Med det sagt så behöver du inte säga emot precis allt som du inte håller med. Ibland kan den bästa "protesten" vara en tyst sådan. Allt beror på ämnet och situationen. Och vilka människor som du står inför.
Du kommer att känna ända in i märgen när du säger ifrån. Känslan kommer att vara skrämmande för dig som inte vågat säga ifrån tidigare men samtidigt befriande.
Det kan bli jobbigt just där och då. Eller, det kommer troligtvis bli jobbigt just då eftersom det inte hör till normen att vi står för våra åsikter. Vi ska vara väldigt lagom.
I grupper där det finns en självskriven ledare kan det vara extra svårt att visa om du tycker annorlunda. Helt medveten om det. Men ta små steg i taget om det känns bättre?
Att vara medveten om att du faktiskt tycker annorlunda är bara första steget. Det är bara när du är medveten om det som du kan förändra. Nästa steg, oavsett om det är stort eller smått, är att visa det utåt.
Som att inte acceptera vissa kränkande ord. Eller att säga att du faktiskt aldrig har gillat pepparkakor. Eller vad det än må vara.
Det är nu den verkligt jobbiga resan börjar. När du märker vilka vänner som har samma värderingar eller tankar som du själv har, eller vilka vänner som du kan hålla bra kontakt med även om ni inte tycker lika. Vilka det är som accepterar dig för den du är och inte den du framställt dig för att vara under en längre tid. Det är en jobbig tid. Men det är också helt klart värt det.
//tankar till mig själv//
 |
| Bildkälla: http://www.dumblittleman.com |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar