Det är en hård läxa och jag har mycket att lära

Senast i helgen sa jag att ungarna var billiga och att en annons på Blocket inte låg långt borta. Det är sånt där som jag kläcker ur mig när alldeles för många saker har gått på tok på alldeles för kort tid. När det gäller barna. Jag gissar också att många, väldigt många, småbarnsföräldrar håller med mig i tanken om Blocket-försäljningen. Hämtas mot betalning om det är riktigt illa.

Därför träffade Petras inlägg "Sälja ungarna på Blocket!?" mig klockrent! Det är inte bara så att jag skäms över mitt uttryck, jag får en häftig (stor, inte bra) känsla av att det här borde jag ju förstått. Det är ju så självklart!

Bilden är lånad från Petraz blogg En annan du.

Det finns så många saker som vi (jag) säger som bara är prat, sånt som hänger med från andras vardagstal. Blocketförsäljningen är en av de sakerna. När det kommer till kritan skulle jag aldrig kunna tänka mig att sälja barnen eller stöta bort dem med mening. Jag är såklart mänsklig och vill vara för mig själv ibland, inte bara vara mamma men det ser jag inte som riktigt samma sak. Men det kanske det är? Nej, nää.. Det känns inte så.

Ändå så säger jag det. Och det värsta av allt är att jag till och med sagt det så att Sebastian har hört. När jag varit som mest förtvivlad: ingen av ungarna vill sova fast de skulle behöva det, när jag bränt vid maten och upptäcker att de inte har några mängder med rena kläder. När allt känns hopplöst och jag inte vet om jag vill rymma eller sätta mig ner och gråta. Då, då har orden slunkit ur mig.

Ja alltså, det kan de ju göra i andra tillfällen också. Som för att beskriva en sjukt dålig dag. Men nu menade jag när jag sagt det så att Sebastian hört det. Fy, vad hemskt det är när jag ser tillbaka på det! Det är så mycket jag har att jobba med att jag inte vet var jag ska börja.

Förutom Blocketpratet är sovrutinerna en annan sån grej. Ena ungen är inne i en period då allt ska hjälpas till med, inga problem att hoppa i säng med andra ord så länge jag frågar istället för säger att det är läggdags. Men den andra. Vilka hot jag måste (nej, jag måste inte. Det vet jag. Men inget annat har liksom fungerat tidigare och därför har vi fortsatt) komma med för att det inte ska sparkas i väggen, skrikas, hoppas i sängen. Och. Så. Vidare. Senast igår kväll då jag fick hota med att plocka bort leksaker om han inte la sig ner i sängen och slappnade av.

Två minuter senare snarkade han.

Jag vet ju att det inte handlar om att han inte är trött, för det är han ju bevisligen. Och det ser jag på honom också. Det är som sagt så att vi testat olika grejer och detta är det som fungerat, otroligt tråkigt av flera anledningar. En av dem är att jag borde kunna ta mig den där extra tiden de kvällar som det strular. Om det handlar om fem minuter eller en timme borde kvitta, båda grabbarna lägger sig så pass tidigt att jag ändå har tid över för att göra något annat. Men jag orkar inte, vill inte? När klockan är slagen för sovdags för småttingarna tar även min energi slut. Och hur jag än har försökt det senaste halvåret, minst, så orkar jag mindre tjafs och ruckningar ur rutinerna än vanligt.

Sömnbrist, nya situationer som jag inte fått kläm på ännu eller om det beror på något annat vet jag inte. Säkert alltihop. Det jag vet är att det är en hård läxa och jag har mycket att lära.

Hur ofta får du chansen att ställa dig själv mot väggen för dina vanliga uttryck eller handlingar?