fredag 14 juni 2013

Att sova bredvid någon är att sova tryggt

Jag och gubben sover i samma säng hemma, det låter ju inte direkt ovanligt eller hur? Och när han är borta så sover jag alltid lite sämre än när han ligger bredvid mig. Jag är så van vid hans mummel i sömnen, lika van som att han är vid mina snarkningar antar jag. Jag har lärt mig att somna utan honom, jo - jag vet hur det låter men det är verkligen en trygghet att vara två, men att sova utan.. Nä, det går inte lika bra.

Så därför tycker jag inte att det är så konstigt att barnen gör samma sak. I nio månader (jag vet inte från när de börjar uppfatta ljud i magen) har de vant sig vid tryggheten med mammans andetag och hjärtljud. Och även de andra ljuden från sovrummet. Som pappans mummel. Eller hundens slag med tassarna. Barnet är van vid detta och detta är lika med trygghet.

Att samsova kan alltså ha stora fördelar. Lika stora som nackdelarna faktiskt. Allt beror på hur samspelet blir, det är mitt tänk om det. Mina två pojkar har varit väldigt olika på den punkten. Sebastian har aldrig (förutom när jag var en levande napp/mjölkkossa för honom) varit bekväm med att samsova. Han har blivit mer orolig i sömnen om vi lagt över honom till oss. Eller så har han vaknat, trott att det är morgon och därmed lektajm. Trots att klockan inte ens visar två på natten. Vilket betyder att under hans oroliga sömnperioder har det blivit ett jäkla springande för oss.

Hampus däremot. Han kräver närhet. En hand, en känsla eller ljudet av våra andetag kan räcka. Och har i stort sett alltid gjort också. Han är väl kanske mer lik mig när det gäller sömnen, för närhet vill jag också ha även fast jag tycker att det blir på tok för varmt att ligga för nära varandra.

En sån period verkar Hampus vara inne i nu för två nätter i rad har jag fått bära in honom till mig för att han ska kunna somna hårdare, komma förbi den där oroliga delen av sömnen, för att sedan bära in honom igen. Jobbigt? Ja, lite. Men också otroligt mysigt. Jag vill ju ha närheten jag också! Men att sova hela natten ihop fungerar inte, han rör sig alldeles för mycket i sömnen för att jag ska kunna slappna av och sova ordentligt. Jag menar, jag hittar honom var som helst i sängen oftast! På mig (hur han nu kom dit), nere vid fötterna, med huvudet hängande utanför sängen. Och. Så. Vidare.

Ligger och guppar med på min mage medan jag kollar på film.
Jag vill också avslöja en sak, att efter att jag slutade att ta alla "råd" på allvar och istället lyssna på mig själv om vad jag tycker är logiskt så känns pressen att krångla så här på nätterna betydligt mindre. Förut trodde jag verkligen på att barn måste lära sig sova själva från början, från BB till och med! Och att man skämmer bort barnen med mycket närhet.

Nu vet jag att det inte är så. Och det har jag kvitto på. För när jag slutade lyssna på dom andra och istället lyssna på mig så har barnen visat en helt annan trygghet. Barn blir trygga av mycket närhet, det går inte att skämma bort dem på det sättet! Det är skillnad på att ge närhet och att (som en del säger) inte klippa navelsträngen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar