Det kom över mig som en klar blixt, hur nu en blixt kan vara oklar? Men hur som helst, jag kom på mig själv att tänka att jag skulle lägga på mig lite smink. För att inte se så trött ut.
Vem fan bryr sig om jag ser trött ut eller inte?
Efter att i snart två års tid inte fått sova en enda hel natt (Alltså, jag har haft chanser till det men det har liksom blivit en vana att vakna så där ofta om nätterna också. Jättesvårt att bli av med en vana för en natt då och då.) kan jag lugnt påstå att ringarna under ögonen numera kan tolkas som ett av mina kännetecken. Och det stör mig faktiskt inte det minsta längre. Eller ja, inte förens i morse då. Var nu det kom ifrån?
Innan jag hann tänka klart tanken om hur jäkla korkad jag blev i några sekunder så hade jag dragit på mig lite täckstift. Ja, det är ju egentligen inget fel med att sminka sig om man gör det för ens egen skull och inte för omgivningens. I mitt fall var det enbart för omgivningen. Alltså - korkat!
Jag gillar att klä upp mig, att sminka mig och fixa frisyrer. Jag har inget tålamod till något av det där, men jag tycker det är skoj ändå. Så varför sminkar jag mig inte dagligen då? Om jag tycker att det är så himla roligt? Varför tvingade jag mig att inte bry mig om att jag är osminkad?
För att det var just det. Ett tvång. Det var ett tvång att sminka sig innan jobbet, innan matinhandlingen, innan gympapasset.
Är jag en sämre arbetskollega för att jag inte har mascara? Betyder det i så fall att alla mina manliga kollegor är sämre än mina kvinnliga som sminkar sig? Att jag ska ranka sminkade manliga kollegor högre än osminkade kvinnliga?
När jag en morgon tog beslutet att inte sminka mig inför ett BVC-besök (när Sebastian var bebis) kändes det så befriande att inte ha sminkat sig. Jag gjorde mig inte till på besöket på Öppna förskolan heller och jag var för första gången ärlig i hur natten hade varit. Det var då jag märkte det. Vilken fasad en del, en hel del, höll uppe för att inte visa... sig svaga? Jag tog det där bestlutet att inte sminka mig den där dagen för att jag inte kunde sminka mig. Jag stod och tjöt av trötthet och efter några hopplösa försök att få mascaran att fastna utan att hoppa på den redan utdöende trenden med neddrogat-och-utsmetad-mascara-sminkning bestämde jag mig för att åka till BVC helt osminkad. Det var min början.
Sen dess har det gått i vågor, inte så många dalar som kan tyckas. Inte vad det gäller sminkningen i alla fall. Det är sånna här dippar jag får när jag har varit trött länge och är småhängig, det är då som jag ramlar in på mina gamla dåliga vanor igen. Det är då jag börjar känna det där tvånget igen.
Och det har inte direkt varit det lättaste beslutet att ta heller, att ransaka sig själv varför man gör vissa grejer är svårt. Från den där dagen har det som sagt gått upp och ner, och det tog ett tag innan jag kunde gå från tanke till handling. Det började smått och växte mer och mer. Som att lägga märke till en liten detalj och sedan se likheter i så mycket annat.
Hur jag gör imorgon får den dagen avgöra. Jag tänker inte påstå att jag är stark som inte sminkar mig, för det finns många personer som är mycket starkare än jag som också sminkar sig. Det handlar inte om själva produkterna. Det handlar om sättet. Sminkar du dig för din egen skull så gör du det ENBART för dig. Oavsett om det gäller att måla döskallar på ögonlocken eller använda grön mascara eller inget annat än svart läppstift. Det är för din skull och ingen annans. Jag är definitivt inte där ännu att jag skulle kunna sminka mig för min skull, varje dag. Om jag kommer fram till att jag vill det så blir det så inom sin tid, om inte?
Ja, då är jag fortfarande jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar