Duktig-flicka-syndromet

Fan också!

Det där jäkla duktig-flicka-syndromet slår till när jag minst anar det. Helt plötsligt (okej, inte helt plötsligt men det slår fasen ner som en bomb) så ska jag bevisa att jag kan saker. Klara mig själv och desutom har tid ÖVER.

Hur fan tänker jag där kan jag undra efteråt. Det hör jag ju själv - tid över. När fasen har jag tid så det räcker?

Gör du så också? Får för dig att du ska hinna göra allt det där som andra hinner med, och du ska desutom klara av det själv. 

Välstädat hemma varje dag, inte en grej som ligger på fel ställe. Barnen är snälla och leker med varandra en hel dag utan att bråka. Desutom vill dom hjälpa till att städa. Alltså, ibland tror jag på allvar att folk har det så där hemma. Och då faller det där jäkla syndromet på mig igen och jag känner att jag bara måste göra saker hemma.

Som förra veckan, när barnen inte ville städa undan sina leksaker, då dök en sån där varningssignal upp i mig igen. Vi ger barnen (speciellt Sebbe) veckopeng om han håller undan sina leksaker - städar på kvällen eller efter att han har lekt klart. Förra veckan vägrade båda barnen att städa, vi sa fine, då blir det ingen veckopeng. Du får bestämma själv. Men ju längre in i veckan som vi kom, desto mer började jag tjata (!?). Och när fredagen passerat kände jag hur någon skriker inom mig För vem ska det egentligen vara städat!?.

Och ja, för vem städar jag egentligen? Eller i detta fall barnen. För dem själva? Knappast, för även om de leker bäst (hittar leksakerna de är ute efter och så vidare) när det är städat så är det ju inte så att de avstår från leken i ett ostädat rum. För min egen del så stör det mig endast när jag kliver på vassa leksaker som lego eller småbilar. Så varför måste det vara städat?

Jo, för att alla andra har det så. Det har ju jag sett på Facebook och Instagram. Sorgligt. Så sorgligt. Jag är för stolt för att be om hjälp i sånna situationer också, när det hoppar på mig så där. Surar hellre och plockar undan skiten själv än att engegera resten av familjen.

Det får fan bli bättring på det där. Mindre av duktig-flicka-syndromet och mer av tjaa - vaddå?