torsdag 27 juni 2013

Vad vet vi och vad har vi rätt att säga?

Caranlachiel skriver om sambandet mellan föräldrars och barnens beteende, att en del har svårt att se detta och hur (om) det är okej att lägga sig i. Och jag måste säga att jag har tänkt på det här också.

Är det okej att lägga sig i? Min åsikt är inte automatiskt den enda rätta, bara för att jag tycker så, men om min åsikt är logisk och har en bra grund. Är den okej då?

Hon skriver att det är svårt att förstå främmande föräldrars tankar när de "vrålar arga nej till sin ettåring eller proppar i sitt lilla barn godis". Och att det börjar kännas jobbigt när man har en slags relation till de föräldrarna. Nu fattar jag (och du också förhoppningsvis) att det handlar om betydligt fler områden och mer komplexa saker än att ge ett barn godis. Det är bara ett av många exempel.

Men jag kan verkligen hålla med. Jag har varit i situationer där jag själv kollat snett på andra föräldrars beteende samt fått knasiga blickar från andra föräldrar.

För inte så länge sedan gick en mamma fram åt mitt håll när min systers barn rusade över en livlig parkering och både min syster och svåger sa till argt/vrålade/ropade (kalla det vad du vill, jag själv fick panik!) att barnet skulle stanna. Och av minen att dömma så var det inte direkt för en klapp på axeln den där kvinnan kom fram.

Poängen är att hon hade ingen aning om hur våran dag sett ut, detta var sent på eftermiddagen och barnen var både trötta och ledsna över att behöva åka hem. Hon visste inte att barnet som sprang över parkeringen nyss fått ett syskon och detta kunde vara en del av reaktionen på det. (Det vet ju inte ens jag! Nu bara spekulerar jag.) Det enda hon såg var två föräldrar som "vrålade" åt sitt barn som med glad min sprang på en parkering. Och det ville hon sätta stopp för.

Att jag sett henne rycka tag i armen på sitt ena barn inne på varuhuset vi kom ifrån, när barnet var på väg att rymma, spelar det också in? Var hon på väg fram till oss för att hon hade dåligt samvete över sin egen handling tidigare på dagen?

Det är en svå balansgång. Det är jag medveten om. Det kvrävs mycket mod att gå fram och kommentera ett dumt beteende. Jag önskar också att fler gjorde detta, på ett sätt. Civilkurage kallas det väl?

Men att göra en annan förälder uppmärksam på en sån självklar sak som att deras beteende smittar av sig på barnen, är det samma sak? Jag har tidigare skrivit om att jag känner att en del vänner drar sig ifrån mig på grund av mina värderingar. Detta är en grund i det. Att jag försökt få dem uppmärksamma på sitt eget handlande. Att det inte går att säga att kvinnor och män är jämställda när de samtidigt säger "du beter dig som en flicka". Eller när de lär sina barn att ett nej är ett nej samtidigt som de gullande säger "han slår dig bara för att han tycker om dig".

Att bryta ett mönster är svårt, fråga vem som helst som gett sig på ett godisförbud. Men att bryta en norm. Det kan kännas som en omöjlighet.

Hur tänker du?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar