lördag 29 juni 2013

Men va fan?

Ikväll smög sig halsontet sig på igen. Kul...

Ja, varför inte? Varför inte köra en fjärde vecka med halsont och andra förkylningsgrejer.

//hoppar av glädje. Eller inte.

Awkward!! För den andra, inte för mig alltså.

Lunchdags på jobbet häromdagen.

Frågvis person: Vad blev det?

Jag: Blev?

Frågvis person: Ja, vad blev det?

Jag (börjar skratta): Hää, hää. Nä, nu blev det nog f..?

Frågvis person (gör samtidigt en gest som för att visa en stor gravidmage): Men.. Var du inte så här nyss?

Jag (skrattar lite): Nää.

Frågvis person (börjar mumla och går samtidigt förbi och iväg från mig): Då blandar jag nog ihop dig med någon annan.

Frågvis person smiter undan när det kommer fler personer till mitt bord, en aning generad kanske? Hittar personen vid microugnarna.

Jag: Min minsta är ett och ett halvt och jag var aldrig här när jag var gravid med honom. Så det är nog inte mig du menade. Men vad kul att jag har en som är så pass lik mig!

Frågvis person (skrattar också lite nu): Jaa, jo.

Det tog ett tag innan jag fattade vem hen blandat ihop mig med, men nu så.. Och jo, lite lika kanske vi är. Vi är båda brunetter, ungefär samma längd och äter i samma lunchrum. Och hon fick barn för inte så länge sedan, så frågan var ju inte helt knasig heller.

Hahaha!

torsdag 27 juni 2013

Om klantgenen har ett namn så gissar jag att den heter "Angelicagenen"

Var hemma till mina föräldrar igår, hade skickat mamma på ett apoteksärende och skulle hämta upp mitt pris samt föda ett gäng hungringa ungar. Jo.. Och när jag skulle sätta mig  vid bordet för att äta drämmer jag i armbågen i stolsryggen. En sån där änkestöt du vet.

Det. Gjorde. Skitont!

Sen skulle jag kolla ut genom fönstret för att spana in en nyinköpt lykta. Var en hårsmån ifrån att dunka rätt in i fönstret, såg inte fönstret trots att det fanns spröjs på andra sidan. Suck..

Jo, jag fattar att vitsen med fönster är att inte se dem. Man ska se igenom dem. Men det vore ju en fördel att kunna se var fönstret börjar eller hur? Så att man slipper vricka ett finger när man ska peka på något i ett skyltfönster, eller slippa gå rätt in en glasdörr för att man trot att dörren är öppen.

Och en sak till, jag lyckades pricka in änkestöten igår så pass att jag nu fått ett blåmärke på armbågen (som naturligtvis inte syns så tydligt) så det gör ont att röra armen i den riktningen.

Precis... Angelicagenen skulle klantgenen heta!

Vad vet vi och vad har vi rätt att säga?

Caranlachiel skriver om sambandet mellan föräldrars och barnens beteende, att en del har svårt att se detta och hur (om) det är okej att lägga sig i. Och jag måste säga att jag har tänkt på det här också.

Är det okej att lägga sig i? Min åsikt är inte automatiskt den enda rätta, bara för att jag tycker så, men om min åsikt är logisk och har en bra grund. Är den okej då?

Hon skriver att det är svårt att förstå främmande föräldrars tankar när de "vrålar arga nej till sin ettåring eller proppar i sitt lilla barn godis". Och att det börjar kännas jobbigt när man har en slags relation till de föräldrarna. Nu fattar jag (och du också förhoppningsvis) att det handlar om betydligt fler områden och mer komplexa saker än att ge ett barn godis. Det är bara ett av många exempel.

Men jag kan verkligen hålla med. Jag har varit i situationer där jag själv kollat snett på andra föräldrars beteende samt fått knasiga blickar från andra föräldrar.

För inte så länge sedan gick en mamma fram åt mitt håll när min systers barn rusade över en livlig parkering och både min syster och svåger sa till argt/vrålade/ropade (kalla det vad du vill, jag själv fick panik!) att barnet skulle stanna. Och av minen att dömma så var det inte direkt för en klapp på axeln den där kvinnan kom fram.

Poängen är att hon hade ingen aning om hur våran dag sett ut, detta var sent på eftermiddagen och barnen var både trötta och ledsna över att behöva åka hem. Hon visste inte att barnet som sprang över parkeringen nyss fått ett syskon och detta kunde vara en del av reaktionen på det. (Det vet ju inte ens jag! Nu bara spekulerar jag.) Det enda hon såg var två föräldrar som "vrålade" åt sitt barn som med glad min sprang på en parkering. Och det ville hon sätta stopp för.

Att jag sett henne rycka tag i armen på sitt ena barn inne på varuhuset vi kom ifrån, när barnet var på väg att rymma, spelar det också in? Var hon på väg fram till oss för att hon hade dåligt samvete över sin egen handling tidigare på dagen?

Det är en svå balansgång. Det är jag medveten om. Det kvrävs mycket mod att gå fram och kommentera ett dumt beteende. Jag önskar också att fler gjorde detta, på ett sätt. Civilkurage kallas det väl?

Men att göra en annan förälder uppmärksam på en sån självklar sak som att deras beteende smittar av sig på barnen, är det samma sak? Jag har tidigare skrivit om att jag känner att en del vänner drar sig ifrån mig på grund av mina värderingar. Detta är en grund i det. Att jag försökt få dem uppmärksamma på sitt eget handlande. Att det inte går att säga att kvinnor och män är jämställda när de samtidigt säger "du beter dig som en flicka". Eller när de lär sina barn att ett nej är ett nej samtidigt som de gullande säger "han slår dig bara för att han tycker om dig".

Att bryta ett mönster är svårt, fråga vem som helst som gett sig på ett godisförbud. Men att bryta en norm. Det kan kännas som en omöjlighet.

Hur tänker du?

tisdag 25 juni 2013

Amningste - då blev brösten så stinna som två basketbollar. Vettekatten om det inte gällde storleksmässigt också.

Vet inte om jag nämt det här tidigare men när jag ammade Hampus så testade jag att dricka ett amningste. Som jag gjorde själv, för de där som man kunde köpa var så nedrans dyra. Och desutom så luktar de inte gott.

Som en princip så köper jag inget te som inte luktar gott. Gjort det en gång och aldrig mer.

Alla som har ammat vet att det kan ta tid innan barnets behov och mjölkproduktionen är synkade. Och att det knappt hunnit bli synkat innan det är dags för nästa stegring. Jag vet inte riktigt varför jag inte testade det här med Sebastian, kommer inte ens ihåg om jag visste om att det här teet fanns. För med honom testade jag de andra knepen:
  • nyponsoppa,
  • dricka extra mycket vatten,
  • äta viss sorts mat och
  • testade också en nässpray som satte igång utdrivningsreflexen.
Jag kan lova att nässprayen fungerade! Jisses vad den fungerade... Men Sebastian ville ändå inte ammas, så det slutade med blöt tröja och blöt bebis istället.

På natten (drack teet på kvällen) efter första koppen amningste vaknade jag upp en stund innan Hampus skulle äta. Försökte vända på mig och kände mig som - ja, så där uppspänd i brösten som man blir runt tredje dagen efter förlossningen. Då när mjölkproduktionen verkligen börjar sätta igång. Det gick lite trögt att vända sig om, baa-boom - baa-boom.

Ungefär.

Och Hampus åt för glatta livet (jag väckte honom, kunde ju inte direkt somna om när brösten var stinna som två basketbollar). Så jag fortsatte att dricka amningsteet, när jag kände att det behövdes en extra skjuts i produktionen och när jag i vissa perioder tyckte/kände att det behövdes av andra orsaker. Det är nämligen inte bara bra för att öka produktionen, det fungerade jättebra när Hampus hade problem med gaser också. Eller jag själv. Det andra som teet ska hjälpa till med märkte jag inte så mycket av, men det var ju för att varken Hampus eller jag hade problem med det (kramplösande, slemlösande för luftvägarna).

Såklart att det måste vara lite tuttflashning i ett inlägg om amning!
Amningste

1 liter vatten
2 tsk fänkål
2 tsk kummin
2 tsk anis

Koka upp, låt koka i 15 minuter. Sila bort fröerna och drick som du själv tycker är bäst. Rumsvarmt, kallt eller som te.

Jag drack det som te med honung i. Luktar mysko, men smakar desto bättre - lovar!

Har du testat något annat tips för att öka mjölkproduktionen? Eller kanske druckit ett liknande te som jag tipsar om. Vad är dina erfarenheter?

måndag 24 juni 2013

Glad midsommar! (i efterhand)

Nu blev det så där igen, jag hade förberett ett inlägg som skulle ha publicerats i fredags. Så att jag kunde hälsa er alla en Glad midsommar! Men.. Jag hann inte skriva klart (glömde) så ni fick vara utan min hälsning.

Överlevde ni?

Blev det pompa-och-ståt-firande eller firande av det mer enkla slaget? Själv så har vi nästan startat en tradition att fira midsommar på en närliggande festplats. Det är inte ofta vi kan till en fest. Så vi passar liksom på när tillfälle ges. Och firandet är helt underbart i all den enkelhet som är där. Det finns korv- och snackskiosk, chokladhjul och lotteri. I år var det också en öppen fiskdamm. Och så dans till levande musik (dragspel) och en massa dansande (personer).

Okej, så riktigt så enkelt firande kanske det inte låter som. För vissa andra ställen har inte ens levande musik. Men det är i sstort sett folket runt omkring som kommer, sommargäster och några enstaka från stan. Man stödjer den lokala klubben.

Mm, jag gillar det där firandet! Efter dansandet och det traditionella regn-/åskvädret så åkte vi hem till mina föräldrar och grillade. Enkelt och framförallt GOTT!

Hur firade du?

Lite kuligt som jag hittade om midsommar:

Visste du att midsommarfirandet är en förkristen högtid, som har sitt urspung i att fira sommarsolståndet? Och att kyrkan runt 300-talet knöt ihop firandet med Johannes döparens födelse.

I andra av våra nordliga länder firas midsommar genom att tända bålar, bland annat i Finland.

Som utlovat!

Färgkombon kommer från en klädeshängare från Mickis.
Egentligen skulle de tre stora lådorna behöva ett lager (minst!) till med färg, men eftersom vi behövde utrymmet, där lådorna stod för ommålning, till annat så tog jag chansen att sätta ihop byrån. Så jäkla nöjd!!

Nya knoppar ska också till, för jag kände inte för att måla de som finns. Men jag får se. Jag har fått många tips om i vilka butiker roliga knoppar kan gömma sig och även att massmörda lite leksaker och göra knoppar av dem. Allt låter lockande! Så ja, det är lite svårt att bestämma sig.

Hampus reagerade som så att han gick fram och klappade byrån när han fick syn på den. Om det är ett bra tecken eller mindre bra vet jag inte. Men jag vet att hade han inte gillat den alls, då hade det hörts.

lördag 22 juni 2013

Det kan kallas uppmärksamhets*pip*. Men jag är inte säker.

Jag har ett par "vänner" på Facebook som ständigt är på jakt efter medlidande/glada utrop och uppmärksamhet rent allmänt genom sina statusuppdateringar. Ska jag vara helt ärlig så stör det mig mer än jag tycker om.

Jag menar, varför ska det störa mig hur andra vill få sin uppmärksamhet? Gör inte jag exakt samma sak med bloggen och instagram? Va? Suck..

I början kommenterade jag ofta de där statusarna dels för att vara trevlig och dels för att jag var nyfiken eller ville hjälpa till - beroende på vad statusen handlade om. No more! Jag ser inget nöje i att kommentera där längre, för när jag försökte hjälpa till så visade det sig väldigt tydligt att det bara var medlidande de ville ha. Och då kan det kvitta.

Jag vill ju inte att folk ska kommentera min blogg, mina bilder eller på FB för att de känner sig tvungna. För att jag har varit sjuk länge, gjort otroligt mycket i trädgården eller whatever. Kommentarer som jag får ska vara skrivna av vilja, inte måsten.

torsdag 20 juni 2013

Att vara riktig

Caranlachiel frågade vad jag menade med "riktiga män" i inlägget När pojkar blir män och med all rätt! Jag tänkte nog inte helt klart den tanken. Eller rättare sagt, det var klart i huvudet men det kom inte ut rätt genom fingertopparna när jag skrev inlägget.

Min uppfattning om vad/hur en riktig man är har ändrat sig totalt från tidigare. Under min uppväxt så fick jag visserligen lära mig att alla människor har lika värde, oavsett om de är män eller kvinnor, deras sexuella läggning eller politiska åsikt eller religion. Det kvittade liksom. Antingen så passade personkemin eller så gjorde den inte det. Men även om jag tyckte det här, verkligen trodde på det, så är jag också uppvuxen med Disney och andra typiskt kantiga könsrollssagor. Och det är inte konstigt att det har satt sina spår.

Men.

Sedan jag började få ord på vad jag tyckte längst inne i mig. Där det här med allas lika värde är hårt rotat. Så har de kantiga skillnaderna bara blivit mer och mer suddiga.

Varför ska jag som kvinna inte kunna få utveckla mitt intresse för teknik? Eller automatiskt lämna över vissa sysslor till en man just för att det betraktats okvinnliga? Jag pratar inte om sånna sysslor som jag absolut hade velat göra själv men tvingas bort ifrån utan sånna saker som jag utan att tänka på det dumpat över på nån manlig gestalt. Oavsett om det har varit en kompis, min pappa eller min man. Att köra in ved (vi eldar med ved här hemma för att få varmvatten) har varit en sån där typiskt sak som jag bara dumpat över på min man utan att någon av oss tänkt på det. Liksom han gjort med tvätten åt mig.

Den där kanten suddas ut nu som sagt, och jag gör betydligt mer saker nu än tidigare. Och samma för gubben (kände att jag måste slänga in det för att inte någon ska tro att han bara går runt och softar hela dagarna). Och det var kanske därför som jag inte tänkte på att förklara tydligare vad en "riktig man" är för mig. För att det dels är något helt självklart och jättesuddigt. En riktig man är en vuxen person som, förhoppningsvis, är sig själv. Har modet/tryggheten att vara sig själv. Och som kan stå upp för vad hen tycker. Att den vuxna personen sen har en snopp eller en snippa är liksom inte det viktiga. Det enda som gjorde att jag skrev "män" istället för något annat är just av den enkla anledningen att mina två barn har varsin snopp mellan benen.

Hänger du med på vad jag menar? Jag känner att begreppet kanske inte är helt solklart ändå. Det är lätt att trassla in sig i hur jag menar.

tisdag 18 juni 2013

Öroninflammation som inte är inflammation längre

Ja, alltså. Jag var till läkaren igår igen. För att locket för örat inte gått över ännu trots en vecka med dundermedicin. Än en gång blev jag ifrågasatt varför jag skulle söka läkare för "du har ju inte ont". Men att höra dubbelt är inte precis det roligaste kan jag lova. Så jag fick till slut en tid mellan två andra patienter.

Läkaren konstaterade att jag inte har örinflammation längre, däremot är gången mellan örat och bihålorna (eller näsan kanske?) täppt så syret bakom trumhinnan har ätits upp av nått annat. Nått med benhinnor tror jag hon sa. Nice... Och det har då blivit vakuum i örat plus att det skvalpar gutt där inne av lite vätska. Summan är alltså att jag hör pissdåligt och att om jag inte får upp gången med hjälp av nässpray så kan jag få höra så hör burkigt i några veckor till.

Åh, vad jag inte kände för det just nu! För varje gång ungarna bestämer sig för att ha skriktävling (den nya leken) så känns det som att jag själv leker hela havet stormar i lustiga huset. För att sen höra allt extra konstigt en stund.

Men jo, jag slipper ju medicinen och det måste ju räknas som en bra sak!

Välkommen midsommar! Här är det "vågor i håret och vatten i örat" istället för "i knäna".

Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson

Nu har jag lyssnat klart på Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson. Och jag måste säga att jag är kluven. För å ensa sidan så känner jag Äntligen! Äntligen en bok om andra världskriget som handlar om hur det var för de tyska medborgarna. Inte för att jag inte vill höra om hur judarna, polacker eller andra politiska fångar hade det. Utan för att det antingen handlar om den tyska militären eller om koncentrationslägren. Hur det var för de där mittemellan nämns nästan aldrig.

Men det gör det i boken. Och det gillade jag skarpt. Jag hade ingen aning om hur det kunde vara för dem. Även om boken inte baserad på verkliga personer så beskriver Vibeke hur livet kunde se ut för en helt vanlig ung kvinna. En kvinna vars far sätts i koncentrationsläger på grund av sin politiska åsikt och vars mamma kämpar för sin samtidigt som hon vägrar utsätta sin dotter för samma sorts fara.


Jag gillar historian, och jag gillade verkligen uppläsaren Irene Lindh. Det är en bok som jag skulle kunna rekomendera ska läsas samtidigt som ungdomar läser om andra världskriget i skolan. För att inte historian ska upprepa sig inom det tror jag att alla sidor måste höras. Och då även de som kom i kläm på det sättet som boken visar.

Det skulle faktiskt inte vara helt fel att hitta några fler böcker i samma gengre för att jämföra, helst någon som baseras på verkliga personer (och nej, jag har inte läst Anne Franks dagbok, kanske ska börja där?).

måndag 17 juni 2013

Sandpapper i ögat och burkpropp i örat

Ungefär så är den närmaste jag kan komma för att beskriva hur jäkla irriterande det är att ha både ögon- och öroninflammation just nu.

Öroninflammationen har hängt med sen i måndags förra veckan och ena ögat började knasa sig i helgen. Urk! Desutom var Hampus lite kladdig i ögonen när han vaknade igår (och idag) igen. Suck på det med. Och Sebastian var tröttgrinig hela dagen igår, men efter en lång vila igår på eftermiddagen och verkar ha sovit som en klubbad säl i natt så var det högt tempo på morgonen. Precis som det brukar och ska vara. det är bara jag som inte hänger med i svängarna.

Att höra dubbelt och att nästan tappa balansen när ungarna gastar är en rejäl start på dagen. Det kan jag lova - jag kan inte undgå att känna att jag lever. Om vi säger så.

Meen, jag överlever. Får jag bara gnälla en stund så känns det bättre sen.

Hampus hjälper till att baka bullar  och är hur duktig som helst på att mjöla bordet.
Och soffan. Och stolarna, Och golvet. Och...
Idag ska jag äta kanelbulle till eftermiddagsfikat, inte från samma bullbak som bilden visar utan helt nybakade från igår. Å jäklar vad goda de blev, så där så jag funderade allvarligt ett tag på att skippa kvällsmaten till fördel för bullätande. Men kände att jag nog var lite hungrigare än vad bullarna kunnat mätta, så det blev riktig mat istället. Och det fattar ju du också vad det betyder, eller hur? Just det.

Mer bullar till mig idag!


När pojkarna blir män

Jag önskar att mina söner en dag långt från nu kommer att känna sig som riktiga män. Inte män som känner tvånget att vara tuff. Inte heller den stora tygnden av att inte få tycka om vissa saker.

Nej.

Jag önskar att mina söner en dag kan känna sig fria i sin egen tro och sina egna idéer. Det kommer en dag då de måste bestämma sig för om de ska stå upp för vad de tycker och tror på eller om de vill följa med "alla andra". Jag önskar att det beslutet då grundas på deras egna villkor inte någon annans. Att om de väljer att följa med så är det för att de tror på det och inte för att det är den enklaste vägen.

Inger Thörnqvist skriver i dikten "Önskan":
Jag önskar dig inte guld, mitt barn
ej heller pengar och makt.

Jag önskar dig modet att vara dig själv
och stå för det du har sagt.

Jag önskar dig inte en stenfri väg,
men kraften att vägen gå.

Jag önskar dig vänner i rikligt mått
och vänner att lita på.

Och det är det här jag önskar mina barn. När pojkarna blir män önskar jag dem modet att vara sig själva, kraften att gå på vägen även om den är stenig och vänner att lita på.

fredag 14 juni 2013

Att sova bredvid någon är att sova tryggt

Jag och gubben sover i samma säng hemma, det låter ju inte direkt ovanligt eller hur? Och när han är borta så sover jag alltid lite sämre än när han ligger bredvid mig. Jag är så van vid hans mummel i sömnen, lika van som att han är vid mina snarkningar antar jag. Jag har lärt mig att somna utan honom, jo - jag vet hur det låter men det är verkligen en trygghet att vara två, men att sova utan.. Nä, det går inte lika bra.

Så därför tycker jag inte att det är så konstigt att barnen gör samma sak. I nio månader (jag vet inte från när de börjar uppfatta ljud i magen) har de vant sig vid tryggheten med mammans andetag och hjärtljud. Och även de andra ljuden från sovrummet. Som pappans mummel. Eller hundens slag med tassarna. Barnet är van vid detta och detta är lika med trygghet.

Att samsova kan alltså ha stora fördelar. Lika stora som nackdelarna faktiskt. Allt beror på hur samspelet blir, det är mitt tänk om det. Mina två pojkar har varit väldigt olika på den punkten. Sebastian har aldrig (förutom när jag var en levande napp/mjölkkossa för honom) varit bekväm med att samsova. Han har blivit mer orolig i sömnen om vi lagt över honom till oss. Eller så har han vaknat, trott att det är morgon och därmed lektajm. Trots att klockan inte ens visar två på natten. Vilket betyder att under hans oroliga sömnperioder har det blivit ett jäkla springande för oss.

Hampus däremot. Han kräver närhet. En hand, en känsla eller ljudet av våra andetag kan räcka. Och har i stort sett alltid gjort också. Han är väl kanske mer lik mig när det gäller sömnen, för närhet vill jag också ha även fast jag tycker att det blir på tok för varmt att ligga för nära varandra.

En sån period verkar Hampus vara inne i nu för två nätter i rad har jag fått bära in honom till mig för att han ska kunna somna hårdare, komma förbi den där oroliga delen av sömnen, för att sedan bära in honom igen. Jobbigt? Ja, lite. Men också otroligt mysigt. Jag vill ju ha närheten jag också! Men att sova hela natten ihop fungerar inte, han rör sig alldeles för mycket i sömnen för att jag ska kunna slappna av och sova ordentligt. Jag menar, jag hittar honom var som helst i sängen oftast! På mig (hur han nu kom dit), nere vid fötterna, med huvudet hängande utanför sängen. Och. Så. Vidare.

Ligger och guppar med på min mage medan jag kollar på film.
Jag vill också avslöja en sak, att efter att jag slutade att ta alla "råd" på allvar och istället lyssna på mig själv om vad jag tycker är logiskt så känns pressen att krångla så här på nätterna betydligt mindre. Förut trodde jag verkligen på att barn måste lära sig sova själva från början, från BB till och med! Och att man skämmer bort barnen med mycket närhet.

Nu vet jag att det inte är så. Och det har jag kvitto på. För när jag slutade lyssna på dom andra och istället lyssna på mig så har barnen visat en helt annan trygghet. Barn blir trygga av mycket närhet, det går inte att skämma bort dem på det sättet! Det är skillnad på att ge närhet och att (som en del säger) inte klippa navelsträngen.

Sjukvårdens stolthet i att alltid veta bäst måst bort!

Det cirkulerar en historia på Facebook, det är mer än en historia faktiskt. Det är en mamma som vill dela med sig av sina erfarenheter hur det är att mötas av misstro inom vården när allt man vill är att få hjälp. Det är långt, du kommer att tjuta, men det måste uppmärksammas!

Sjukvårdens stolthet i att alltid veta bäst måst bort! Varför kan inte personal i vårdyrken tacka för nya erfarenheter istället för att hävda att de ha rätt och alla andra utan den sortens utbildning har fel!?

Jag blir mörkrädd och tyvärr inte ett dugg förvånad heller över hur personerna i historian blivit behandlade. Jag fattar desutom inte varför de inte kunde se reflux som en möjlig orsak, det är inte direkt ovanligt hos barn så personalen i de olika leden bara måste ha stött på det flertalet gånger!

Från Facebook:
Jag tänker dela med mig av vår historia nu. Vissa har redan fått veta hur det var.
Anledningen till att jag vill dela med mig är att jag vill att föräldrar ska veta att man ska lita på sin magkänsla. Kom ihåg att du känner ditt barn bäst. Låt ingen köra över dig.
En annan sak jag vill ta upp är att under denna hemska... period så var det vissa som sa att vi ljög om hur vi hade det. En del sa att vi bara ville ha sympati och att vi var dåliga föräldrar. Man kanske ska tänka sig för innan man hoppar på någon på det sättet. Istället för att prata bakom ryggen på oss så hade ni gära fått ringa och prata med oss.

Winston
Vi märkte rätt så fort att något inte stämde. Winston började skrika hysteriskt redan som 3 dagar gammal. Vi försökte säga till redan efter bara någon vecka men blev till en början avfärdade med att barn skriker. Marcus började jobba igen. Jag skulle nu vara ensam med min son. Men den dagen skrek han från 06.00 till 18.00 i nästan ett sträck. Jag grät också. Jag förstod inte vad som var fel. Varför mådde min son så dåligt. Under denna hemska dag insåg jag att jag inte ville vara ensam med Winston. Jag behövde hjälp. Det var först efter en tid som vår kontakt på bvc märkte att vi inte orkade längre. Hon hjälpte oss att träffa en barnläkare i Oskarshamn i december när Winston inte äns hade hunnit bli en månad. De vägde, mätte och sa sedan att allt var bra men att vi kunde få mjölkfri ersättning althéra att pröva med.
Winston tog inte nappflaskan. Han vägrade även napp. Så ersättningen fungerade inte. Han blev inte bättre. Vi prövade även profylac, nutramigen och några till med namn jag idag inte minns. Han skrek fortfarande hysteriskt i flera timmar vissa dagar. Vi prövade minifom, magdroppar, massage, vagnen över tröskel, uteslöt allt som han kunde vara allergisk mot men ingenting hjälpte. Min mor tog tjänstledigt för att hjälpa oss. Sammanlagt har vi lagt ut 16.000kr på att ersätta min mors lön så att vi skulle få hjälp. 4e Januari sjukskrev jag mig så att min man kunde vara hemma och hjälpa mig. 10e Januari fick vi träffa en doktor i Västervik. Han vägde och mätte men sa sedan att vår son är frisk. Han mår bra och det finns inget fel. Jag åkte hem förtvivlad. Jag var så slut och jag var så trött på att se min son ha så ont hela dagarna. Vår kontakt på bvc såg till att vi fick träffa en psykolog. Jag ansåg att det kunde vara bra för oss om det nu var så att vi bara kunde genomlida detta tills det försvann. Men jag undrade hela tiden om ett barn som är friskt kunde gråta så mycket. Jag trodde hela tiden att det var något mer än kolik. Så vår bvc kontakt gjorde så att vi fick träffa en till läkare som kollade öron och hals. Jag hade berättat att han nästan alltid skrek när han låg ner vad vi än gjorde. Detta gjorde mig misstänksam. Men hals och öronundersökningen visade inget heller. Ännu en gång fick vi höra att vi hade en frisk son.
Vi insåg då att vi bara kunde vänta ut hans lidande. Det gjorde så ont i mig att se honom lida så mycket. Han skrek så tårarna rann för kinderna och man kunde se att han hade mycket ont. Men det heter 3månaders kolik så vi väntade på det magiska datumet 24e februari. Vi gav han alvedon då det var som värst. Jag tyckte det hjälpte honom att slappna av och sova lite. 10e februari var en dag som var okej. Vi tyckte att den gick an. Vi hoppades på en vändning. Det var sista dagen då han var ganska lugn hela dagen. Efter det blev han snabbt sämre. Han kunde skrika av smärta i timmar. Han hade så ont att man inte fick kontakt med honom. Jag grät av förtvivlan. 25e februari var vi utmattade. Jag var trött på att se honom lida och ville ha hjälp. Vi hade nu passerat 3månader och jag orkade inte mer. Att han bara blev sämre och sämre gjorde så att det kändes som om det aldrig skulle ta slut.
Vi fick mycket hat mot oss under denna tid. Människor runt omkring sa att vi var dåliga föräldrar och tryckte ner oss totalt. Jag ringde min bvc kontakt och sa "Nu ger vi upp, få oss inlagda är du snäll." Sagt och gjort. 27e februari fick vi åka in till Västervik. Vi fick träffa en läkare som vägde, mätte och sa att han var frisk. Men vi lades in i alla fall. Nu ska det nog bli bra tänkte jag med förhoppning. I Västervik fick de se hans utbrott. Överläkaren Carl Erik klämde och kände på Winston. De tog urinprov. Men de sa att de hittade inget. De sa att Winston var trött och det var nog därför han skrek. Så de skulle lära oss hur man tog hand om ett barn på rätt sätt. De sa att jag inte fick gunga med honom i min famn. De sa även att jag inte fick hålla honom med ansiktet utåt från mig. När vi vänjt av honom vid det så skulle han kunna komma till ro och sova. Jag blev ledsen men gjorde som de sa. Jag började klandra mig själv och trodde att det var mitt fel att han skrek så dant.
Jag skrev detta sms till en vän:
Nu är vi påväg hem!
De hittade inget. De sa att han var övertrött och stressad. Han måste börja sova mer. Innan var han ju vaken 12-14 timmar per dygn och det är för mycket för en bäbis. Vi har även hållt han fel. Tanterna på lillgruppen hade rätt. Vi får inte hålla han med ansiktet utåt. Så även om han skriker så ska vi hålla han så att han kan se vårt ansikte. Vi måste hjälpa honom att varva ner ordentligt. Han har ofta hysteriutbrott för att han har fått för mycket intryck. De gillade inte att jag lät han leka med min mobil heller. Så vi har massa ovanor att bryta. Otroligt nog så får man inte heller gunga med sitt barn i famnen. Man får heller inte guppa. Vilket vi gjort VÄLDIGT mycket. Han har även lite kolik kvar som bör försvinna snart. I övrigt är han frisk, ingen allergi och inte ont någonstans. Så det var som jag var rädd för, det är vårt fel att han är hysterisk och skriker i de flesta fallen. Shit vad kass man kände sig när de berättade..

Vi stannade bara en natt. Vi fick ett pricktest utfört innan vi åkte hem som skulle avgöra om han tålde mjölk. Det var negativt. Så de sa till mig att jag fick börja äta och dricka mjölkprodukter igen.
Jag ansåg att om han nu är bra och bara trött så ska vi nog klara ut det själva hemma.

Vi gjorde vad vi kunde men trotts att vi gjorde som de i Västervik sa så blev det inte bättre. Han kunde vakna med ett skrik av smärta. Jag förstod då att han inte alls skrek för att han var trött som de sa till oss. Om man skriker för att man är trött så vaknar man inte av det. Det är ju inte logiskt alls.
Det blev dags för sprutorna som barn får när de är runt 3månader. Att ge sprutorna gick bra. Jag var så nervös innan eftersom jag inte ville orsaka mer smärta än vad han redan fått utstå. Han gnällde och skrek på kvällen men det gör han ju alltid. Jag gick och la mig medans Marcus tog natten med Winston. När Marcus kom med Winston för mat 22.30 så kände jag att han kokade. Han var väldigt varm och hade fått hög feber av sprutorna. Den natten fick han sova i sängen mellan mig och Marcus. Jag var ledsen att han nu inte bara hade ont utan även feber. Dagen efter sov han väldigt mycket. Det var skönt för oss alla. När han vaknade hade febern gått ner lite.
Dagarna som följde skrek han hysteriskt. 9e Mars la jag upp en video på facebook. Jag hade gått med i en stödgrupp där mammor som har/haft det jobbigt delade med sig av erfarenheter och stöttade varandra. Jag hade sedan länge känt att jag behövde stöd dygnet runt och den gruppen gav mig den möjligheten. Så som jag skrev 9e mars la jag upp en video där Winston gnällde och skrek. En mamma såg den videon och skrev att hon kände igen hans beteende. Hon tipsade mig om att det kunde vara Reflux. Nu undrar nog många vad reflux är så jag ska ta upp lite information:

Symtom
Barnet kräks, men kan också matvägra och ha ont när det äter. Vid kraftig och långvarig reflux kan slemhinnan i matstrupen irriteras och det orsakar smärta. Barnet kan då bli kinkigt och gnälligt och sova sämre. Viktökningen stannar av och en del barn kan till och med minska i vikt. Maginnehåll kan i vissa fall rinna över i luftvägarna och skapa irritation med luftrörskatarr och hosta, särskilt nattetid, eller lunginflammation som följd.
Äldre barn som har reflux kan klaga över att de har ont uppe i maggropen och säga att det svider bakom bröstbenet. Ofta blir besvären värre när barnet ligger ned. De får lätt sura uppstötningar, men det kan barn få även om de inte har reflux.

Hos en del barn är refluxsjukdomen lätt att diagnostisera, men hos andra kan det vara mer komplicerat. Luftvägsbesvär och andningsproblem är andra mer svårtolkade symtom på reflux. Symtomen kan uppstå hos en del barn när mat kommer upp i matstrupen och slinker ner i luftstrupen.
De många kräkningarna kan dessutom ge en brännande smärta innanför bröstbenet som gör att barnet vaknar, framför allt på natten. En del barn visar att de vill äta men börjar gråta och slutar äta för att det gör ont att svälja.

Diagnosen refluxsjukdom baseras på de typiska besvären där halsbränna eller bröstbränna är de vanligaste. Andra symtom är till exempel illamående, svårigheter att svälja, känslan av klump i halsen eller astmaliknande besvär. Ibland kan det vara svårt att förklara hur det känns.

Många har sura uppstötningar och andra känner ett smärtsamt obehag upptill i magen, obehag som rör sig vidare upp under bröstbenet. Refluxsymtomen beskrivs ofta som mycket obehagliga. De är inte bara intensiva och frekventa utan kan också ge upphov till oro eftersom de ibland felaktigt tolkas som hjärtbesvär.
Hicka är vanligt hos personer som har Reflux.

Information hämtad på följade sidor:
1177.se
viforaldrar.se
magotarm.se

Winston har följande symtom:
Vägrar ligga ner. Skriker nästan alltid om man inte håller han upprätt.
Han andas hest ibland. Vi misstolkade det som att han skrikit sig hes.
Hickar mycket. Upp till 10gånger per dag.
Sväljer högt och det låter som om han får kämpa.
Släpper bröstet efter varje "klunk"
Hostar ofta.
Kväljningar som tydde på illamående.

När jag väl fick på "papper" vad det var för fel ville jag inte vänta. Om det nu var så att han verkligen hade så ont som jag alltid trott och det fanns en medicin så ville jag ha den fortast möjligt. Nu jäklar skulle jag få en frisk son.

9e mars bara kort tid efter att jag fått reda på vad som är orsaken till att Winston har ont ringer jag Kalmar sjukhus. Jag struntade i att ringa 1177. Jag hade hört så mycket bra om Kalmar och i Västervik anklagade de ju oss så jag ville inte tillbaka dit.
Det svarade en manlig sköterska.
Jag förklarade allt i ett andetag. Alla gånger vi blivit nekade vård och att ingen trodde på oss. Att min son mådde dåligt och vi måste få hjälp. Jag ville träffa en läkare och få min son undersökt.
Jag ringde detta samtal omkring 15.30
Den manliga sköterskan tyckte synd om oss. Han sa att det är ju lördag och bara en doktor men det var klart att vi skulle få hjälp. Vi kunde dock behöva vänta lite innan läkaren hade tid. Det gjorde mig ingenting. Jag ville så gärna få hjälp. Winston mådde sämre än någonsin och skrek konstant av smärta.
På vägen till Kalmar var jag lycklig. Winston skrek men jag var så säker på att allt detta äntligen skulle få ett slut. Jag kunde inte sluta le.
Vi kom fram 16.30 och blev visade till ett rum. Det var samma manliga sköterska som jag hade pratat med innan. Han betedde sig lite lustigt mot oss men han hade varit så trevlig i telefonen och lovat oss hjälp så jag tänkte inte mer på det. Min mor som var med som stöd sa att hon fick inget bra intryck alls.
Han vägde Winston och tog tempen som visade normalt (37.2)
Sedan sa han att doktorn kommer snart. Så vi klädde inte på Winston igen utan gav honom en filt. Tiden gick och ingen läkare kom. Vi väntade och väntade. Winston skrek av smärta och började bli otålig. 19.45 gick vi ut och frågade vad som hände. Han sa då att läkaren var på intensiven och hade det lite akut där. Så vi skulle vänta lite till. "Det förstår jag fullständigt" Svarade jag och blev inställd på att få vänta ett bra tag till. Men det gjorde mig inget om min son bara skulle få hjälp. 20.15 kommer den manliga sköterskan in igen. Winston hade skrikit sig utmattad och sov nu. Jag blev först glad när han kom in och tänkte att äntligen skulle vi få hjälp.
"Doktorn har fortfarande fullt upp och kan därför inte träffa er ikväll. Men jag kan fixa en tid till er på måndag klockan 9." Sa han.
" Men han har ju jätteont. Jag vill inte vänta så länge."
"Han sover ju nu. Ett barn som sover kan inte ha ont."
"Han har ju skrikit sig trött, han somnade ju av utmattning"
"Det spelar ingen roll förstår du. Om ett barn har ont så kan det inte sova hur trött det än är."
Nu började jag gråta. Alla förhoppningar försvann. Jag blev arg och ledsen på samma gång så då sa jag ironiskt.
"Ja har han haft ont i 15veckor så gör det ju inget om han lider några dagar till."
"Precis och det är ju inte så att det finns medicin mot kolik."
Jag blev chockad. Höll han med mig?
"Han har inte kolik. Det är något annat. Låt oss få träffa en läkare och få han undersökt."
"Och HUR kan DU veta att han INTE har kolik? Det står att de i Västervik anser att han har det."
"För att han har så ont. Symtomen stämmer inte in på kolik. Han har ju haft ont sedan han var 3 dagar."
"Läkaren kanske bara har 5minuter till övers och på den stunden hinner han inte göra den bedömningen."
"Ja men snälla ge oss 5minuter då. Vi kan vänta bara vi får 5minuter."
"Nej det går inte. Ni kan få tiden på måndag."
Jag grät hysteriskt så mamma svarade.
"Ge dem tiden på måndag då."
Den manliga sköterskan gick och 20.30 efter fyra timmar lämnar vi Kalmar sjukhus utan medicin eller äns fått träffa en läkare.
Jag grät hysteriskt på hemvägen. Jag var så ledsen. Alla förhoppningar om att få en frisk son försvann lika fort som dem kom. Jag trodde jag skulle slippa se min son i sådana plågor mer. Tanken på att det fanns medicin mot hans lidande och ingen vill ge den fick mitt hjärta att brista. Det gjorde så ont i mig.

Söndag 10e mars
Min mor ringer 1177 klockan 7.45 Hon förklarade hur det var med Winston och sa alla symtom han hade. 1177 ber om att få prata med vårdnadsgavare så min mor ger mitt nummer. 1177 ringer upp mig och jag berättar vad som hänt. Hon tycker att vi måste få träffa en läkare. Jag berättar att vi blev hemskickade av en hemsk sköterska kvällen innan. Jag berättar även att de inte tog oss på allvar i Västervik. Hon på 1177 beklagade och sa att tyvärr är dem de enda sjukhusen som hon kan skicka oss till. Det fanns en risk att den manliga sköterskan även var där idag så jag vågade inte ta den risken. Jag tänkte att nu vet vi ju vad det är så bara de i Västervik lyssnar på oss så går det nog bra. "Säg att vi åker till Västervik." Sa jag till hon på 1177 och hon tyckte också att det verkade bäst. "Stå på er och åk inte förrän ni fått hjälp." Jag fick tårar i ögonen när hon sa detta. "Det är synd att det inte är dig vi ska träffa." Sa jag till henne innan vi la på. Vi hämtade upp min mor och begav oss till Västervik. Väl framme på akuten kom vi till ett väntrum. Jag tror klockan var runt 9 när vi väl var framme. Vi satt och väntade till klockan blev 10. Då hämtade en sköterska oss och visade oss till en säng. Överläkaren Carl Erik, samma läkare som hade haft hand om oss när vi var inlagda jobbade och han kom fram och frågade om det var superakut eller om han hann gå sin bb-rond. Vi sa att han kunde gå sin rond först.
Mina förhoppningar kom tillbaka igen. Jag blev lite gladare och tänkte att om vi nu GER svaret till dem så borde de ju hjälpa oss. 11.30 kom han tillbaka och sa att nu hade han tid. Han bad oss följa med till ett rum. Vi gick efter och nu var jag beredd.
"Så varför kommer ni hit idag?"
"Jag tror jag vet vad som är problemet. Han har reflux misstänker vi. " Så drog jag upp alla symtom som stämde in.
"Ehh jaha okej, men vad är det som är akut då?" Svarade överläkaren.
"Ja det finns ju medicin och jag vill inte att han ska ha så ont mer. Så kan du göra en undersökning och sedan ge oss medicinen.?"
"Nej det kan jag inte. Labbet har inte öppet idag."
Det kändes som om jag fick ett slag i bröstet och jag tappade andan. Bara för att det var söndag betyder ju inte det att man inte behöver hjälp.
"Kan du inte ge medicin baserat på hans symtom då. Sedan göra en undersökning imorgon och då konstatera att det är reflux.?"
"Nej jag kan inte ge medicin utan att verkligen veta att det ÄR reflux. Vad vet jag, han kanske har kolik. Men ni kan läggas in och så får vi se vad som händer."
Läggas in igen? Det fungerade ju inte sist. Jag kämpade emot tårarna.
"Så om de läggs in och du upptäcker redan ikväll att det är reflux, får vi medicin då?" Säger min mor eftersom jag inte kunde prata mer.
"Nej verkligen inte."
"Okej men då åker vi vidare till Linköping då."
Jag tittar chockat på mamma. Detta hade vi inte pratat om innan.
"Och du tror att de tänker ge er medicin där? De har inte heller något labb öppet idag."
"Kanske inte men vi åker dit i alla fall."
"Låt mig bespara er den tiden. Jag kan ringa till Linköping och prata med dem så ni slipper åka så långt i onödan. Vad tjänar det till att sitta i en bil över halva landet."
"Nej TACK! Vi ringer själva."
"Haha JAG har nog lite lättare att få prata med en läkare än DU."
"Det bryr jag mig inte om. Jag kan ringa själv. Tack i alla fall."
Jag hade suttit stum hela tiden. Men min mor hon var arg och läkaren hånade oss så hon hade all rätt att vara arg. Jag fick senare höra att denne läkare skrivit i Winstons journal "Har uppmärksammat att barnet har stark smärta. Erbjuder inläggning. Vårdnadshavare tackar nej. Vill bara ha medicin och åka hem."
Det stämde ju inte riktigt. Vi sa att vi kunde stanna om vi fick hjälp. Men vad är det för mening att vara kvar om de ändå inte tänkte hjälpa oss. Så vi gick ut ifrån sjukhuset. Vi satte oss i bilen och åkte mot Linköping.
"Vi fortsätter från sjukhus till sjukhus tills någon hjälper oss." Sa min mor. Jag blev inte lika ledsen över detta nederlaget. Mammas kämparglöd hade smittat av sig.

På vägen till Linköping ringde min mor 1177. Vi tänkte att det kanske var bäst att meddela dem att vi ville komma dit. Jag hoppades att samma snälla människa som jag pratat med innan skulle svara. Ack så fel jag hade. Ulla hette denna kvinna. Mamma förklarade hur allt låg till och Ulla ställde de vanliga frågorna om amning och om vi testat det vanliga mot kolik. När mamma berättade att hon inte var modern så bad Ulla att få prata med mig. Jag tog telefonen.
"Är det första barnet?" Frågade hon.
Jag har börjat hata den frågan. Hade jag fått en krona för varje gång jag fått den frågan så hade jag kunnat betala alla mina räkningar för en månad. Jag hade god lust att ljuga och säga nej men sa istället sanningen.
"Han har säkert bara kolik."
"Nej han har inte kolik."
"Och hur kan DU veta det?"
Känns som om jag fått även dessa frågor innan. Jag bröt ihop igen. Jag var visst inte så stark som jag trodde.
"Vi måste få komma till Linköping!"
"Varför då? De kommer inte hjälpa er i alla fall."
"Nej men då åker jag bara till nästa sjukhus tills de hjälper oss." Lyckades jag precis få fram innan jag fick en gråtattack och sedan kunde jag inte prata mer. Så jag gav telefonen till min mor igen. Vad Ulla sa vet jag inte men jag hörde att min mor blev rasande.
"Kan du ha på ditt samvete om det händer honom något och vi hann aldrig få hjälp?"
Enligt mammas min så antog jag att Ulla sa ja.
"Kan du koppla mig till Linköping då? INTE DE, nehe hejdå!
Marcus stannade vid vägkanten.
"Vad ska vi göra?" Frågade han.
"Vi fortsätter och hoppas på det bästa." Svarade mamma.
Så vi fortsatte vår färd till Linköpings sjukhus.
Väl framme 14.15 fick vi komma in och samma sak igen. Väga och ta tempen. 37.2 precis som innan.
14.30 blev vi visade till barnakuten. Där väntade vi till klockan 19.30 då vi fick träffa en läkare. Winston hade då skrikit hysteriskt av smärta i timmar.
Vi berättade alla symtom för läkaren.
"Det låter precis som reflux. Jag ska prata med mina kollegor så återkommer jag."
Jag log utmattat och var så glad att han faktiskt sagt reflux utan att vi nämnt något. Efter en stund kom han tillbaka.
"Jag tycker ni ska läggas in under observation."
"Det går inte, min mor måste hem och vi har ett hus att passa."
"Ja men då får ni medicin med er hem."
Äntligen hade någon lyssnat. Äntligen fick vi medicin. Äntligen kunde vi börja ge något som skulle lindra min sons hemska besvär. På vägen hem var jag så glad. Även om vägen till en frisk son fortfarande var lång så hade vi kommit en bit på vägen. Vi hade fått en läkare att lyssna på oss.

Även efter att Winston blev frisk så har det varit jobbigt. Jag har mått dåligt av att veta att hade de bara lyssnat på oss från första början så hade Winston sluppit ha ont.

Tack till min mor som ställde upp för oss i denna svåra perioden.
Tack far som hjälpte oss ekonomiskt.
Tack bror som tog hand om hus och djur under tiden vi var inlagda på olika sjukhus.
Tack Natasja som gav oss tipsen om reflux.

Kom ihåg att stå på er mot vården. Lita på er magkänsla. Ge inte upp.

Så ja, jag anar att han blev nöjd

Jag lovade ju en bild på byrån när den är färdigmålad, så dumt av mig att jag glömde bort stolarna vi målade samtidigt.

Sebastian ville ha en rosa stol och sen en stol. Han kunde inte bestämma sig hur han ville ha den andra stolen så ibland sa ha lila ibland blå och ibland ville han bara ha en stol. Punkt slut ungefär. Så ja, en rosa stol blev det. Och en "sån som pippi har".

Han fick vara med och måla tills hans tålamod över att inte få sätta sig direkt på den våta färgen tog slut, då fick han säga hur han ville ha det och jag målade klart.

Igårkväll tog jag upp stolarna från källaren och imorse fick han syn på dem där de stod i vardagsrummet. Jag vill nog påstå att han blev nöjd, för han gick efter mig hela morgonen för att berätta om stolarna och ville visa att han skulle sitta på dom istället för i soffan idag.

Vi rollade stolarna istället för att måla med pensel, fick en del häftiga effekter av det.
Samtidigt som det tydligt syns att färgen inte täcker i alla vråer. Men va fan, det gör ju inget!

torsdag 13 juni 2013

Nejdå, jag kan inte alls förstå varför min syster tänkte på mig när hon såg det här

Inte alls....

Jag ska måla hela världen

Kom precis på att det är torsdag idag. Vilket betyder att imorgon smygstartar helgen (känns alltid som att det redan är helg på fredagen, jag menar man slocknar ju mycket fortare på kvällen då) och jag kan fixa klart byrån till Hampus rum!

JÄÄ!

Jag har inte kunnat (öh, kunnat och kunnat - jag har gått och lagt mig istället om kvällarna) måla klart lådorna nu i veckan eftersom han-denna-där jobbat kväll. Och jag behöver mer färg. Så nu i helgen borde det fungera fint att måla klart, eller hur?

Själva byrån står redan på Hampus rum, den är turkos, och den är verkligen läcker där inne. När allt är klart (förutom lådknopparna då, för de har jag inte hittat ännu) så lovar jag att du får se en bild på det.


Kommer du ihåg färgproverna? Det blir lite annorlunda, lite skarpare färger men annars är det precis som en sån blandning som jag visade. Turkost, grönt, rosa, gult och orange

Här är inspirationen...
Jag är ju inte direkt en färgexpert men jag fattar inte hur expiditen räknade att de små färgburkarna jag köpte skulle räcka till hela byrån. Okej, jag skulle blanda ut färgerna med varandra lite för att få rätt nyanser men det hade ändå inte räckt till den gröna. För den måste jag måla tre gånger (minst) som det ser ut som nu. Färgexperten här hemma skrockade lite och påpekade att det var typiskt för grön färg att vara så transparant.

onsdag 12 juni 2013

Vi kan lugnt säga att förtroendet är kört i botten, lugnt...

Jag har ju berättat att jag är ett hjärtebarn, och med det måste jag vara lite extra uppmärksam på vissa saker. Som bland annat infektioner. Inte så där att jag måste läggas in varje gång jag blir förkyld, men när andra kanske kan träna med en lättare förkylning måste jag tänka på att helt vänta ut den. Sånna saker.

Och som öroninflammationer. Jisses, jag kan inte ens räkna hur många gånger jag har haft det. Inte nog med att jag var ett öronbarn, jag är även en öronvuxen. Eller vad vi ska kalla det. Så när jag kände att det var på gång i förrgår kväll tänkte jag: F A N. När det inte gick över på dagen efter heller (kunde ju faktiskt varit något annat) så är det bara att ringa och boka tid för att få lite medicin. Oh yeah!

Det var bara det att någon grävt av en kabel så telefon- och internetförbindelser runt om hela stan låg nere igår. Perfekt! Det gick inte att få tag i min vårdcetral. Till slut fick jag tag i en annan vårdcentral som sa till mig att ringa 1177. Mitt förtroende för dom är inte så där jättehögt direkt. Inte sen efter de sa till mig att vätskeersättning är farligt för barn, att jag bara skulle ge utspädd morotssaft till ett magsjukt barn som knappt kunnat få ner någon vätska alls på mer än en dygn. Så ja, jag drog mig inför att ringa dit.

Men jag gjorde det ändå. Åh, hej å hå! Det är inte klokt vilka puckon jag stöter på där! Förlåt, jag ska inte göra personangrepp. Men det är svårt. När en utbildad person inom vården frågar mig varför det är viktigt att får en läkartid för en öroninflammation bara för att jag är hjärtopererad som barn blir jag le. Och inte så lite le! Jag tror faktiskt att jag skrattade lite när jag svarade att det var för att hindra en eventuell spridning.

Så ja.

Det är möjligt att jag inte gjorde saken bättre genom att skratta.

Jag erkänner det.

Att jag också blev informerad att det inte finns någon jourverksamhet alls i min stad längre var ju också inte helt rätt. Suck...

tisdag 11 juni 2013

Öhm, ja jo... Smart, det ger jag honom - väldigt smart!

Sebastian vill ha ett äpple strax efter att han sagt att han är mätt efter lunchen. Får ett nej med motiveringen att det precis varit lunch och att han kan få ett äpple till fikat senare.

Sebastian: Mamma, varför dricker du kaffe?

Jag: För att jag att jag har ont i huvudet och jag tror att det går över med lite kaffe.

Sebastian: Men jag har faktiskt OCKSÅ ont i huvudet och det går över om jag får ett äpple!

Det är tur att jag inte är den som skäms i första taget, nejdå - jag sjunger med istället

Båda pojkarna fick följa med mig och handla i söndags, veckohandling - så vi spenderade ganska mycket tid inne på affären. Och det kan ju bli ganska tråkigt när man är fyra och ett och ett halvt år.

Som tur är kan barnen underhålla varandra emellanåt, som när Sebastian sjöng för full hals bland kyldiskarna:

- BÄÄ BÄÄ VITA LAMM, GICK PÅ RESTAURANG! VET DU VAD HAN GJORDE? BAJSA UNDER BORDET. DÅ KOM POLISEN, RIDANDE PÅ GRISEN. SOM SLÄPPTE FISEN!!!!

Jodå, han har lärt sig hela texten till låten nu och Hampus skrattar sånt där bubbligt bebisskratt varje gång storebror sjunger låten.

måndag 10 juni 2013

Idag gjorde jag något som jag inte gjort på väldigt länge

Det kom över mig som en klar blixt, hur nu en blixt kan vara oklar? Men hur som helst, jag kom på mig själv att tänka att jag skulle lägga på mig lite smink. För att inte se så trött ut.

Vem fan bryr sig om jag ser trött ut eller inte?

Efter att i snart två års tid inte fått sova en enda hel natt (Alltså, jag har haft chanser till det men det har liksom blivit en vana att vakna så där ofta om nätterna också. Jättesvårt att bli av med en vana för en natt då och då.) kan jag lugnt påstå att ringarna under ögonen numera kan tolkas som ett av mina kännetecken. Och det stör mig faktiskt inte det minsta längre. Eller ja, inte förens i morse då. Var nu det kom ifrån?

Innan jag hann tänka klart tanken om hur jäkla korkad jag blev i några sekunder så hade jag dragit på mig lite täckstift. Ja, det är ju egentligen inget fel med att sminka sig om man gör det för ens egen skull och inte för omgivningens. I mitt fall var det enbart för omgivningen. Alltså - korkat!

Jag gillar att klä upp mig, att sminka mig och fixa frisyrer. Jag har inget tålamod till något av det där, men jag tycker det är skoj ändå. Så varför sminkar jag mig inte dagligen då? Om jag tycker att det är så himla roligt? Varför tvingade jag mig att inte bry mig om att jag är osminkad?

För att det var just det. Ett tvång. Det var ett tvång att sminka sig innan jobbet, innan matinhandlingen, innan gympapasset.

Är jag en sämre arbetskollega för att jag inte har mascara? Betyder det i så fall att alla mina manliga kollegor är sämre än mina kvinnliga som sminkar sig? Att jag ska ranka sminkade manliga kollegor högre än osminkade kvinnliga?

När jag en morgon tog beslutet att inte sminka mig inför ett BVC-besök (när Sebastian var bebis) kändes det så befriande att inte ha sminkat sig. Jag gjorde mig inte till på besöket på Öppna förskolan heller och jag var för första gången ärlig i hur natten hade varit. Det var då jag märkte det. Vilken fasad en del, en hel del, höll uppe för att inte visa... sig svaga? Jag tog det där bestlutet att inte sminka mig den där dagen för att jag inte kunde sminka mig. Jag stod och tjöt av trötthet och efter några hopplösa försök att få mascaran att fastna utan att hoppa på den redan utdöende trenden med neddrogat-och-utsmetad-mascara-sminkning bestämde jag mig för att åka till BVC helt osminkad. Det var min början.

Sen dess har det gått i vågor, inte så många dalar som kan tyckas. Inte vad det gäller sminkningen i alla fall. Det är sånna här dippar jag får när jag har varit trött länge och är småhängig, det är då som jag ramlar in på mina gamla dåliga vanor igen. Det är då jag börjar känna det där tvånget igen.

Och det har inte direkt varit det lättaste beslutet att ta heller, att ransaka sig själv varför man gör vissa grejer är svårt. Från den där dagen har det som sagt gått upp och ner, och det tog ett tag innan jag kunde gå från tanke till handling. Det började smått och växte mer och mer. Som att lägga märke till en liten detalj och sedan se likheter i så mycket annat.

Hur jag gör imorgon får den dagen avgöra. Jag tänker inte påstå att jag är stark som inte sminkar mig, för det finns många personer som är mycket starkare än jag som också sminkar sig. Det handlar inte om själva produkterna. Det handlar om sättet. Sminkar du dig för din egen skull så gör du det ENBART för dig. Oavsett om det gäller att måla döskallar på ögonlocken eller använda grön mascara eller inget annat än svart läppstift. Det är för din skull och ingen annans. Jag är definitivt inte där ännu att jag skulle kunna sminka mig för min skull, varje dag. Om jag kommer fram till att jag vill det så blir det så inom sin tid, om inte?

Ja, då är jag fortfarande jag.

En livsviktig ramsa, det kan aldrig vara för tidigt?

Igår när jag och barnen satt i bilen på väg in till stan för att veckohandla började Sebastian prata om vilka som bodde i husen vi körde föri, vad de jobbar med och andra saker. Bland annat hängde han upp sig på ett hus där han blev överygad om att en amublanspersonal bodde.

Just i det huset bor några pensionärer men ändå. Jag blev förvånad att han var så övertygad om att de var ambulanspersonal.

Så vi började prata om vilka som jobbar i en ambulans (och brandbild), vad de hjälper en med. När de hjälper en. Och HUR de går att få tag på.

Att lära ett barn ramsan 1-1-2 (EN mun, EN nästa, TVÅ ögon) är livsviktigt. Enligt mig. Och jag blir faktiskt arg på mig själv som trots att jag tycker detta inte har lärt honom ramsan ännu. Och inte heller vilka siffror (knappar) han ska trycka på för att kunna ringa till dem om det skulle behövas.

Han är så pass stor nu att siffror och bokstäver intresserar honom och har gjort ett tag, nu är alltså ett helt perfekt tillfälle att lära honom ramsan och siffrorna som kan rädda liv!

Om en olycka skulle vara framme så är det också viktigt att de inte är rädda för ambulansen eller personalen. Att de vet att de är där för att hjälpa oss. Det har tagit några vändor till våran lokala räddningsstation men nu är Sebastian mer intresserad av allt det där än han var rädd förut. Sån där spännande rädsla som gör en nyfiken men vettskrämd samtidigt, den har alltså gått över till större delen nyfikenhet och vanlig blyghet inför nya personer.

Hur tänker du om sånt här?

måndag 3 juni 2013

Det här förklarar ju allt!!


Jag undrar hur länge Sebastian har tragglat med den här visan egentligen. För han var mäkta stolt över att han kunde den menar jag.

"Jag har lärt mig den nu"

En ny liten egenskap som min äldsta son har lärt sig är att sjunga, det kan tyckas att - visst han är fyra år, han borde kunna det redan. Och visst, han sjunger hellre än bra och har alltid gjort det. Men nu har har verkligen tagit sig tid för att lära sig sångerna, texterna och melodierna.

Att han sedan blandar allt i en enda salig röra och även lägger till sånt som har hänt under dagen, händer just vid sångtillfället och sånt som ska hända är bara charmigt!

Sebastian, 4 år: Mamma, hör här! Jag har lärt mig den nu.

Och så börjar han sjunga:

"Imse vimse spindel, var är du? Var är du? Bä bä, vita lamm, lammet bajsade på golvet..."

Var sista biten kommer ifrån har han inte sagt ännu, men jag ska kolla vilken ramsa de nu lär sig på förskolan. Det är ett som är säkert!


söndag 2 juni 2013

Dagens fråga...

Fråga:

Vad gör man när dagens efterrätt (hemmagjord chokladmousse) är klar, fint uppdukat i portionsglas och DET FINNS SMET ÖVER!? Ja, och både barn och man är utomhus när detta händer.

Svar:
ÄT; ÄT, ÄT, ÄT, ÄT!!!

Hur skulle du ha gjort?