Ibland händer det saker i mitt liv som får mig att tänka tillbaka på tiden när jag växte upp. Det låter som att det är aslängesen och frågar du mina ungar kommer de att hålla med. Hehe.. Hur som helst så hände det två grejer i helgen som fick mig att tänka till och börja fundera. En av sakerna är det här med hår.
Vi har hår på huvudet, hår på benen, under armarna och underlivet. Vi har också hår på armarna, på magen och bröstet och på näsan. Det enda ställena vi inte har hår är handflator och forsulor. Kanske också ögonlock. Det är i vilket fall som helst betydligt lättare att räkna upp ställena (förutsatt att en kan alla) vi inte har hår än där vi har det.
Men hår väcker så många känslor. För långt eller för kort. För färggrant eller för tovigt. För mycket eller avsaknaden av hår. Allt som räknas som udda eller avvikande från ens egen värld ska pekas på, diskuteras och hånas.
En diskussion om hår är inte alltid av ondo, det jag menar är att hår väcker känslor och känslorna ventileras ibland på inte så konstruktiva sätt.
Jag har alltid haft mycket hår. Jag föddes till och med med långt hår. Har alltid haft mycket hår på armar och ben, ända sedan jag var liten. Nån gång under låg-/mellanstatdiet började mina klasskompisar att upptäcka det här också. De kallade mig ibland för "apa", sa att jag var äcklig och att sån som jag inte kunde vara bra på någonting.
Jag kan inte riktigt avgöra om det här pågick under en kortare eller längre tid, men jag kommer ihåg att jag runt årskurs 3 började fråga min mamma och inte jag kunde få raka benen och armarna. "Så att jag kan se ut som dom andra"
Det fick jag inte. Även om jag var grymt besviken på mamma just då är jag ganska glad för det nu. Jag började visserligen raka benen så fort hon gav tillåtelse. "Inte fören du börjar 7an!" Och i julklapp det året fick jag en rakapparat av min pappa. Jag var sååå lycklig! Och lite skämig också eftersom han med tanke på julklappen kommit på mig att låna hans rakhyvel. Jag hade ett system där jag bytte till ett av de andra bladen i förpackningen och satte sedan tillbaka det gamla. Trodde inte alls att han skulle genomskåda mig.
Just nu i skrivande stund så har jag varit orakad på benen i mer än ett år. "Varför" undrar säkert någon? Läs då om de tre senaste styckena i det här inlägget.
Barnen i min klass såg det som något avvikande att en tjej hade hår på ben och armar, synligt hår alltså. För hår har vi ju allihopa, det har vi redan konstaterat. Barnen hade inte sett detta som något konstigt om de inte hade blivit lärda att tjejer ser ut på ett sätt och killar på ett annat. Jag är nästan helt övertygad om att föräldrarna till dessa barn inte hade en tanke på vad media, deras egna referensramar, skämt och så vidare kunde leda till. Eller att de stod modeller även för andras barn.
Vi vuxna lär barn otroligt mycket omedvetet. Att jag inte rakar benen var i första hand för att jag inte längre vill känna ett tryck på mig från samhället att jag ska se ut på ett visst sätt för annars blir jag inte accepterad. Efter det som hände i helgen tänker jag istället att mitt mål måste vara att ge mina (och kanske andras?) barn en tanke om att tjejer också har hår och att det är okej. Att det är naturligt.
En av följderna till att det ses som naturligt, inget att lägga vikt vid, är att nått annat barn slipper att höra de glåpord som jag fick höra. De har större chans att växa upp med en stark självkänsla och ett bra självförtroende när de inte trycks ner på grund av sånna här banala yttre egenskaper.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar