fredag 13 december 2013

Alltså, varför inte?

Ända sen jag var riktigt liten har fått höra att jag inte ska klippa mig själv. Och nu menar jag håret. Jag tror att de allra flesta ungarna får höra det, och jag har definitivt sagt det till mina ungar. Och jag har länge varit rädd för att klippa mig själv, bara en sån sak som att klippa lugg har jag hållt mig undan.

Med tanke på hur snabbt mitt ogräshår växer är det lite knasigt. Att gå till frisören har för mig varit en sån sak som jag gjort en gång om året (nejdå, skämtar inte) och det var något som jag började med för inte så många år sedan. Innan dess lät jag bara håret växa fritt, vid midjan slutade det växa och höll sig konstant. Och nu har jag varit i desperat behov av att klippa av nån decimeter eller två pga slitna toppar. Eller ja, halva håret är ju slitet så att så mycket "toppar" är det ju inte.

Men jag har inte haft tid. Eller ork. Eller pengar. Eller lust.

Så jag har skitit i att gå till en frisör med andra ord.

En jobbarkompis förklarade för ett tag sedan att hon klipper topparna själv för att hon tycker att frisörerna tar för mycket annars. AHA! tänkte jag och kom på att det nog inte är så illa att klippa sig själv. Efter några modstärkande dagar högg jag tag i surfplattan och en sax. Stängde in mig på toaletten när barnen hade lagt sig och klippte av nån decimeter eller två.



Resultatet blev jämnt och bra, var sida för sig alltså. Förutom nedersta längden som jag tror blev jämnt hela vägen runt. Jag kunde ha kapat av en bit till av mitt risiga hår eftersom det fortfarande har taskiga toppar, men långt ifrån hur det var innan. För nu.. Nu kan jag ju borsta håret utan att bli vansinnig!

Nu blir jag bara lite arg på tovorna. Och desutom kanske jag inte ska ojja mig för mycket över barnens klipp, jag menar. Håret växer ju ut. Så vad gör det att det är lite snett eller kort ett tag?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar