söndag 28 juli 2013

Bärnstenskikaren av Philip Pullman

Sådär, nu är jag klar med alla tre böckerna om "Den mörka materian". Sist ut var "Bärnstenskikaren" som handlar om Lyra och Will som tillsammans överlevt många faror och ska gå igenom hel del annat innan boken är slut. De får hjälp från olika håll av änglar, Gallivespier och Mylefor och många andra. Tillsammans korsar de flera olika världar, till och med dödsriket.

Med risk att avslöja för mycket, i fall att du vill läsa boken, stannar jag där.
Jag blev positivt överraskad av de två första böckerna, speciellt med tanke på att det handlar om en triologi. De har en tendes till att bli väldigt sega i mitten för att i slutet toppa på sånt dumt ställe att första tanken är "Va? Slut? Men vad hände med allt det andra?". Känslan att författaren fruktat ett vettigt slut och därför skrivit ihop något hastigt brukar alltid finnas där när det handlar om serier. Riktigt så kändes det inte med de två första böckerna. Tempot var bra, bra avslut som blev bra början på nästa bok och så vidare.

Men den tredje... Den började starkt, något annat kan jag inte påstå. Mittendelen var också bra men andra halvan av boken. Oj! Kanske var det för att den var så extremt lång eller för att jag var trött på historian eller något annat, men nej. Det gick bara utför från mitten ungefär. Båda de två första böckerna hade byggt upp en stämning om ett slag, ett krig mellan himlariket och världarna, som liksom bara försvann. Ojdå, kanske avslöjar för mycket? Och när slutet på boken sen kom så, ja - det blev liksom en antiklimax.

Lena Nyman som uppläsare är helt fantastisk. Får jag chansen att lyssna på fler böcker hon läser upp så blir jag bara glad.

lördag 27 juli 2013

Nam nam blåbb!?

Öhm, jag har ju fastnat lite i blåbärsskogen om vi säger så. Fått blodad tand går ju också att säga. Vi har aldrig haft så här mycket blåbär på vårt ställe som iår under alla år som vi bott i huset och det måste ju såklart utnyttjas. Eller plockas för att vara korrekt.

Med mig i skogen har jag matvraket aka Hampus och påhittiga Sebastian. BLÅBB! hojtar Hampus så fort jag säger att vi ska plocka blåbär och sen rusar han till grinden. Jag kan ta den lilla skålen! hojtar Sebbe och drar fram två plastskålar ur skåpet. Och sen bär det iväg.


Hur mycket som Hampus snaskar i sig eller Sebastian trampar sönder i sina lekar har jag ingen aning om, men hittills har jag fått ihop några liter blåbär som ligger i frysen. Blåbärssmoothie, pajer och annat gottigt när det börjar bli ruskigt ute är ett faktum!

En annan lite rolig grej med att Hampus älskar blåbb är att han tror att alla mörka bär i ungefärlig storlek också är blåbär. Som svarta vinbär. Inte riktigt samma söta smak nej. Men hindrar det matvraket? Nepp.

- Nam nam blåbb! gastar han förtjust när jag rensar vinbär inför saft- och gelekokning. Tittar sen märkligt på mig, gör några fy-fan-vad-surt!-miner och sen...

- Nam nam blåbb!? och tar ett till vinbär. Samma miner.

- Det är inte blåbär, det är svarta vinbär.

Och alltså, minen när han får höra att det inte är blåbär är obetalbar! Men tro inte att han ger upp. Nästa mörka lilla bär kaaan ju faktiskt vara ett blåbär, verkar han tänka för diskussionen fortsätter ändå tills det blir dags att rensa de röda vinbären.

Då försöker han mata sin pappa med de bären istället.

fredag 26 juli 2013

Min sista dag på jobbet....

... innan semestern alltså. Tänkte att Nu ska jag klä upp mig dagen till ära! Och vad händer? Strömmen gick under natten så jag fick halvpanik när jag vaknade, inte för att jag skulle kunna försova mig egentligen men att vakna så där när det inte går att kolla klockan är ingen höjdare precis.

Och så regnar det asmycket ute. På min sista dag, va fasen - det ska vara fint väder en sån här dag. Jaja, bara det klarnar upp tills jag slutar för dagen så går det bra.

Fotograf: Pentdix Palme
På med finskruden och iväg till jobbet för sista dagen - imorgon ska jag soooova!!

Går det att bli annat än glad när en kollar på bilden?

Bilden är lånad från Oskarshamnstidningens webbuplaga.
Om vi få chansen att ta ett familjefoto ska det här tanken definitvt finnas med när vi fotas!

torsdag 25 juli 2013

"Det finns ingen mobbing på den här skolan!" Men både han och jag vet sanningen.

Min lillasyster ska börja på högstadiet och alla föräldrar är inbjudna till en träff och rundtur på skolan inför första terminen. Eftersom skolan påbörjade en ombyggnation när jag gick där frågar jag om inte jag kan få följa med. Det får jag. Det ser helt annorlunda ut. På ett väldigt märkligt sätt. Högstadiet som jag kände till är borta och istället ser jag ljusa frächa lokaler, nya gardiner och ett "bokträd" inne i ett klassrum. Bokträd... Med recensioner av böcker som ingick i något ämne kanske? Men det känns inte som ett högstadium längre, det står helt klart för mig så fort jag satt mig vid en av bänkarna. Inte med ett bokträd i ett klassrum där min lillasyster ska börja sjuan.

Bilden är lånad från en google-sökning.
Herrejisses, när jag började sjuan fick vi gå i klassrum där färgskalorna låg på gult, orange eller gult. Och där antingen katedern stod på en högre plattform eller där bänkarna stod i en slags trappa så att alla skulle få samma vy fram till tavlan och läraren. Och vi var tvungna att gå mellan olika byggnader för att komma till lektionerna. Nu ska de tydligen sitta i samma klassrum hela tiden, knappt att de byter lärare mellan lektionerna. Förutom hemkunskap, slöjdämnen och musik. Där är det precis som vanligt i alla fall och de måste ta sig till de andra byggnaderna.

Men just det, jag hade ju lovat att lyssna noga på vad de säger under mötet. Där står hennes nya mentor (klassföreståndare som vi sa), studierektorn kanske (?) och skolans kurator. Jag avskyr kuratorn. Fy vad tråkigt att hon får samma som jag hade. Jag avskyr honom så mycket att jag knappt skulle tveka om jag fick chansen att kräkas på honom. Vilken tur att hon får en ny skolsjuksköterska ändå, hon som vi hade var inte riktigt klok. Rolig men inte klok.

- När det kommer till mobbing kan jag stolt säga att det inte förekommer på denna skola.

Vänta.. Vad sa han nu? Vad sa kuratorn. Ingen mobbing? Vem är han att säga att det inte förekommer någon mobbing på skolan? Har han adlrig satt sin fot i skolans korridorer? Nej, just det. Han favoriserar vissa elever och skiter i resten. Det kommer jag ihåg nu. Som när några tjejer blev antastade under min tid på skolan och det enda som hände var att killarna som gjorde det här blev bjudna på fika av kuratorn. Nej, precis. Det finns ingen mobbing eller sexuella kränkningar på skolan. Har aldrig funnits.

Runt omkring mig sitter föräldrar till andra ungdomar som ska börja sin första termin, några av dem har storasyskon i min ålder. Jag känner att några av dessa föräldrar tittar på mig när kuratorn uttalar sig om mobbing och kränkningar. Hur allvarligt de tar på saken, vilka åtgärdsprogram som finns och hur stolt han är att de aldrig behövt använda sig av dem. De tittar inte på mig för att de vet om allt som hände under deras barns tid på skolan, de tittar på mig för att jag börjar protestera utan att jag vet om det.

Harklade jag mig? Eller sa jag något? Onej, jag sa väl inte vad jag tänkte!? Kuratorn stannar hur som helst upp i sitt eget smicker och tittar på mig.

- Jag glömmer aldrig en gammal elev, du borde ju veta att jag har rätt. Att det inte förekommer sådant på skolan. Eller hur?

Säger han menade till mig.

Kanske sa jag det där som jag tänkte ändå...? För både han och jag vet, om han nu verkligen aldrig glömmer en elev, att under min första termin på skolan "hjälpte" han mig att rätta till en slips jag hade på mig. Hjäpte som i att dra handen flera gånger över brösten på mig. Tillräckligt mycket för att jag skulle tycka att det var otroligt obehagligt och stelna till men ändå tillräckligt lite för att jag skulle tveka inför att protestera. Det kanske bara var som jag inbillade mig?
Och han vet också att den gången när jag fick en hand mellan mina ben, av en klasskamrat, och då protesterade genom att dels skrika, putta och grabba tag om killens paket och klämma till, var en hårsmån ifrån en anmälan mot honom själv eftersom det var jag som fick skulden och inget gjordes mot killen. Men att vara stark i den åldern där flera vuxna står mot en är inte lätt.

Bilden är lånad från en google-sökning.
Nej, mobbing och kränkningar förekommer inte på skolan - har aldrig gjort så länga han jobbat där. Men både han och jag vet det, om han nu aldrig glömmer en elev.

Chips på stranden?

Har sett många med chips på stranden, är det något att satsa på till nästa strandhäng kanske? Lite salt när det är varmt är ju gott så det borde fungera. Right?

Baksmälla fyraåring-style

Efter två nätter borta så blev ordningen återställd igår när Sebbe kom hem från sin mormor och morfar. Han älskar verkligen dem, älskar att vara där och längtar efter dem så fort han kommer hem. Det är väldigt gulligt att se och höra hans resonemang om varför han ska få åka till dem idag.

En sak som inte är så särskillt gulligt med det är hans humör när han kommer hem. Jisses... Lika dant varje gång. Nu när vi vet om hur läget blir så känns det inte så farligt som innan, då när vi inte fattade varför vi varje gång fick hem en liten demon skitunge.

Det ska skrikas, slåss och bråkas, gråtas om varje liten detalj: Jag är törstig, vill ha en rosa mugg (får en rosa mugg) NEEEEJ! Jag vill inte ha den, jag vill ha en annan... Och så vidare i all oändlighet.

Han är så totalt slut när han kommer hem efter en eller ett par dagar hos sina morföräldrar att alla kvarvarande känslorna och orken bara väller fram. Han är oftast väldigt duktig, hjälpsam och så när han är där - självklart måste han få utlopp för sin andra energi när han kommer hem.

Känner du igen dig? Hemma lever barnen rövare, man bävar inför att hitta på en viss grej och sen bara sköter de sig exemplariskt? Borta är var du får se vilket jobb ni lagt ner på "uppfostran". Som att alltid tvätta händerna efter toabesök. Vägrar hemma - Jag ska ha SPRIT! ryter ungen i med varje gång. Men borta kräver ungen att händerna ska tvättas noooga.


Igår fick hemmet med andra ord utstå en baksmälla fyraåring-style vad gäller energi. Där kan vi snacka om träning för tålamodet.

När det till slut var dags för sängen somnade han på ett litet ögonblick: Jag är inte trött, jag är jättepigg! Det är inte alls kväll! *snark*



onsdag 24 juli 2013

Upp till bevis att män och kvinnor ska behandlas lika!

Alltså förlåt eller nått - men det här gör mig så sjukt arg! En högt uppsatt politiker lägger ut en bild på sig själv och råkar i samma veva blotta snoppen. Reaktion? Ett par "gilla", några skämtsamma kommentarer och en liten artikel på Aftonbladet där de stoltserar med att de gjort politikern uppmärksam på blottningen.

Bilden är lånad från Aftonbladet.
Bilden tas bort och sen är det överstökat.

Kommer någon ihåg hur reaktionerna såg ut när Tone var med i Slitz? Där hon inte snippan eller ens brösten. Ja, precis - hon skulle inte längre få presentera vädret på TV4 eftersom de (idioterna) ansåg att det inte var lämpligt för en -kvinna? - medarbetare att visa så mycket hud.

Eller nej just det, det kan inte vara huden som är den röda tråden, för Anders Nylund (också TV4) fick ju inte samma slags uppmärksamhet när han presenterade vädret halvnaken. I tv. I direktsändning.

Det Tone gjorde var ju i en tidning, mycket värre. Glömde det, hoppsan...

Med andra ord kan vi väl sitta lugnt i båten vad gäller politikern, som inte heller lär bli avstängd från sitt arbete eller tvingas sluta för pressen blir för stor av denna händelse. Hade det däremot varit en kvinnlig politiker..? De flesta av oss vet väl hur de gått får våra kvinnliga politiker så fort de har hamnat i rampljuset av något liknande händelser.

Vafan, nej jag tar tillbaka det där med förlåt. Jag är arg. Och det här är fanimej INTE okej!

Sommarprojektet - staketbygge

Jag vet inte hur mycket ni vet om hur jag bor, men jag bor i direkt kontakt med en 70-väg. Inte sådär fruktansvärt kul när det är två småttingar som leker på trädgården eller när hundarna (jajustdet, har jag sagt att vi har två hundar för tillfället?) springer efter katten. Och vårat staket går precis uppe vid vägen med en tråkig och taggig häck utanför.

Nu håller vi på att flytta ner den ett par meter för att slippa laga staketet efter varje vinter när snömassan från plogbilen trycker sönder den lite varje gång och för att få bort barnen och grinden från vägen en liten extra bit.

Jag valde tydligen den lätta sidan att spetta på, fast jag tyckte ju att jag fick ta i en hel del ändå även om gubben tjattrade på om hur lätt det var jämfört med andra sidan av grusgången. Det märktes att vi hade lite olika typer av styrka (jag = ingen och gubben = massor) för jag fick häva mig på och från spettet för att få hålet större medan han bara vickade lite lätt på spettet. Jahopp, där märktes det vem av oss som är hål-van, eller?

Det nya nedflyttade staketet börjar ta form, all credit åt gubben som fixat nästan allt själv!
Ja, för jag spettade ju några hål ändå menar jag.
I bakgrunden syns också våran tax-säkrade grind. Fungerar fin-fint. Oftast.
Vi har pratat länge, och då menar jag läääänge, om att flytta ner staketet men det har alltid kommit något i vägen (bilarna till exempel) så du må tro att det är skönt att det äntligen håller på att bli av. Och det bästa av allt, med själva byggandet alltså avståndet till vägen är ju självklar, är att i samma veva kommer jag kanske få en ny torkställning också! YEEHAAA!

Måste sett otroligt roligt ut när vi häromkvällen drog fast några bräder till och nätet där mitt på trädgården för en hel del bilar saktade in mer än vanligt för att glutta på oss. Kanske tänkte de:

Har man inget att göra så kan man väl bygga ett staket mitt på trädgården...

Eller

Ska de skaffa får? Eller varför bygger de annars in en del av trädgården?

HAHAHA!

tisdag 23 juli 2013

Det finns knappt något enklare sätt att säga detta på

Kommer inte ihåg för hur länge sen jag såg det första gången, men det handlar kanske om ett år. Och jag föll stenhårt för det och gått och suktat efter det sen dess.

Jag har letat på helt fel ställen eller bara inte letat tillräckligt hårt. Jag vet inte. Vad jag däremot vet är att i söndags när vi veckohandlade (som för övrigt var den minsta veckohandling jag gjort sedan barnen kom tror jag) så fanns den bara där. Som magi hade den dykt upp - och i flera sorter!

I några sekunder var jag i himmelriket - glitterhimmelriket!

En av de små flaskorna fick följa med mig hem, den bara skrek om det, bönade mig. Och jag var inte svår att övertala när den frågade så fint. Absolut inte.


Går det annat än älska glitternagellack? I. Don't. Think. So!

GAAHHRR!!

Blir tokig på teknik ibland! Om du har försökt att mejla mig de senaste, tjaa - veckorna. Så kan du vara säker på att jag inte sett något. Jag kommer nämligen inte åt mejlen. Suck!

Den ladar och laddar men ingenting händer.

En del har otur när de tänker - jag har fan alltid otur med teknik (och ibland när jag tänker)!

måndag 22 juli 2013

Note to self

Googla aldrig sjukdomsbesvär - du är A L L T I D närmare döden än livet på sökresultatet som kommer fram. Alltid.

Nejdå, jag är ingen hypokondriker (heter de va? När man tror att man har alla världens olika sjukdomar?) men jag ville se om jag kunde hitta något bra husmorsknep på bihålebesvär. Skiten vägrar ge med sig eller ge upp och jag är astrött på att ha ont nu.

Kolla in den här trevliga behandlingsmetoden. Mm...

I fyra år har två reportrar från Aftonbladet granskat händelserna efter att kvinnorna blivit mördade.

Närmare bestämt vad som hänt med deras barn.

Säga vad man vill om Aftonbladet, men om ens hälften av detta är sant (och efterom en del handlar om Socialtjänsten i olika kommuner gissar jag på mer än hälften) så är det fortfarande fruktansvärt hemskt.
I ett av fallen så nekas morföräldrarna att ha hand om sitt barnbarn. En av anledningarna? De har skulder som de betalar av. Jojomen, det förvånar mig inte ett dugg om just den biten stämmer.

Jag fattar att personalen inom socialtjänsten måste hålla sig till sina regler, annars skulle det gå överstyr med en gång. Och den som kunde spela mest övertygande skulle få sin vilja igenom oavsett om det är det bästa för barnet. Men alltså. Fallen med sånna där knäppa formuleringar blir bara fler och fler, eller vi hör talas om dem i olika medier mer nu än tidigare. Och det där skrämmer mig.

Håller vi på att tappa människovärderingarna?

lördag 20 juli 2013

Varför denna fascination av bröst?

Jag anar att vare sig du har en snopp eller en snippa mellan benen så har du någon gång fått leda blicken som tittar på dig från en viss punkt på kroppen upp till ögonen? Det händer mig lite då och då, inte så mycket längre men det händer.

För egen del så är det brösten som ska spanas in. Eller en finne (jag har fått en förskräckligt massa finnar nu ett tag, jag vet varför och det stör mig en aning men mer om det nån annan gång). Och så får jag liksom säga något eller göra något som en avledande manöver så att blicken hamnar i ögonhöjd istället.

Hur som helst, så verkar vi inte vara ensamma om det. Vi människor menar jag. Fast i djurvärlden spanar de in potentiella partners så där. Stora horn betyder bra anlag eller fötter som är mer attraktiva ju mer blåa de är.
Bilden är lånad från FB-gruppen I fucking love science!
Vi är inte så olika djur som vi ibland hävdar?

fredag 19 juli 2013

Det går att säga saker på så många olika sätt

Ta det här med familjeparkeringar vid olika storköp som exempel.

Bilden är google-lånad.
Jag blir vansinnig, absolut tvärarg, på de som parkerar där utan att ha SMÅ barn i bilen. Säger till varenda en jag ser (oftast i alla fall) som parkerar på de platserna utan att ha barn i bilen. En del blir arga (de flesta), en del rycker på axlarna och en del flyttar på sig. I den ordningen. Mitt sätt är inte så effektivt om vi säger så.

Och så kommer min storasyster. Som begåvats med snilleverksamheten av oss två.

Bilden är lånad från argalappen.se med rubriken:
Som förälder är det viktigt att uttrycka sig pedagogiskt.
Medans jag säger till arg att Det här är minsann en FAMILJEparkering, vill du parkera när får du leta efter en annan parkeringsficka! Så säger min syster lugnt:

Ja, alltså... Det här är en familjeparkering med extra breda rutor för att barn är som barn är. De har ingen koll på hur långt det är mellan bilarna, hur de kan slå upp dörrarna och sånt. Så visst får du parkera här, men då får du också vara medveten om att det kan komma glass på bilen, dörrar kan bli tilltryckta eller få andra märken på bilen. Vi småbarnsföräldrar är medvetna om detta och det är okej. Men vill du ta risken med dn fina bil som ännu inte har några repor, så är det okej också.

Och vet ni vad som händer!? Jo, de flyttar på sig! Med andra ord. Mitt gastande är inte värt ett piss. Hädanefter ska jag förklara för idioterna som parkerar fel att de gör det på egen risk. Inte för att jag skulle göra något, men jag kan ju inte vara på alla ställen samtidigt och om mina barn lutar sig mot en bil i väntan på att få sätta sig kan ju jag inte hjälpa att de har knappar på byxorna eller grus i fickorna som lätt skrapar bilar.

Faktiskt.

torsdag 18 juli 2013

Oups!?

Detta hände i februari i år...


Flera meteoriter slog ner (eller en exploderade över så det blev flera) i de ryska Uralbergen. Lokala medier berättade om att 950 personer blev skadade, främst skärsår av glasbitar eftersom fönstrena splittrades av nedslaget.

Läskigt...

Hur vore det att ta upp lite tabubelagda ämnen?

Som hur småbarnstiden verkligen är och andra liknande grejer?

För några dagar sedan hände liksom en grej och sen fick jag till mig att jag är långt ifrån själv om att känna så, det är bara ingen som pratar om det. Inte så öppet i alla fall.

Det är som på jobbet efter lönesamtal, alla vet att det har snackats om lön och om kollegorna. Men ingen yppar ett knyst - av rädsla eller något annat. Men om vi skulle prata öppet om lönerna skulle gapen bli mindre för lika arbete. Att vi inte pratar om det är till arbetsgivarnas stora vinst, inte vår.

Samma sak gäller vissa tabuämnen. Eller?

onsdag 17 juli 2013

Puss, puss vi ses sen!

Ett starkt sommarminne från när jag var mindre är att pappa och jag ibland åkte och badade själva på kvällen, bara pappa och jag på hela badplatsen. Jag vet egentligen inte om det här hände under en sommar eller flera men jag har flera minnen av att han skulle lära mig att simma och klev ett steg ifrån mig för varje simtag jag tog mot honom.

Eller när jag tjatade en hel dag om att jag ville bada för att det var varmt, att det visst var varmt i vattnet också (jag är uppvuxen vid havet och som alla som badat i havet vet så kan det vara rejält kallt även om det är mitt i en varm period, det beror på hur vinden ligger på). Och pappa och jag åkte ner till Nordstjärnan (en liten badplats med minimal "strand" och några klippor, skärgårdsidyllen) och han stod fullt påklädd och sa: Bada nu då, du sa ju att det var varmt! med glimten i ögat såklart och jag stod huttrande med endast tårna i vattnet. Det var svinkallt kan jag lova!!

Eller när pappa och jag bestämde oss för att bada näck och mitt i alltihopa kom våra grannar som skrattade gott åt oss när de fick vända sig om när vi smet upp efter våra badkläder.

Eller när.... Ja, ni fattar va?

Nu kommer jag att få vara med att skapa nästa generations, mina barns starka sommarminnen. Kvällen när Sebastian fick sin nya säng vägrade han att somna (han var rejält uppspelt) förens jag hade lovat honom att bara han och jag ska åka och bada.

Inte Hampus.

Inte pappa.

Bara du och jag, mamma!

Och självklart ska bara han och jag åka och bada, fast hans minnen kommer vara förknippade vid en helt annan badplats än min och pappas. Och ska jag bada näck där får de bli rejält mörkt först, det finns nämligen hur på andra sidan sjön. Men det är klart, jag är inte blyg av mig och att bada näck är nog det bästa sättet att bada på!

Väldigt sött men lite illa vald tidpunkt

Okej, vem var det som inte höll tummarna? Gårdagens läggning gick inte lika smidigt som i förrgår för Hampus del. Han kom nämligen på att det går att kliva upp ur hans nya säng. Och lärde såklart sin storebror detta.

Sebbe har aldrig gjort så, han har hållt sig till att ropa på oss när han inte kunnat somna eller på morgonen när han vaknat. Det är inte fören han fick flytta in till sitt nya rum i höstas som han började kliva upp själv på morgonen.

Hur som haver, barnen gick in till varandra igår och hämtade den andra för att lägga sig i ena sängen tillsammans. Hur sött som helst! Men inte det smidigaste när de skulle sova kanske. Eller ja, varför skulle de inte kunna få somna tillsammans?

Det kanske var jag som inte tänkte ända fram där... Hmm.

Det blev lite ombytta roller igår från i förrgår ändå för Sebbe somnade snabbt och Hampus var vaken lääänge. Satt inne hos honom tills han somnade och hejåhå - vad han kämpade med att vara vaken!

Ett glas vin och ett stycke spinnande kortsorteringssällskap.
Inte helt fel kväll ändå.
Eftersom det drog ut på tiden med läggningen fick kvällens planer bli omkullkastade, och jag satt och sorterade kort från flera år tillbaka in till olika album. I slutet bara puttade jag in dem, albumen räckte i alla fall inte. Så nångång när jag har ork får jag sortera om igen. Så går det när man samlar på sig massa bilder tills det kommer ett bra erbjudande för framkallning, då blir det lätt över 600 bilder att sortera. Får nog komma på ett bättre system tror jag.

Hur gör du när du ska beställa bilder?

tisdag 16 juli 2013

Stora barn betyder nya sängar

Hampus har växt ur sin spjälsäng - BUHU, han är inte längre en bebis!! Det går inte att förneka det längre, han börjar bli så stor! Och Sebbe var också på gång att behöva få sin växasäng förlängd till sista (längsta) steget. Dom är stooora nu...

Igår gjorde vi en sängommöblering på nästan hela övervåningen. Sebbes växasäng flyttades in till Hampus rum och en lånad säng från mormor & morfar/moster/mammafarmor fick flytta in i Sebbes rum.

Medan barnen badade skruvade jag isär spjälsängen och växasängen, flyttade på dem, skruvade ihop växasängen på nya platsen och sen kom gubben uppfarandes: Ska vi flytta sängarna ikväll!? Min taktik (om det nu kan kallas det) fungerade för det skulle ta för lång tid att skruva ihop två sängar än bara den som Sebbe skulle få på sitt rum. Hampus blev överlycklig och satte sig för att leka i sin "nya" säng. Motade bort alla som kom i närheten - bara han skulle sitta i sängen. Och Sebbe blev så uppspelt över sin nya säng att det tog honom två timmar att somna igår.

Stora sängen med lilla Sebbe i.
Sebbe såg så liten ut i den stora sängen och varje gång jag gick in för att titta till honom så blev hans ögon större och större av upphetsningen som vägrade ge med sig av tröttheten. Hampus däremot verkade ha längtat efter storebrors säng (han har flera gånger de senaste veckorna försökt gå o lägga sig i den sängen när vi sagt att det är läggdags och blivit arg när han burits bort och till sin spjälsäng) för han somnade nästan direkt utsträckt på tvären, fötterna utanför sängen och huvudet på en av de två jättekrokodiler han har i sängen.
Hampus lite senare på kvällen, de konstiga ställningen beror
på att han vill ligga PÅ gosedjuren.
Är de inte i vägen från början, lägger han dom så.
Inte ett enda fotsteg har hag hört i natt från dem, Hampus vaknade precis som vanligt och ville ha välling men han satt bara i sängen när jag kom in med flaskan. Tror ni att det blir lika lyckat ikväll?

Håll tummarna för det!

Ursäkta frånvaron

Men blogger är urdum just nu, vill inte låta mig skriva ett endaste dugg eller lägga in blider.

Ha tålamod, jag kommer tillbaka!

måndag 8 juli 2013

Note to self

Träningsvärk a la blåbärsplockande är ICKE att leka med.

//jag-vet-att-jag-lever

Vad har du gjort i helgen?

Vi har bland annat plockat blåbär, fixat studsmatta (som Hampus redan ramlar av, slog sig ordentligt men ville hoppa direkt efteråt igen), badat och slagit ihjäl en miljard mygg.


Sebastian tröttnade efter en liten stund på att plocka blåbär, men hittade nästan direkt något annat att sysselsätta sig med. Hampus förljde efter mig länge, länge och plockade de goda små bären. Ville de inte lossna direkt så löste han det så smidigt genom att sutta av bäret från busken.

Jag har två uppfinningsrika barn!

söndag 7 juli 2013

lördag 6 juli 2013

Guldkompassen, Den skarpa eggen och Bärnstenskikaren av Philip Pullman

Kommer du ihåg en fantasyfilm (Guldkompassen) för några år sedan med Nicole Kidman och Daniel Craig? Jag kom att tänka på den för ett tag sedan och kom på att slutet i filmen bäddade för en uppföljning och när jag kollade efter den så upptäckte jag triologin i böckerna.

Nu har jag hunnit till sista boken - Bärnstenskikaren.

Böckerna handlar om en ung flicka (Lyra) som en dag råkar hamna mitt i ett möte mellan hennes farbror (Lord Asriel) och akademikerna  på skolan hon växer upp på. Från den dagen blir inget sig likt. Hon hindrar sin farbror att bli förgiftad och får höra talas om stoft. Något som verkar skrämma de flesta, men inte hennes farbror. Miljön i böckerna, speciellt första (Gulskompassen) påminner mycket om artonhundratalet. Med skillnaden att i boken han alla människor förkroppsligade "själar" som kallas daimoner. Daimonerna har formen av djur och speglar deras människas personlighet. Det finns också pansarbjörnar (speciella isbjörnar) och häxor som kan bli flera hundra år gamla.

Bild lånad från Adlibris

I första boken får Lyra möta svårigheter i vad de kallar "Slukarna". Slukarna rövar bort barn och tar dem till Norden. När hennes bästa vän blir bortrövad bestämmer hon sig för att hjälpa honom. Det blir som sagt många svårigheter och stop på vägen, men inget som känns avstannande i boken. Det flyter på och intresset dalar inte.

Bild lånad från Adlibris
I andra boken (Den skarpa eggen) har Lyras far öppnat en port genom världarna och hennes egna äventyr tar fart på riktigt. Det kan tänkas att andra boken bara är en transportstäcka till tredje, det har hänt förr menar jag. Men njaa, nog har andra boken ett annat tempo men att den bara är en transportsträcka håller jag inte med om i detta fall.

Lyra träffar Will som är från en annan värld (våran värld) och tillsammans hjälps de åt över ett antal hinder. Lyra letar fortfarande efter svar om Stoft medan Will både gömmer sig och letar efter sin far. Ju längre in i berättelsen man kommer, desto mer gemensamma nämnare får dem. Det skulle kunna gå att säga att deras öden flätas ihop.

Om jag ska blanda in filmen i mitt läsande så är första intrycket av böckerna att filmatiseringen tar bort väldigt många saker som jag faktiskt hade frågetecken om. Sånt som hur relationen mellan människan och dennes daimon verkligen såg ut. Filmen kunde inte riktigt fånga det. Men så är det ju med filmatiseringar generellt, det går inte att fånga allt. Och efter att ha sett filmen ännu en gång (var ju tvungen nu när jag läst böckerna) så är det faktiskt väldigt mycket som de gjort bra. Hela Lyras värld med den mystik som beskrivs där är ett exempel. Och det är verkligen synd att inte filmen fick ett större genomslag än vad den fick, det hade varit väldigt spännande att se fortsättningen filmatiserad!

Bild lånad från Adlibris
Nu är jag på tredje boken (Bärnstenskikaren), precis i början och jag har haft svårt att hålla mig för skratt. Will letar efter Lyra och har till sin hjälp två "änglar", varav den ena är så härligt sur att jag bara skrattar åt honom.

Och jo, jag längtar faktiskt en aning efter min mobil på kvällarna så jag får ligga och lyssna på Lena Nymans (du vet, från Ronja Rövardotter) röst när hon läser boken för mig.

fredag 5 juli 2013

Okej, jag gillar väl inte spindlar så där överdrivet mycket...

... men den här var faktiskt rolig!

Bilden kommer från FB-gruppen I fucking love science.
Speciellt eftersom jag jobbar med webben, kanske var en spindel i mitt förra liv?

onsdag 3 juli 2013

Koka köttbullar för saftigheten - check!

För ett tag sedan, efter jul nångång, pratades det vid lunchbordet på jobbet om att koka köttbullar som ändå skulle in i frysen. Att de skulle hålla sig saftigare så. Och jag tänkte att det där måste jag ju bara testa!

I receptet som vi pratade om då, julköttbullar, så skulle man ha i en flaska (33 cl antar jag) julmust i buljongen för att få extra julig smak. Och det gjorde jag ju inte nu. Dels för att om en flaska julmust överlevt så länge i mitt hus så... Nä, den hade aldrig överlevt så länge. Och dels såklart för att jag inte gjorde julköttbullar.

I söndags testade jag att koka de små rackarna istället för att bryna dem i ugnen, vilket annars har varit mitt smidigaste sätt när jag gör så många. Jag har gjort på tre kilo en gång och ändå blev det inte så många kvar att lägga i frysen - T R E   K I L O!! Jag kokade dem i vatten med buljongtärningar i. Och gjorde smeten som precis som vanligt. Ploppade ner bullarna och efter fem minuter ploppade de upp till ytan igen.

Mina testköttbullar, yumyumyum...
De såg inte så värst aptitliga ut, men hey - jag kokade dem inte för att ätas direkt utan för saftigheten. De vi skulle ha till middag stekte jag senare för att få lite färg på dem och OH MAJ GAAD! Så goda de blev!

Inte nog med att jag aldrig fått dem så runda förut (oftast ser de ut som en lätt utpumpad boll, platt på ena sidan. Eller som en triangel.) de var så jäklans saftiga och smarriga att jag fick stoppa Sebastian vid hans åttonde köttbulle och sen gå ner och hämta några till i frysen för att både gubben och jag skulle få matlådor till dagen därpå.

Jag är frälst i detta, hädanefter kommer jag bara att koka köttbullarna! Fast nästa gång ska jag testa koka dem i sås, så man slipper se gråsdassigheten. (också ett tips jag fått)

tisdag 2 juli 2013

Pratkvarnen Hampus - tvåordsmeningarnas tid är här!

När vi är hemma pratar barnen nonstop, jo jag vet - jättegulligt. Verkligen. Förstår ni hur trötta deras föräldrar är i både huvud och öron efter en hel dags tjatter?

Nåväl, Hampus har ju mest pratat bebisspråk. Med inslag av riktiga ord. Han började tidigt med det och det har bara ökat under tiden. Så förutom de här vanliga mamma, pappa, titta så slänger han allt mer ofta iväg med ord som:
  • potisch (potatis)
  • bäpple (äpple)
  • bebisch (bebis)
  • jam (mjau, lejon)
  • Mpuss (Hampus)
Och lite annat. Men det som verkligen var roligt att höra i helgen var när han blev sur, ställde sig upp på stolen, plutade med underläppen och sa: ja aajsch (jag arg). Åtminstone tror vi att det betydde det.

Tvåordmeningarnas tid är inne! Och eftersom han har en storebror som lär honom att "allt är mitt" så hörde vi även min jam (mitt/min lejon) i helgen.

Har jag nämt hur skönt det är när båda barnen sover och det är tyyyyst i huset?

måndag 1 juli 2013

En annan du

Jag gillar verkligen den där tanken, den är så logisk och jag förstår nu i efterhand inte fullt ut varför det inte slagit mig förut. Mina barn är en annan jag. Barn är inte personer som ska ses ned på för att de är barn, barn är individer med lika rättigheter som du och jag.

Ändå så behandlar jag mina barn som just det där ibland. Att de är mindre värda. Om jag ska tala helt ärligt och krasst om verkligheten menar jag.

I lördags fick Sebastian ett utrbott för att han först ville ha en snuttefilt men sen när den skulle betalas ville han inte ha den. Så vi (vuxna - jag) bestämde att vi skulle äta först. Så att han skulle få tid att tänka och för att vi alla skulle få fylla på med energi. Det behövdes helt klart! Men då fick han ett utbrott som sagt, inne i en affär. Ett sånt där jag-skriker-och-kastar-saker-omkring-mig-utbrott. Han både ville och inte ville något och i dessa fall så måste han få chansen att reda ut det själv, med oss som stöd.

Det föreslogs att lyfta bort honom från affären, köpa snuttefilten för att få tyst på honom och så vidare. Det tog en kvart innan han kunde lugna ner sig så pass att han ville följa med ut från affären. Frivilligt.

Om du tänker efter, hur hade du gjort om det var din vän, din vuxna vän, som reagerade med förtvivlan över något. Skulle du lyfta bort vännen från stället? Skulle du köpa den där saken som hen blev förtvivlad över? Eller skulle du försöka stötta vännen så gott du kan och hjälpa vännen ta sig igenom förtvivlan?

Ja, det är asjobbigt med sånna här utbrott.
Ja, jag känner mig som världens sämsta mamma.
Ja, jag vill bara lyfta iväga honom/sälja honom på Blocket/få problemet att magiskt försvinna när det händer.

Men till vilken nytta?

Jag säger inte att det är det enda sättet eller ens det bästa, men för mig låter detta så logiskt. Behandla ditt barn med samma respekt som du behandlar en vän.

Det mest använda motargument jag får höra är "ja, men ge allt till barnet då! Skäm bort barnet, gör det!" när jag säger att vi ska behandla barnet som en vän. Men det är ju inte det som det handlar om.

Du ger inte din vän allt vad vännen ber om och du sätter dig inte i maktposition med din vän. Du är respektfull.

Och hur ska ett barn kunna lära sig om respekt om ingen ges till barnet? Jag är absolut ingen förebild i detta, senast idag betedde jag mig själv som en fyraåring i värsta trotsen när båda barnen var i luven på varandra och ingen lyssnade på den andra. Då fick jag nog och gormade. Som sagt, ingen förebild.

Men jag jobbar på det, jag kan orka med ett utbrott mer nu än innan jag fick så kloka tankar till mig. Jag har en del pesoner runtomkring mig som ständigt lär mig hur jag kan förbättra mitt beteende, som hjälper mig att sätta ord på mina känslor och tankar. Som hjälper mig att se något logiskt i sådant som jag tidigare tagit för en slags skev givenhet. För det säger jag tack! Och fortsätt att inspirera mig!


Bilden är från när vi var på Kolmården hela hiet, september -11.

Gissa vad jag ska göra i november


Fattar du hur jäklar uppspelt jag är!!