fredag 28 mars 2014

Det är en utmaning för mig

- Ojdå, vilket långt hår! Undrar vad det kan betyda.. *blink blink*

Kommentarerna som haglar när de får se mina barn för första gången alltså.. Ena gången känner jag att jodå, det här är jag van vid att tackla! och andra gånger blir jag bara så ledsen och förstår inte varför det ska vara nödvändigt att ens öppna käften.

Som den där med långt hår, vad betyder det? Egentligen? Är en pojke sämre för att han har längre hår än genomsnittet? Betyder det att han antingen blir a, homosexuell eller b, it-intresserad eller c, hårdrockare eller.. Eller.. Eller...? Listan är oändlig och kikar personerna som fäller sånna där kommentarer sig omkring i, ja, det räcker med fem minuter så kommer hen se att det finns gott om killar med långt hår. Och varken deras sexuella läggning, musiksmak eller intresse går att tyda fullt ut av det. Det finns inget lika med-tecken mellan längre hår och "avvikande från normen" nånting!


Hampus har numera betydligt kortare hår eftersom håret
hade en tendens att fastna i snoret på kinderna hela tiden. 
Mina barn väljer att ha långt hår för att deras mamma har långt hår. Det handlar inte om att vi tvingar på dem en frisyr för att vi vill det. Den ska vara praktisk och den ska vara omtyckt av barnet. Behöver ett litet barn verkligen något mer? 


Mina barn älskar att pilla i långt hår, när de får chansen. För de får de inte göra med mig, jag är för håröm. Och jag älskar att pilla med deras hår. "Nä mamma, inte pilla!!" är en fras jag kan få höra flera gånger på en kväll för att jag glömmer bort mig och tvinnar deras små lockar kring mina fingrar vid kvällsmyset.

Är det så konstigt då om de vill ha långt hår? Då borde det väl vara konstigt för vem som helst att vilja ha långt hår?

Säg mig, du som tycker att det är fel/avigt med långt hår på pojkar, varför tycker du så? Jag lovar att inte skälla! Jag vill bara veta så att jag kan förklara bättre för den som kommenterar deras hårlängd öga mot öga nästa gång. 

torsdag 27 mars 2014

"Pinnelmannen ajaj?"

Igår kom katten hem efter några dygn borta igen. Alltså, om han fortsätter att ge sig ut på sånna äventyr är jag rädd för att han inte kommer att kunna stanna hos oss särskilt länge. En dag kommer han komma hem med skador som är så stora att vi kan göra något för att hjälpa honom. Det gör mig väldigt ledsen att tänka på.

Småtuffsig, haltandes och med otroligt god aptit (vilket vi ju inte märkte direkt men ändå) stod han utanför dörren och ropade på oss i går eftermiddag. Och du må tro att jag var snabbt upp ur soffan när jag hörde honom, även om jag var livrädd för att se en helt söndertrasad katt och nästan inte ville öppna dörren på grund av det. Hemskt, eller hur?

Barnen blev såklart oroliga och hunden visste inte vart han skulle ta vägen. Ligga på katten, ligga bredvid katten, ligga på husse som undersöker katten och så vidare. Stackaren. Han har nog legat väldigt nära katten under natten kan jag tro.

Men men, inget brutet men som sagt rejält mörbultad är han. Äta och sova är väl vad han tänker göra de närmaste dagarna antar jag. Och han är hemma, det är det viktigaste!


onsdag 26 mars 2014

Mississippi av Hillary Jordan

I Hillary Jordans Mississippi får du följa två familjer genom en period av deras liv, en period där de krockar och dels blir beroende av varandra. Historien handlar till största delen om Laura som tillsammans med sin familj: hennes man Henry, deras två barn och hennes rasistiske svärfar, flyttar ut i Mississippideltat där Henry köpt en bomullsfarm. 

Efter en tid kommer även Lauras svåger Jamie och bor hos dem. Jamie möter en osannolik vän i Ronsel, den äldsta sonen i familjen Jackson som arbetar på farmen, som också är en återvändande soldat från kriget i Europa. 

Var och en i familjerna berättar sin del av den hemska historien som familjerna delar. Boken är gripande, hemsk och vacker. 

Uppläsaren Anna Maria Käll gör ett bra jobb, det är många "huvudpersoner" i boken efter alla får berätta sin del av historien. Det hanteras bra och tydligt. När Anna Maria Käll läser om alla ljud som omger farmen i boken är det inte svårt att höra alla insekter och djur omkring personerna. 


Adlibris skriver så här om boken:
År 1946 slår sig Henry McAllan och hans hustru Laura ner på en nedfallen bomullsfarm i Mississippideltat. För Laura, som växt upp i storstaden Memphis, är den nya miljön både främmande och skrämmande. Hon delar inte sin makes kärlek till lantlivet och får slita hårt med att uppfostra deras två barn under sträng övervakning av sin hatiska och rasistiska svärfar. När det regnar stiger vattnet och slukar bron som leder till staden. Familjen blir strandsatt i ett hav av gyttja. 
Mot sin vilja dras Laura till Henrys yngre bror Jamie, som återvänder från andra världskriget och nu hemsöks av ohyggliga minnen från det han upplevt. Jamie är raka motsatsen till Henry charmig, vacker och lyhörd för Lauras känslor. Från kriget återvänder också Ronsel Jackson, äldste sonen till de svarta dagverkare som arbetar för Henry. Under sin tid i Europa har han fått uppleva hur det är att behandlas som en jämlike av den vita befolkningen, men nu tvingas han återigen underkasta sig sitt hemlands hårda segregationslagar. Mellan Ronsel och Jamie uppstår en osannolik vänskap som snart väcker ont blod.

Den är även på REA just nu i ljudboksform.. 

Dag 2 på vabbandet eller som jag skulle vilja kalla den, "dag 2 på varför jag inte är en hemmaförälder"

Hampus feber är svajig, feber på förmiddagen och feberfri på eftermiddagen. Ska det är vara ett långvarigt mönster så strejkar jag. För det betyder att han är för trött för att orka en hel dag på dagis, men han blir urless på att bara vara hemma också. Sånt där hopplöst mellanläge. Suck!

Igår vid den här tiden hade vi hunnit med att testa månsand och en slemmig deg. Stooora höjdare som jag definitivt tänker ta fram på sånna där panikdagar. Men idag började det bättre, dels för att lillskrutten sov natten igenom istället för att ligga i vår säng och antingen sparka eller klappa (riva) oss för att vara extra nära. Så.. ingen sand idag alltså.

Vågar jag hoppas att det blir helt feberfritt imorgon? 

Jag har dessutom upptäckt en grej, du vet ibland när stressnivån är hög och du känner det som att du inte hinner träffa barnen något och att det är asdåligt. Och. Så. Vidare.

Just det, den känslan. Den går att råda bot på med några dagars vabbande med halvsjuka/friska ungar. Det gör det liksom klart i huvudet på en för ett tag framöver varför du inte valde att bli hemmaförälder. Smidigt. Väldigt smidigt.

Nu, dags för en kanna kaffe till för att orka resten av dagen - ikväll blir det nog en lika tidig läggtid som igår (alla gick och lade sig innan kl 19) om det här tempot ska hålla i sig.

tisdag 25 mars 2014

Månsand och "icke-newtonsk vätska"

Hej.

Idag är det stora vabbdagen. Eller inte riktigt, för det är bara halva barnaskaran som är sjuk. Den mindre-i-ålder-halvan. Som just nu ligger och tittar sover till "Stora maskiner". Bra film det där..

Ville bara tipsa om två saker som hållit grabbarna upptagna i stort sett hela förmiddagen. Så att jag efter en natt på cirka (läs max) två timmars sömn kunde få dricka mitt kaffe i fred. Bland annat.

Sjuklingen och månsanden.
"Ja baka peppikakka!"
Månsand, det är en slags "sand" som är formbar som blöt sand (tänk lerkakor och annat skoj) men är torr och mjuk och otroligt härlig att bara gnossa runt händerna i. Jag gjorde en halv sats eftersom mjölet inte räckte men jag kan lova att det räcker gott och väl för två ungar med en halv sats (receptet är också på en halv sats).

9 dl mjöl
1,25-1,5 dl babyolja

Grotta runt oljan i mjölet och sen är det bara att börja bygga sandslott inomhus! Eventuellt ha i lite mer olja för att binda "sanden" lite mer.

video

"Icke-newtonsk vätska" aka slemmig deg är en sån där blöt deg som blir hård och kan formas så länge du rör på den, sedan flyter den ut och blir härligt slemmig.

2 delar potatismjöl
1 del vatten

Bland ihop (lycka till) och börja leka direkt. Blir degen torr (vilket den blir efter en stunds lekande) häller du i lite mer vatten.

lördag 22 mars 2014

Går det att vara logisk när det gäller mobbing?

"Men du är ju så gullig!? Var du för gullig?". 

Det var kommentaren jag fick när jag berättade att jag under min uppväxt blivit retad och mobbad för vem jag var och hur jag såg ut. Och jag förstår tanken och kommentaren som följde, det gör jag. Men den fick mitt huvud att börja spinna en hel del också.

Finns det någon logik bakom vem som blir mobbad och vem som mobbar? Jag var varken den tuffaste eller svagaste, inte heller den som klädde sig mest avigt mot gruppen eller den som smälte in bland alla andra. Nog var jag en sån där "grå liten mus" men jag tror faktiskt inte att jag var en sådan person som stack ut på något sätt ändå, inte ens som mus. Sånt där utstickande som många verkar vilja förknippa med mobbare eller den som bli mobbad.

Det jag utsattes för var långt ifrån de grova historierna som berättas runt om på sociala medier just nu. Men det har satt sina spår. Djupt. Det som var värre än jämnårigas kommentarer var de vuxnas. Jag skulle inte ljuga om jag säger att det är fler kommentarer från vuxna som satt spår än från mina jämnåriga. Orden som mina jämnåriga sa har jag på ett sätt förlåtit dem för. Men de vuxna kommer jag nog aldrig att kunna känna samma sak för.

Och det för mig tillbaka till den där logiken, eller avsaknaden av logik kanske är mer korrekt. Vad är det i en person som ger andra grönt ljus att reta, mobba, håna? Finns det någon stämpel i både panna och rygg som bara är synlig för de som vill utmana? Var skaffar jag mig i så fall sånna glasögon som gör att jag  kan se och få tag i lapparna, riva loss och kasta dem? Jag vill verkligen veta!

En mobbare gör sina handlingar av en enda anledning, för mobbaren kan anledningen vara helt dold och när den kommer fram också vara helt vrickad. Men det finns inte enbart en anledning som gäller för alla mobbare.

Om den delen är helt ologisk måste även den andra sidan också vara det. Det kan inte finnas någon vettig förklaring varför en blir retad men en annan inte blir det. För det finns inget vettigt med mobbing!

fredag 14 mars 2014

Om jag kan - då kan du.

Från en status på FB:
 
Om jag säger att jag duschade på gymmet i morse, vad säger du då? ‪#‎superstolt‬

För dig som inte vet storyn bakom så får du en snabbversion här:

När jag var ...nio år gammal kom första slagen i duschen efter gymnastiken på skolan. Jag var ful. Jag var äcklig. Jag var värdelös. Jag var någon som inte borde få finnas.

Under hela min skolgång blev jag mobbad. Jag blev piskad med hoprullade handdukar. Jag kallades bögen. Äcklet. Tjockisen. Fettot.

Tillslut orkade jag inte längre. Jag hade hört lögner om mig så många år att jag trodde på dem. Jag var helt övertygad om att jag faktiskt var ett äckel. En kille som inte förtjänade att leva. Jag hade bestämt mig att ta slut på livet. Tack gud så blev det inte så.

Även om mobbningen pågick både i och utanför skolan så blev just gymnastiken den plats som jag avskydde mest av alla. Det var där all började. Det var där jag blev fysiskt och psykiskt misshandlad över 8 år av mitt liv.

Mer eller mindre omedvetet har jag lärt mig att hata allt som har med sport att göra. Framförallt omklädesrum och duschutrymmen.

Idag är jag 30 år. Det betyder att det har gått 21 år sedan jag blev slagen första gången. 21 år. Men trotts att åren gått förbi och jag blivit en vuxen man så darrar jag av skräck när jag tänker tanken att gå in på gymmet och byta om. Ännu mer om någon skulle be mig att duscha där.

Men vet du? Jag beslutade mig för ett tag sen att det är nog nu. Det räcker. Skräckminnen från min barndom ska inte längre få styra mitt liv. Det vill jag göra.

Vägen har varit lång. Extremt lång. Och jag har många mil kvar att gå. MEN, idag - för första gången på många, många år gjorde jag det. JAG DUSCHADE PÅ GYMMET.

Om jag kan - då kan du.
Kram Andreas
 
För den som inte har upplevt mobbing låter det här säkert helt tokigt, att "några händelser" i barndomen sätter spår upp till vuxen ålder. I hela livet i vissa fall. Ibland tar händelserna också hela ens liv ifrån en.
 
Mobbing handlar inte "bara" om slag. "Bara" om ord. Eller ens "bara" en blick. 
 
Det är så mycket mer, känslor som inte går att ta på men ändå är så starka att hela kroppen vibrerar.  
 
Otroligt starkt gjort Andreas! Du duschade på gymmet och du är otrolig! 

måndag 10 mars 2014

Nytt badrum - snart en verklighet

Den där jobbiga resan som jag berättade tidigare om, den som vi nu ser slutet på men inte riktigt är avklarad? Den börjar känns bättre dag för dag nu. Så pass bra att vi igår åkte och kollade in badrumsmöbler som jag hittade på nätet.

Blev förälskad i Vedums kollektion Louis, men den var alldeles för stor för vårt badrum. Synd. Men jag hittade något annat liknande istället! Dels från Noro och dels från Svedbergs.

Kommod och skåp från Noro, Sundborn


Badkar från Noro, Old England
  
Spegelskåp från Svedbergs, Svea

Handdukstork från Svedbergs, Prio

Och så golvet som jag är totalt förälskad i och som jag fick klämma och känna lite på igår!

Tarkett, Aquarelle designgolv

Känns härlig att kunna börja planera igen och helt utan en klump i magen!

En återblick på januarikalendern

Det gick ju sådär kan vi väl säga? Började starkt men så sket det sig på slutet. Hur som helst, det lät som lätta frågor att svara på när jag först såg den. Sånna där roliga som ger en lite nytändning om vad en kan skriva om - men hujedamej vad svåra vissa va att svara på! Så att det blev mer än ett "ja/nej/ibland/berors på".

Det är lite nyttigt på sättovis när jag tänker efter. Jag tvingades att tänka efter. Inte alltid (typ väldigt sällan som det kändes som just då) som jag kom fram till något vettigt svar. Men det måste väl också räknas som ett svar. Eller?

Jaja, nu ska jag inte babbla mera. Om du vill läsa min ofullständiga januarikalender (en bloggutmaning som gick ut på att svar på en fråga en gång om dagen, en fråga - ett inlägg) så tryck på etiketten "#januarikalendern" till höger på sidan.

torsdag 6 mars 2014

Är det det här som kallas personlig utveckling?

Ibland säger jag saker för att provocera.

Ibland säger jag saker som jag inte riktigt menar.

Ibland säger jag saker som jag inte riktigt är med på själv vad jag menar. 

Ibland ändrar jag åsikt under tidens gång. 

Reaktionerna jag får när jag öppnar munnen för att flika in en ny vinkel i samtalsämnet eller kanske helt avfärda något är blandade. Jag kan bli riktigt förvånad över både andras reaktioner och mina egna. Främst mina egna när jag hamnar i läget att jag ska försvara något jag inte kan förklara fullt ut, som en känsla.

Men mest av allt tycker jag om att se de andras reaktioner. 

Som när jag en gång mitt i ett samtalsämne om goda viner flikade in vilken sort som är utmärkt att färga håret med. Tystheten som sjönk som en sten var otrolig. Det var som att jag kunde se de andras tankar: hon är knäpp! eller vad har det med saken att göra?

Eller när jag medvetet börjar prata om mina barns klädesvanor och de jag samtalar med inte vet vad de ska svara, så de tar istället upp ett annat samtalsämne. Ibland med helt nya personer.

Jag skulle inte gå så långt med att säga att jag är modig som gör så här, vare sig det är medvetna uttalanden eller inte. Nej, jag skulle hellre vilja påstå att det är min längtan efter att argumentera som kommer fram. Den där känslan som har växt starkare ju större avsteg jag tar från min tidigare tankebana. Eller från dagens normer. Eller när jag tar stora kliv mot sånna saker som jag helt enkelt känner att jag vill utveckla mig inom.

Det finns vissa personer inom min närhet som utmanar mig, på ett positivt sätt. De hjälper mig att se på situationer i ett nytt ljus. De gör så att jag vågar ifrågasätta. Och ifrågasätta stort i vissa fall. De gör också så att jag måste fråga och värdera mig själv.

En del av dem har funnits i mitt liv under lång tid, en del har kommit på besök under en kort period.  En del har precis klivit in genom tröskeln och väntar på att få slå sig ner ett slag.

Tack vare dem alla är jag starkare i dag än innan jag mötte dem. Jag kan säga att jag tror mer på mig själv idag än innan och även om jag gör fel ibland så kan jag gå vidare.

En önskan är att mina motspelare i argumenten också har sånna här personer omkring sig, som gör att även de kan fatta sina egna beslut utan samhällets påverkan. För det är otroligt så mycket vi tar för givet innan det kommer någon som öppnar våra ögon.