Jag vet, jag veet (sagt med djup röst a la Jeff Dunham), jag ska inte klaga. Det är fruktansvärt sött, och det känns också väldigt bra att han är så trygg med mig. Men hallå! Pappan i familjen är exakt lika gosig att vara med på nätterna som mamman! Ändå så gallskriks det tills jag kommer in i rummet.
Det började smått med att vi inte fick slänga saker (hewegu! då försvinner dom ju) och nu har det gått över till att nattetid duger ingen annan än jag. För det mesta. Som häromnatten, Hampus vaknar och gråter. Ropar "mamma!" och pappan går in för att trösta. Jag tyckte att mitt springande de två gångerna innan var skäl nog för att slippa en tredje.
Då kommer illvrålet. "NEJ MAMMA!"
En uppgiven pappa kommer in till sovrummet igen "Jag får inte röra honom..." Nej tack, jag hör det... Så jag går in till en snyftandes Hampus. Sätter mig på sängkanten, får en fot instucken i magfläsket och vips. Snarkningar hörs från det lilla barnet.
Sött som socker, men inte så vänligt mot sömnkontot precis. Att lägga honom i våran säng fungerar inte riktigt. Hampus får ju sin sömn, typ. Men hans föräldrar får nada. Det kan tänkas vara egoistiskt av oss att inte lägga honom i sängen då men för att kunna fungera som människa behöver jag faktiskt någotsånär som en uns av sammanhållande sömn. Faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar