Jag gillar att läsa (och se) på hur vår värld fungerar. Även oss själva. Kunskapsprogram som riktas på "rätt sätt" kan jag sluka ett efter ett annat. En sak som jag verkligen, hittar inte rätt ord men fascineras kanske beskriver det bäst, är andra världskriget (och även andra krig av olika storlekar). De olika livsödena. Hur det kunde hända och så vidare. Men andra världskriget är lite speciellt.
I 9an fick klassen träffa en gubbe som suttit en tid i Auschwitz, Ferenc Göndör hette han. Han berättade om sin tid där, utan att vara fördömande vad jag kan komma ihåg. En del av hur hans liv såg ut innan och hur det såg ut efter kriget och tiden i koncentrationsläger.
Jag har glömt det mesta av det han sa. Och det som jag kommer ihåg starkast av någon konstig anledning är hur han berättade om sina skakningar. Under hela tiden han pratade med oss skakade hans händer, hans ben när han gick. Till och med huvudet och kroppen skakade på ett sätt som jag aldrig hade sett förut. De berodde på bristen på mat och speciellt vitaminbrist i lägret. Hans konstanta skakningar var en påminnelse om tiden där. Om att den hade hänt. Det gick liksom inte att förneka, men det har jag heller aldrig gjort.
Men jag hade nog inte tänkt på det särskilt mycket fören jag träffade den snälla, rara och lilla farbrorn Ferenc Göndör.
En av mina favoritböcker handlar om andra världskriget - The Book Thief av Markus Zusak. Om en helt vanlig tysk liten flicka som levde under kriget. Boken jag läser nu - Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson handlar om Miriam som överlevde två koncentrationsläger (först Auschwitz och sedan Ravensbruck) och hennes hemlighet som hon burit på i över 60 år. Båda är fiktiva.
Båda böckerna får mig att vilja gråta. Men jag kan inte släppa någon utav dem. Jag påminns ständigt om Ferenc och de som säger att förintelsen aldrig ägt rum.
Vad är det för mening med att förneka att det har ägt rum? I boken om Miriam berättar hon om hennes lillebror som drabbas av Noma. Vet du vad det är? Jag tänker inte lägga upp bilder här för att de är så hemska, ändå var jag tvungen att läsa vidare när jag sökte information. Googla vidare efter bilder.
Noma är när tandhålans egna bakterier börjar äta upp det egna köttet. Det drabbar främst eller enbart barn. Jag tror att det räcker med den beskrivningen.
Vet du att det finns barn som drabbas av Noma idag också? Bland annat i Afrika, där svälten är som värst. Men jag tror att bilderna på barnen med de svällande magarna (som för övrigt kallas hungerödem) är lagom avskräckande. Lagom därför att de får oss att reagera men inte äcklas. Lagom för att vi kan sova även efter vi sett de svältande barnen, det skulle vi inte kunna om media svämmade över på precis samma sätt med bilder på barn som drabbats av Noma.
Jag tänker leva med Ferenc ord i mitt huvud om att genom att minnas och prata om vad historien har lärt oss kan vi förhindra att detta händer igen. Vi måste förhindra att detta händer igen. Om vi inte gör det kan det vara mina barn eller dina eller våra barnbarn som drabbas av allt det som historien redan har lärt oss inte ens är fattbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar