torsdag 21 augusti 2014

Nu är det min tur att växa upp

Jag vet inte hur många tankar och idéer jag hade om föräldraskap innan jag fick barn, så här i efterhand kan vi ju säga att många av min "brillianta" idéer har gått i kras. Lite i taget harjag fått omvärdera mig själv. På gott och ont.

Jag trodde till exempel inte att jag var så beroende av sömn som jag tydligen är. Har så länge jag kan komma ihåg aldrig sovit hela nätter utan vaknar titt som tätt för att kolla klockan, lyssna efter ljud eller bara vända mig om. Såklart tänkte jag ju att det här med att bli väckt om nätterna inte skulle vara en så stor grej - jag hade ju a l l t i d vaknat om nätterna. HA HA HA... Får jag inte tillräckligt med sömn kan jag ju gå bärsärkargång på kaffemaskinen som inte spottar ur sig kaffet snabbt nog.

En annan sak som jag trodde, verkligen var övertygad om, att jag skulle klara galant från första stund är det här med att ge barnen utrymme för att växa. Alltså att de får lära sig att klara av saker i sin egna takt och att jag inte skulle vara över dem som en hök. En bula är ju bara en bula och så vidare. Självklart skulle ungarna få klättra i träd och klippa med saxar (under bevakning förstås om det är någon som tvivlar) eller vara med och laga mat.

Okej, klättra i träd går an.

Är livrädd för saxar och är såååå glad att de får lära sig grunderna på förskolan innan jag ger dem tillåtelse hemma.

På sin höjd fixar jag att de tar fram saker åt mig vid matlagningen. Är ju rädd att de ska bränna sig, skära sig, ramla över spisen, ramla ner från bänken.

Japp, jag är en "hönsmamma".

Men! De goda nyhetera är att jag har två otroligt viljestarka barn som inte ger sig i sina försök att lära mig växa upp. Undan för undan kan jag också släppa taget om deras bebistid när de var helt beroende av mig för att ens kunna vända på sig.

Och igår kunde jag bocka av ytterligare ett framsteg, både för mig och småttingarna. Nämligen att det är tillåtet att umgås även efter läggdags, så länge det är lugnt tempo. Barnen ville sova hos varandra och vi bäddade åt båda ungarna i en av sängarna, högläsning en stund och sen fick de sköta sig själva.



I hela 20 minuter (!!!) sjöng de för varandra (nåja, den ena mer än den andra), läste sagor för varandra (jakttidningar) och frågade varandra om den andra hade somnat ännu. Det bästa av allt? Jag kunde hålla mig därifrån!

När de började leka lite för vilt fick jag visserligen avbryta och lägga dem i varsin säng igen, men jag är stolt över mig själv. Jag är otroligt glad att de fick en sån mysig stund ihop och jag är väldigt tacksam för att de har sånt tålamod med mig. Det kan definitivt inte vara lätt att lära mig att växa upp!

2 kommentarer:

  1. Kan hålla med om att föräldraskaper inte alls var som jag trodde, inte det minsta! Men å andra sidan tror jag det var tur att jag inte visste vad som väntade.
    Trevlig helg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är lite så jag tänker också. :-)

      Tack och hoppas du också hade en trevlig helg!

      Radera