Har nu varit hemma i... två (?) veckor och de allra flesta dagar går bra. "Lite" syskonbråk men inget som jag inte räknat med. Det jag inte hade räknat med är att behöva bli så arg varenda dag för att avstyra bråk, lugna ner tempot och annat sånt där livskrisande. Vi har haft en så lång period nu när alla lyssnat på alla att det här liksom slagit omkull mig av förvåning. Det är ju så onödigt att vara arg. Det spär även på deras humör till det sämre. Vi förlorar alla på det ju!
Men egentligen, det är inte så konstigt att vi har den här situationen. De har slutat på förskolan, jag är hemma med dem varje dag, de längtar efter farmor som kommer om några veckor, bebisen kommer i samma veva och så vidare. Det är STORA förändringar både för en tre- och en sexåring. Borde varit förberedd men nähä, det var jag inte.
Idag är det återigen en sån där dag då mina barn visar hur förälskade de är i varandra (jo, förälskade!) och inte kan låta bli varandra. Men de kan inte riktigt hantera varandras känslor och det blir pannkaka av allting. Och jag väntar bara på att den ordentliga blodutgjutelsen ska infinna sig. För nu ger jag upp.
Det går liksom inte att säga hur många gånger som helst på en dag att brottningslek mellan två så skilda kroppsstorlekar inte är lämpligt.
Eller att det inte är den smartaste idéen att ha vattenlekar med varandra på en trädgårdsbutiks fontänavdelning.
Eller att småkundvagnsrally med knuff bland hyllorna i en matvaruaffär borde undvikas.
Nån gång kommer en av dem få in en kalasträff på den andra i leken och kalla mig galen men efter det kommer det åtminstone bli lugnt ett tag. Efter gråten och tröstandet alltså.
I övrigt så testar jag för första gången att göra syrensaft. Provsmakning blir imorgon eller på söndag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar