Personliga rekord och funderingar

För en vecka sedan sprang jag ett seedinglopp inför Göteborgsvarvet 2017. Det är ett före-lopp där de räknar på tiden och som förhoppningsvis gör att jag hamnar i en bättre startgrupp i Göteborg. Eller, jag vet att jag gör det eftersom jag tog mig runt på seedingloppet i Jönköping. Det jag menar är att jag hoppas att jag får en så pass bra startgrupp att jag inte behöver känna stressen av att de stänger banan för mig.

Mitt mål är ju att ta mig runt loppet i Göteborg, oavsett tid. Så det är värsta skräcken (jag överdriver lite) att de stänger banan strax före mig vid nån kontroll.

Loppet jag sprang var tio kilometer och jag sprang på tiden 01:04:34. Det är en förbättring på cirka tjugo minuter. Firade med att äta godis hela vägen hem. (Banan var mycket plattare än när jag sprang 10 km förra gången, så det har ju en stor inverkan på tiden. Men det struntar vi i. Nu är vi glada för att jag sprang fortare än vad jag nånsin gjort tidigare!)

I slutet av loppet kunde jag inte låta bli att tänka på att min målgång där vore inte ens halvvägs på det stora loppet. Och fy farao vad trött jag var! Hade kommit över den där gränsen när det känns som att jag kan springa hur långt som helst för att benen bara trampar på utan att jag gör något. Kanske är det som är att få in en rytm?

Hur ska jag orka springa tjugoen kilometer i maj? Vad har jag gett mig in på? Pust... Jag ska klara det. Jag vet att jag gör det!