The Conversation You Must Have With Your Sons

Carina Kolodny skriver ett öppet brev "The Conversation You Must Have With Your Sons" till tonårsföräldrarna i USA, riktat speciellt mot pojkarnas föräldrar även om det är tänkvärda ord till alla vi föräldrar.

Carina frågar om vi kommer ihåg när vi hade "that intimate conversation" med våra söner:

"I love you and I need you to know that no matter how a woman dresses or acts, it is not an invitation to cat call, taunt, harass or assault her"?

"Your sexual experiences don't dictate your worth just like a woman's sexual experiences don't dictate hers."

Kommer du ihåg? Eller kan du kanske ärligt säga att detta är ett av de snacken som du kommer att ha med din son när han blir lite större? Jag kan inte det. Inte så där öppenhjärtligt. Min plan var att linda in det i allting så att jag inte skulle behöva sitta där och ta det jobbiga samtalet. Egentligen vet jag inte hur jag skulle ha gjort, men efter att ha läst Carinas text känner jag mig ganska säker på att jag inte skulle ha haft den här sortens prat med någon av mina söner. Om jag i framtiden får en dotter hade jag med all säkerhet haft det här pratet med henne, fast vinklat på det där skeva sättet som vår kultur nu fulländat.

Vidare skriver Carina om "the creepy men" som jag tror att vi alla har hört talas om, de där männen som in their best behavior endast smyger omkring i buskarna eller kikar in genom nyckelhålet vid omklädningsrummet. Men vilka är egentligen de här otäcka männen? Är de verkligen främlingar för oss?

Nej.

"We have too much information to continue blaming the anonymous man lurking in the shadows. We have more than enough data to conclude that the majority of perpetrators aren't "others," they are peers and classmates and ex-boyfriends and friends. "

Våra söner. Våra män. Våra pappor, farbröder och kusiner. Våra vänner.

Varför lägger vi ansvaret för våldtäkter på offret: Dina kläder provocerar. Du hade druckit. Du har tidigare haft sexpartners. Du sa aldrig nej, stopp. Du försvarade dig inte.

Det är som att behandla symptomen men aldrig sjukdomen. Så att du aldrig på riktigt blir helt frisk. Är det verkligen vad vi vill?

Jag håller med om att det där samtalen är läskiga, och jag kan inte säga att jag ser fram emot att behöva upplysa mina söner om att längden på kjolen inte per automatik betyder ju kortare, desto villigare. Att bara för att hon inte säger nej betyder det inte fritt fram.

Men jag känner mig mer motiverad och styrkt i att detta är något som måste göras. Jag vill inte vara med om att mina söner känner att de inte behöver ta ansvar för sina egna handlingar av en sån enkel anledning att ingen någonsin har lärt dem.

Boys will be boys sägs det. Men nej, jag håller inte med längre.