När de som kände mig som barn möter mig nu skulle jag kunna tro att de blir lite förvånade över hur min personlighet ser ut idag. Det går lätt att påstå att jag inte direkt är mig lik från den tiden jag menar, förskoleåldern och innan. Ganska liten alltså. Men min vilja var allt annat än liten kan jag lova.
En sak som är så rolig nu är att jag har två väldigt viljestarka barn, något som min man gärna stoltserar med att de brås på honom. Och jo - han var (förlåt - ÄR) också väldigt viljestark men vi var det på två helt olika sätt. Han och jag alltså. Vi kan säga att jag var en duracellkanin jämfört med honom och för er som känner oss båda - det säger liksom inte lite att jag gör den jämförelsen...
Skillnaden mellan min man och mig är att jag blev kuvad (jo faktiskt!) som liten och tappade all min viljestyrka på just det planet. Visst var jag envis, bortskämd som alla småsyskon tenderar att bli och jag hade ett jäkla humör även efter den här tiden. Men det där råa var borta.
På ett sätt kan jag känna att jag är tacksam för det, alla händelser i mitt liv har ju format den jag är idag. Och även om jag vet att jag har en del att jobba med så trivs jag med mig själv på ett sätt jag aldrig gjort tidigare. I alla fall inte vad jag kan komma ihåg.
Men på ett annat plan så kan jag inte annat än känna avsky mot den här tiden, hur vuxna människor kunde bära sig åt på det sättet. Idag skulle jag aldrig acceptera beteendet!
Jag klandrar ingen. Eller möjligtvis de dumma asen som tryckte ner mig, men det känns inte helhjärtat som avsky och jag vet inte vad jag kan kalla det istället.
Ett av mina barn är sin mor upp i dagen. Det är ingen lätt situation för någon av oss, det kan jag definitvt inte påstå. Och en av mina värsta farhågor är att någon ska slå den här råa, härliga och otroligt jobbigt bra egenskapen ur honom. Att det står utanför min makt att skydda honom. För att jag inte kan vara med jämt. Och vad skulle jag för den delen kunna göra? Jag är inte den där starka personen som kan sätta hårt mot hårt i alla nödvändiga situationer. Sånt måste jag träna på. Det tar flera onödigt jobbiga situationer innan jag kan känna att jag reagerar tillräckligt snabbt och på ett bra sätt.
Att han är så lik mig gör också att jag har ett litet större överseende än vad andra kanske har. Jag känner hur konflikterna om att vara självständig men samtidigt liten tär i hans lilla kropp. Hur orättvisor gnagar i huvudet medan tankarna snurrar i en otrolig hastighet. Jag känner allt det där som om det vore inom mig själv.
Gör det mig till en förstående mamma - ja.
Gör det att jag hanterar varje situation bra - absolut inte.
Men det gör att jag kommer att kämpa så gott jag kan för att han ska få vara sin egen person.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar