torsdag 6 mars 2014

Är det det här som kallas personlig utveckling?

Ibland säger jag saker för att provocera.

Ibland säger jag saker som jag inte riktigt menar.

Ibland säger jag saker som jag inte riktigt är med på själv vad jag menar. 

Ibland ändrar jag åsikt under tidens gång. 

Reaktionerna jag får när jag öppnar munnen för att flika in en ny vinkel i samtalsämnet eller kanske helt avfärda något är blandade. Jag kan bli riktigt förvånad över både andras reaktioner och mina egna. Främst mina egna när jag hamnar i läget att jag ska försvara något jag inte kan förklara fullt ut, som en känsla.

Men mest av allt tycker jag om att se de andras reaktioner. 

Som när jag en gång mitt i ett samtalsämne om goda viner flikade in vilken sort som är utmärkt att färga håret med. Tystheten som sjönk som en sten var otrolig. Det var som att jag kunde se de andras tankar: hon är knäpp! eller vad har det med saken att göra?

Eller när jag medvetet börjar prata om mina barns klädesvanor och de jag samtalar med inte vet vad de ska svara, så de tar istället upp ett annat samtalsämne. Ibland med helt nya personer.

Jag skulle inte gå så långt med att säga att jag är modig som gör så här, vare sig det är medvetna uttalanden eller inte. Nej, jag skulle hellre vilja påstå att det är min längtan efter att argumentera som kommer fram. Den där känslan som har växt starkare ju större avsteg jag tar från min tidigare tankebana. Eller från dagens normer. Eller när jag tar stora kliv mot sånna saker som jag helt enkelt känner att jag vill utveckla mig inom.

Det finns vissa personer inom min närhet som utmanar mig, på ett positivt sätt. De hjälper mig att se på situationer i ett nytt ljus. De gör så att jag vågar ifrågasätta. Och ifrågasätta stort i vissa fall. De gör också så att jag måste fråga och värdera mig själv.

En del av dem har funnits i mitt liv under lång tid, en del har kommit på besök under en kort period.  En del har precis klivit in genom tröskeln och väntar på att få slå sig ner ett slag.

Tack vare dem alla är jag starkare i dag än innan jag mötte dem. Jag kan säga att jag tror mer på mig själv idag än innan och även om jag gör fel ibland så kan jag gå vidare.

En önskan är att mina motspelare i argumenten också har sånna här personer omkring sig, som gör att även de kan fatta sina egna beslut utan samhällets påverkan. För det är otroligt så mycket vi tar för givet innan det kommer någon som öppnar våra ögon.

2 kommentarer: