Nu är det så här att jag, tillsammans med min familj, håller på och går igenom något som för mig är väldigt jobbigt. Det tar på mina krafter och jag känner mig matt och maktlös när jag tänker på det. Eftersom jag är en ganska öppen person så tror jag att de som är i min närhet redan har sett att något påverkar mig. Och jag vill prata om det. Eller som nu skriva om det.
Men jag orkar inte. Och jag vågar inte.
Och jag tror att om jag skriver om det helt öppet just nu, när den här jobbiga perioden faktiskt håller på som värst, så gör jag saken värre. Om jag däremot skriver om vad jag känner så kommer det att göra mig gott. Därför är jag så vag i ibland när jag skriver.
Vad jag kan säga är att det är ingen av oss som är sjuka, inget som är livshotande på något sätt, ingen som ska lämna någon annan. Och det är absolut inget som någon annan behöver vara orolig över. Det här handlar om mig och mina känslor i den här bergodalbanan som just pågår omkring mig.
En del av er vet vad det handlar om, ni behöver inget säga här. Ni som inte vet vad det handlar om kan jag lova att ni kommer att få veta. Men inte nu. När allt är färdigt och jorden slutat att spinna extra fort i mitt huvud kommer jag att berätta. Mycket vet ni faktiskt redan.
Ibland får jag chansen att släppa garden och det är först då som jag känner att jag har haft den uppe över huvudtaget. Idag fick jag chansen att släppa den. Inför en person som jag känner förstår mig och min situation. Och jag kan inte ens förklara hur det kändes efteråt. Det närmaste jag kommer är nog en slags frihetskänsla.
Jag är en stark person och det vet jag. Jag kan klara av mycket mer än vad jag först tror är möjligt, för det har jag bevisat för mig själv många gånger. Men bara för att jag vet att jag är stark så betyder inte det att jag ibland bara vill krypa ihop någonstans och gömma mig för omvärlden. Inte vänta på bättre tider direkt. Utan jag vill andas.
Slippa kraven som ställs på mig att vara stark. Nästan allvetande.
Men jag vill samtidigt inte att andra kommer och tar över, för jag mår bra av att klara saker som först känns jobbiga. Det tror jag att vi alla gör i viss mån. Som den där stoltheten en kan se i barnen när de klarat av någon ny färdighet. Den vill jag absolut inte förlora! Jag vill bara inte att den ska vara mitt enda sätt att ta mig framåt.
Att behöva kämpa sig framåt är kladdigt, det är stökigt, bullrigt och du går nästan alltid på tå - beredd på att kasta dig över någon eller något som gör att du kan lägga ytterligare en tegelsten bakom dig.
Och att kasta mig över saker så där mår jag inte bra av. Det är då jag måste klamra mig fast för att inte glida av när jorden börjar snurra i dubbel fart. Det är där jag är nu. Och det kommer att bli bra. På något sätt. Men just nu vill jag bara andas, släppa greppet och för en gång skull få åka med i den där förbannade karusellen utan att först behöva bestiga hela ställningen först.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar