Jag har ganska fria tyglar på jobbet. Det finns saker som ska vara gjorda och inom en viss tid, men utöver det får jag bestämma ganska mycket själv hur pass engagerad jag ska vara i saker. Vilket är både en befrielse och himla jäkla skitjobbigt.
Jag vill ju göra så mycket!
Ser möjligheter att utveckla, både i stort och i smått, och vill börja med allt NU. Helst I GÅR. Vilket ju inte är möjligt såklart. Det förstår ju jag också. Men ändå.
När jag började då för snart ett år sedan (SHIT vad tiden går fort!) tänkte jag att jag ju kunde göra det där som jag uppskattade på min tidigare arbetsplats och som jag saknade på andra ställen. Nämligen personliga intervjuer med medarbetare. Här fanns inget sånt. Inget om vem som börjat, slutat, gått på ledighet eller nått. Allt sånt måste en söka upp själv. Så helt perfekt att påbörja ett litet projekt med att sniffa reda på nyanställda och intervjua dem alltså.
Succé! Nu när jag är några intervjuer in i mitt projekt så märker jag hur uppskattade de är. Känslan över att det inte bara är i mitt eget huvud som sånna här saker gör det lilla extra, åh det är toppen!!
Det är inte det enda projektet jag har startat upp sen jag började, så jag hoppas verkligen inte att min föräldralediga kollega får dåndimpen när hen kommer tillbaka.
Även om det är roligt att ha så här fria tyglar är det såklart också en aning besvärligt, för det betyder ju att jag som ny inte har beslut eller rutiner att hålla mig i när jag är tveksam. Inte på samma sätt som på min förra arbetsplats. Vet inte vilket jag föredrar mest. Eller... Tror ändå att jag föredrar det här. Jag lär mig massor och känner att jag kan lite mer på mig själv inom vissa saker än tidigare.
Som att jag är en jäkligt bra skribent trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar