Jag har alltid haft livlig fantasi, i den utsträckningen att jag förskönade verkligheten som barn och kunde komma på långa ramsor om vem som gjorde vad när jag inte ville erkänna att det var jag som släckte ljusen. Förmågan att göra så här verkar ha gått i arv till åtminstone ett av mina barn. Och jag börjar nu smått ana vilka sitsar jag satt mina egna föräldrar i många gånger.
Under en ganska lång period har ett av samtalsämnena hemma varit att det är okej att bli arg men det är inte okej att slå. Vilket verkar i sin tur ha lett till att slå är ett av favoritorden i att beskriva något. När jag med andra ord frågor om hur dagen har varit får jag ganska ofta som svar att den och den har slagit mig, jag har slagit den och den. Och så vidare.
Många av sakerna som berättas hörs att det är rena fantasier, och jag frågar om händelserna och får förklaringar som ibland stämmer och ibland inte gör det. Visst är det irriterande att ungar har sån fantasi att de ibland tror att deras fantasi är verklighet, men jag ser det ändå inte som en dum eller farlig sak att ljuga. Det har kommit att bli en sån sak som jag numera ser som en del i utvecklingen.
För om ett barn ska lära sig, som exempel, att det som händer i filmer och dataspel är på låtsas så måste ju barnet också veta att det finns sanning/lögn, fantasi/verklighet. Och vilket sätt är inte bättre att upptäcka detta på än att låta sin egen fantasi flöda?
Men ibland tar min rädsla över så häromdagen när jag fick en berättelse om hur en viss närstående person slagit och sparkat min son kände jag att jag var tvungen att sätta stopp. Med både långa och korta ord försökte jag förklara att detta är ett ämne som det inte får förekomma några fantasier. OM han blir slagen måste vi få veta det och det är absolut förbjudet att hitta på att han blir slagen.
Det är inte direkt min filosofi att förbjuda saker, men jag har vissa gränser. Att säga osanningar (för det handlar inte om att medvetet ljuga, det handlar om att fantasin fortsatt spinna loss) om sånt här måste bli en av mina gränser.
Rädslan som sköljde över mig är om någon tar hans fantasi för verklighet. Jag vill ju att vi, vuxna som barn, ska tro på varandra. Det i sin tur betyder att de ska tro på att han blir slagen. Vilket är så långt ifrån sanningen som det går att komma. I min rädsla målade jag nog upp en ganska krass bild av vad som kan hända om en ljuger om sånt här, panikgråt blev resultatet och en kommentar dagen efter om hur viktigt det var att säga till och säga rätt.
Hur gör du när ditt barn låter fantasin skena iväg?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar