Alltså, vi står inte o styckar (och med vi menar jag såklart min man. Enbart.) varenda måndag. Men. Okej. Det händer titt och tätt. Och är köttet klart så måste det styckas. Annars kan en lika gärna slänga det.
Öh.. hur som helst.
Om jag skulle få en peng för varje gång jag fått höra att barn inte tål att höra vad de äter. Att om de får "ett ansikte" på köttet vägrar de att äta. Om jag hade fått det så hade jag tjänat mig en rejäl hacka nu.
När jag var liten vägrade jag att äta om inte mina föräldrar sa att det va Flinta som låg på tallriken. Oavsett om det va kyckling eller en köttbit.
Mina barn tycker att det är superintressant när vi (<- "vi" HAHAHA) styckar här hemma. Att se kulan i höftleden är i särklass det mest intressanta. Eller att få oss att peka ut ställena på kroppen, vad det går att tillaga av den delen och diskutera för miljonte gången hur den där senan går.
De frågar vem som sköt falukorven och tycker det är mysko att vi inte vet vem som malde färsen i affären.
Jag säger inte att alla barn skulle acceptera att se kött så där. Men jag känner lite för att säga up yours till alla som hävdat motsatsen till mig eller sagt att jag va undantaget som bekräftar regeln.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar