Hur många gör den där jag-vill-le-men-tycker-att-det-ser-lite-dum-ut-så-jag-drar-ner-mungiporna-istället?

När jag läste en bok för ett tag sedan, okej - lyssnade på en bok. Så fanns det vissa bitar där i som var så gulligt pinsamma, hjärtliga och helt enkelt underbart barnsliga på sitt kärlekskranka sätt. Du vet, så där så att minnena kommer tillbaka från ens egen tafatta tid som nykär och blyg.

Jag log i bilen. Log. Och log. Och log.

Men så kom jag på mig själv. Istället för att dra mungiporna uppåt och verkligen le, så drog jag dem neråt för att inte ville jag visa att jag satt där och log i min ensamhet eller nått. Jag vet inte. Det blev alltså nån slags grimars mellan att le och se sur ut. Va fan!? Hur ofta gör jag den där minen egentligen?

Och det slår mig - så fort jag ska le på kort på beställning. När jag vill le åt något som är pinsamt. Och. Så. Vidare.

Inte nog med det, jag har hört, fler gånger än vad jag kan räkna och speciellt från kvinnor, att de ser så sura ut på kort och inte förstår varför. Det måste höra till åldern till. Men nä!..? Tänk om det hör ihop med att vi kvinnor alltid är i underläge: något är roligt - men inte får kvinnor skratta högljutt och hjärtligt.

Äkta känslor hör liksom inte till när kvinnorna endast ska se ut som fina kuttersmycken. 

Därför ska jag nu börja träna på att le stort med öppen mun (så där som småbarn gör och som man blir helt glad i kroppen av) och skratta, HÖGT, åt allt jag tycker är roligt.

Bildkälla