mellan mitt rum och köket är kort, bara genom vardagsrummet, men så här på morgonen så känns den alltid lång. Om Müsli (våran norska skogskatt) hade varit kvar hos oss vet jag att hon skulle hoppat fram från sitt gömställe mellan spaljen och braskaminen precis när jag går förbi, för att gnaga mig i fötterna. För så gjorde hon varje morgon. Men hon finns inte längre kvar hos oss, vi vet inte vad som hände med henne. Inte mer än att hon en dag gick ut och aldrig mer kom tillbaka. Åh, vad jag önskar att det inte hände henne något utan att hon hittade en annan familj att bo hos. Jag vill inte, jag orkar inte tänka på att hon är död.

Precis som varje morgon går jag till skolan som inte ligger så långt ifrån mitt hus, skolan ligger så pass nära att det inte ens är lönt för mig att cykla dit. Och jag är rent avundsjuk på de klasskamrater som kan cykla till skolan. Om jag ändå skulle hoppa upp på cykeln skulle det räcka med fem tramptag, det också lite nedförsbacke på vägen dit, och sen skulle jag behöva parkera cykeln bland alla de andra. Jag tänker på det här nästan varje morgon när jag går till skolan, idag också. Att jag inte har så långt att det är lönt att cykla till skolan och att för varje steg närmare skolan jag kommer desto större blir klumpen i magen. Vissa dagar börjar nästan må illa när jag kommer fram. Idag är inte en sån dag, idag är en bra dag. Idag ska vi bestämma vilka lekstationer vi ska ansvara för när den årliga lekdagen kommer.

Varje år håller eleverna i årskurs 6 en ”lekdag” där de andra eleverna på skolan delas in i olika grupper och tävlar mot varandra. Vi håller i olika stationer: på en station är det frågetävling, på en station ska man hoppa långt, på en station ska man ta ett bett på ett äpple som hänger i ett snöre… På varje station får man poäng för hur bra det går, varje station har egen färg på sina poäng – plastpärlor. Och när dagen är slut så hänger alla grupper upp sina snören med poängpärlorna på en tavla och vinnarna får ett pris och en stor applåd. Jag gillar verkligen den här dagen.

Det börjar med de populäraste i klassen, de får välja stationer först. Men vi är en sån liten klass att det inte gör något och de väljer ändå sånt som jag inte är intresserad av. Det är två som gaddar ihop sig och vill ha en station ihop, vi är som sagt en så liten klass så för att göra så många stationer vi kan måste vi nästan vara själva som håller i dem. Men det gör mig inget det heller. Varken det ena eller det andra. Men de har inte riktigt bestämt sig, eller kommit överens, om vad deras station ska handla om så då får jag chansen att säga vad jag vill göra. Jag säger vad jag vill att min station ska handla om, det här har jag längtat länge efter. För jag kommer ihåg att den här stationen alltid finns med, varje år. Inte för att lekdagarna har hållits i så många år men den har ändå alltid funnit med. Fröken noterar och säger att det är bra, hon säger inte så mycket mer till någon annan heller för den delen men jag är nöjd och glad. Det är en bra dag idag.

Då tittar en av de där andra upp. Säger ingenting utan bara tittar på mig och sen på fröken. Men det händer inget och ingen säger något. På rasten efteråt kommer de fram och förklarar att min stationsidé egentligen är deras. Att det är dom som skulle hålla i den. De visste bara inte om de skulle ha något mer och det var därför de inte sa något till fröken. Jag är inte den som står på mig längre, inte så som jag hört mamma och pappa berätta om hur jag gjorde när jag var riktigt liten. Då kunde jag försvara mig storasyster med knytnävarna om det krävdes. Jag böjde mig inte för någon. Jag är inte den sortens person nu. Inte utåt. Inombords gastar och skriker jag och säger dumma saker tillbaka, precis sånna saker som de andra säger till mig.

Jag bara nickar till dem, säger att jag faktiskt sa min idé först. Att jag inte kunde veta att de hade samma idé som mig. Det är inte ofta jag står på mig, men det här vill jag ju så gärna göra! Jag har ju längtat efter det här så länge, dagen är ju äntligen här när jag får säga vad jag vill ha för station på lekdagen!

De säger inte så mycket, muttrar något och går därifrån. Nej, inte direkt muttrar något – de sänker rösterna och pratar med varandra så att jag inte ska höra vad de säger. Jag är van, det hör inte till vanligheterna att jag får vara med i något ”gäng” i skolan. Jag är inte den typen. Jag har mina kompisar, som inte heller är gängtypen och det går bra. Speciellt nu när de allra värsta personerna har bytt skola. Vi får åka in till det större samhället när vi ska börja i årskurs 7. De är där nu. Det tycker jag är bra. Och när jag börjar där nästa år kommer jag inte att se dem så mycket heller, det har min storasyster sagt. Hon säger att man har så korta raster att man knappt hinner se någon från de andra klasserna, det är bara raster långa som för att ta sig från ett klassrum till ett annat. Det tycker jag låter så spännande, att byta klassrum för varje ämne. Varje byggnad i skolan är ett eget ämnesområde: det finns ett hus där hemkunskap och slöjdämnen hålls, en byggnad för alla språklektioner, en byggnad för alla naturkunskapsämnen.

Nästa dag kommer en av dem fram till mig igen. Men jag lägger inte så stor vikt vid det, tänk att jag faktiskt kan känna så! Och då kommer det, det där som jag hatar.
- Vet du vad? Du kan ha din station för dig själv, vi behöver inte ha den. Du kan ta den. Min mamma säger att vi måste vara försiktiga med dig för du har så dåligt hjärta. Så därför får du ha den. Även om vi faktiskt var först. För vi är snälla, det är ju inte du. Vi hittar på något annat.
Jag känner hur det hettar om kinderna och bränner bakom ögonen men nej! Jag ska inte börja gråta. Jag får inte börja gråta! Jag vet inte riktigt hur jag svarar, för jag hör inte vad jag säger. Det enda jag vet är att jag inte alls är någon skör lite porslinsdocka som mamman påstår. Jag kanske inte kan springa lika fort som alla andra men jag går inte sönder om jag försöker. Det gör jag bara inte. Min station, min idé är borta. Jag måste lämna ifrån mig den. Jag kan inte ha den kvar. Jag måste visa att jag inte går sönder. Jag ger bort den. Jag vet att jag säger något om att jag kan hitta på något annat, att det inte gör något. Jag vill inte vara kvar här, jag vill bort från hela samtalet. Jag vill försvinna.

Min station, min idé är borta. Min lekdag är inget jag längtar till längre.
- Go’morron, go’moooorron…
Mamma väcker mig och min syster. Det är lekdag idag. Snart kommer mamma in igen och sjunger sin morgonhälsning och då måste jag gå upp. Idag har jag redan en klump i magen innan jag kliver ur sängen och behöver gå den lilla biten till skolan. Jag längtar inte längre.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar