Igår när jag och barnen satt i bilen på väg in till stan för att veckohandla började Sebastian prata om vilka som bodde i husen vi körde föri, vad de jobbar med och andra saker. Bland annat hängde han upp sig på ett hus där han blev överygad om att en amublanspersonal bodde.
Just i det huset bor några pensionärer men ändå. Jag blev förvånad att han var så övertygad om att de var ambulanspersonal.
Så vi började prata om vilka som jobbar i en ambulans (och brandbild), vad de hjälper en med. När de hjälper en. Och HUR de går att få tag på.
Att lära ett barn ramsan 1-1-2 (EN mun, EN nästa, TVÅ ögon) är livsviktigt. Enligt mig. Och jag blir faktiskt arg på mig själv som trots att jag tycker detta inte har lärt honom ramsan ännu. Och inte heller vilka siffror (knappar) han ska trycka på för att kunna ringa till dem om det skulle behövas.
Han är så pass stor nu att siffror och bokstäver intresserar honom och har gjort ett tag, nu är alltså ett helt perfekt tillfälle att lära honom ramsan och siffrorna som kan rädda liv!
Om en olycka skulle vara framme så är det också viktigt att de inte är rädda för ambulansen eller personalen. Att de vet att de är där för att hjälpa oss. Det har tagit några vändor till våran lokala räddningsstation men nu är Sebastian mer intresserad av allt det där än han var rädd förut. Sån där spännande rädsla som gör en nyfiken men vettskrämd samtidigt, den har alltså gått över till större delen nyfikenhet och vanlig blyghet inför nya personer.
Hur tänker du om sånt här?
Lustigt, jag tänkte på samma sak idag. Men det jag tänkte mest på var att vi inte har nån fast telefon utan bara våra mobiler med skärmlås. Steg 1 - lär honom komma åt knappsatsen för att ringa nödsamtal på mobilen...
SvaraRaderaJag har någon fiffig knapp med en symbol för larmnummer, den går att komma åt utan att man behöver låsa upp telefonen. Kanske skulle testa en gång och se om man kommer hela vägen till 112, för det vore väldigt smidigt som du säger. Mobiltelefonerna har man ju med sig i stort sett överallt!
Radera