Umeå tingsrätt säger att kvinnans historia är tillförlitlig, de tror på henne och hennes berättelse om att hon först var kärvänlig med en av männen, gjorde en sexuell handling med den andra och stängde sedan igen benen för den tredje. Så långt låter det väl ändå bra, eller hur?
Kvinnan berättar hur hon upplevde händelserna och blir trodd på av tingsrätten. (Känner för ett ÄNTLIGEN här, men det går snabbt över när jag läste resten av nyheten.)
Männens berättelse om kvällen har inte framstått som lika sannolika, de kanske skiljer sig åt jag vet inte. Jag har inte läst själva domen. Tingsrätten tror alltså inte inte lika starkt på männens händelseförlopp som de gör på kvinnans.
Kvinnans berättelse anses tillförlitlig och männen som minde sannolik. Utgången borde ju vara självklar, håller du inte med? Om du tror på en person mer än en annan, vems sida ställer du dig då på?
Jomen, självklart - männens! För om det finns minsta möjliga tvivel om att kvinnan inte skrek/slogs/spottade/sa nej utan bara visade ett tydligt nej med att stänga benen så kan det ju inte röra sig om en våldtäkt. Det är hur logiskt som helst! Om man jobbar inom rättväsendet och ska se till fakta menar jag.
Hur sjukt är inte det här? De tror på kvinnan, inte på männen och ändå friar de männen från våldtäkt, sexuellt ofredande och medhjälp till våldtäkt. Varför?
Att män inte vill bli jämförda med att styras av sin penis så fort den blir blodfylld kan jag förstå, så varför måste kvinnan bli jämförd med ett tillgängligt hål som bara väntar på att bli fyllt? Som om det är det enda kvinnor väntar på, längtar efter?
Jag såg en bild häromdagen med en kvinna som står med en skylt, på skylten står det:
Det säger lite om vad vi borde fokusera på tycker jag. Istället för att lära flickor/kvinnor självförsvar (inte för att det inte är bra utan för att det borde vara onödigt) så måste vi lära våra barn (både flickor och pojkar) att ett nej alltid är ett nej och att alla individer förtjänar respekt och att bli hörda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar